Riktiga mördar-veckor!
Jag har nu varit 18 år i dryga tre dagar, men jag har ännu inte hunnit njuta av de friheter som det myndiga livet erbjuder. Och så lär det inte bli på ett tag, eftersom den senaste veckan, den här veckan och den näst kommande veckan kommer ha ett FULLPROPPAT schema med saker som måste göras.
Förra veckan t.ex. bestod av en bokdisskussion och två muntliga presentationer inom religion och civics. Till att börja med vill jag avråda alla de som tänkt vara lite kulturella och läsa klassiska litterära verk att läsa Processen av Kafka. Det är nämligen en bok bortom allt vad logik och verklighet innebär! I och för sig var bokdisskusionen ovanligt intressant och boken komposition i sig är väldiga intressant, men det är ingen bok man direkt njuter av. Kanske var det bara Pernillas engagemang som höll disskussionen vid liv... De båda presentationerna gick väl bra, men här måste tilläggas att min nervositet inför mitt engelska uttal var närmast outhärdlig. jag hatar verkligen att vara så nervös!
Den här veckan har jag haft matte E-prov som tyvärr inte gick särskilt bra, men det gjorde de inte för de andra heller. Jag satsar på riksprovet efter jul så ska jag nog kunna ro ännu ett MVG i matte iland. Annars händer väl inget jätte-jätte-jätte-jobbigt den här veckan, men det är mycket läxor och böcker som tynger min väska och jag vill inte veta hur många timmar jag satt uppe och pluggade igår.
Jag ska har 18års-kalas på fredag, och många av mina vänner kommer att komma. Vi ska äta och dricka (men ingen kommer att bli full, mamma. jag LOVAR!) och sjunga karaoke och dansa tills grannarna klagara. Gud vad kul det ska bli! Men det är mycket jobb, så idag ska jag och Sampo storhandla.
Nästa vecka väntar det andra provet i Fysik B! Förhoppningvis får inte Fariborz fria tyglar och gör ett supersvårt prov, men jag har skrivit en planering och har redan börjat plugga. Nästa vecka ska jag, Hanna och San-san dessutom hålla egen lektion i HANDBOLL! Ingen av oss kan någonting så idag ska vi åka till Frescatihallen och träna på övningarna. Nästa vecka ska vi ha seminars i civics och jag ska analysera och redogöra för hur Turkiet bryter mot de mänskliga rättigheterna och vad de får för konsekvenser för landet och övriga världen. Såååå spännande...
Så om jag inte får någon hjärtinfarkt eller magsår nu så lär jag väl aldrig få det... Nu måste jag tillbaka till skolan!
Hejdå!
Jag dööööör
Det här var det deppigaste dagen i hela mitt liv! Okej, jag tror att jag överdriver men idag var det en sådan dag då det känns väldigt svårt att få leendet att nå högre höjder. Det var ju egentligen som upplagt för katastrof...
Klockan ringer vid sex och jag vet att jag MÅSTE gå upp för annar kommer jag försent till nationella provet. Utanför virvlar små vita tussar til snö ner från himlen. Jag klär mig i slusk-kläder (det är ju provdag!) och snörar på mig värsta vinterkängorna. Jag går till bussen. Bussen blir sen. Trafiken är seg.
Jag kommer till Gullmarsplan mycket senare än räknat. När jag precis ska gå genom spärrarna hittar jag inte SL-kortet. Jag får panik. Jag hittar inte kortet. Jag får istället ta bussremsa (som tur var hade jag en i plånboken). Jag sitter och grubblar över det där förbassade busskortet hela vägen till Odenplan.
Enligt SL skulle jag komma till Odenplan 07:38. Tjena! 7 minuter innan provet började anlände vi till Odenplan. Jag visste att jag var tvungen att köpa kaffe, annars skulle jag ju somna. 7eleven-biträdet är jätteseg och en gubbe tränger sig före mig. Lite argt fräser jag till mig en Cappucino á la snabbköp + en pistagebulle.
Jag kommer givetvis försent till provet, typ 3-4 minuter. Suck! Härifrån väntar 5 timmar intensivt skrivande....
5 timmar senare... Tumnageln har borrat sig in i pekfingret som nu svullnat upp. Skrivkrampen har fått hela mig att skaka och äntligen, kan jag lämna salen. Jag har ingen aptit vid lunch för jag skakar fortfarande. Mats försöker få oss engagerade i någonting han kallas fältstyrka(?). Det enda som egentligen var lyckat idag var handledarmötet med Olle. Olle sa att Jag och Hanna utgör den bästa projektgruppen han någonsin haft. Okej, nu blev näsan väldigt lång. Han gillade vårt upplägg och resten av mötet pratade vi om Polarklockor.
På träningen sen var jag jättesur på alla och efteråt frös jag jättemycket om fötterna. Samuel och David förstörde min skrivbok och nu har jag skickat iväg ett mejl till mina klasskamrater som jag ska göra en samhällsredovisning med nästa vecka. Vad finns det för spännande att analysera om Darfurkonflikten?
Ojdå! Jag dog. Kom gärna på min begravning. (PS. Jag gillar gula rosor!)
Trattkantareller och svensktal
Min familj brukar av tradition åka till ett ställe som heter Malingsbo (ca 22 mil från Stockholm) för att plocka svamp. Man kan ju tycka att det är en ganska lång resväg bara för att plocka små svampisar, men den underbara naturen som finns där är oslagbar. Och som den lilla skogsmulle jag är går ingenting upp mot en friska promenad bland granar och mossar i jakt på små gul-bruna trattkantareller.
Imorgon ska jag hålla ett TAL i svenska. (Usch, jag får ångest när jag tänker på att jag borde plugga på det istället för att sitta framför datorn och uggla) Själva talet är ju inte så pjåkigt men jag blir så nervös när jag ska tala inför folk. Man ska ju hela tiden tänka på att låta tydlig och prata långsaaaamt så att alla förstår. Jaja, nu måste jag träna på talet, skriva ett urfjantigt PM till det, duscha och packa upp.
So long, suckers!
Enemies of my own, beware....
Jag har visoner. Det har väl i och för sig alla, men jag har visoner om att bli läkare. Att få ta hand om sjuka människor och hjälpa dem tillbaka till hälsan är någonting jag drömt om sedan barnsben. Rättare sagt, kanske tolvåriga barnben, men poängen är den att jag har funderat länge på läkaryrket och med bara ett år kvar på gymnasiet börjar det bli dags att tänka på framtiden. Idag kom många av mina frågor att besvaras och nu känns inte framtiden längre så avlägsen. Jag kan väl kort sammanfatta situtionen som sådan att det finns TRE rimliga alternativ; bli antagen med snittet 20,0 eller få ett kanonbra resultat på högskoleprovet med minst 1,9 samt en variant som består av tre utgallringar.
Det första alternativet verkar kanke lättast (ja, hur lätt det nu är att få 20,0). Men när jag tar studenten kommer jag inte att ha de toppbetyg som krävs för att bli direkt antagen så jag kommer att pröva för de MVGn jag saknar. Vilket innebär att jag i princip får skriva om det nationella provet och sätter jag MVG på dem så får jag MVG i det samlade betygsdomumentet, vars slutpoäng då hamnar på 20,0. Det andra alternativet är en variant av det tidigare, men allting handlar om hur duktig jag är på matte, svenska och engelska. Men då krävs även behörighet i kurserna Matte D, Kemi B, Fysik B och Biologi B, vilket jag kommer få vid läsårets slut. Det sista och kanske mest invecklade alternativet utgår från att jag gör högskoleprovet, men resultatet behöver inte vara så överdrivet (Helena berättade att förra året räckte det med 1,7). Går du vidare därifrån kommer du till steg två där man gör ett begåvningstest. Det här testet ska mäta om jag är kapabel till att lösa diverse problem. Om jag går vidare ytterligare ett steg når jag den sista utgallringen innan intagningen. Då får jag slutligen gå på två intervjuer, med en läkare respektive psykolog. Sedan kommer de att bedömma mina möjligheter till att bli en bra läkare. Alltså, om jag bedöms ha goda förutsättningar för att klara av läkaryrket blir jag antagen till en utbildning. Och så var det med det!
Det här lät ju inte alls svårt, men givetvis finns det ju ett okänt antal undantag. Hösten 2010 kommer nämligen alla kompletterade betyg att betraktas som ogiltiga. Då kommer man kanske till och med tjäna på att behålla sina gamla betygsdokument från gymnasiet, men någonting som är nytt är de högskolemeriterande poängen. Dessa innbär att om man varit en duktig och flitig gymnasielev som inte läser en massa struntkurser kommer man att få extra poäng för de där TUNGA kurserna man valde att läsa istället för att slappa. Maxpoängen man kan uppnå är 2,5 och jag har redan nu 2,0 poäng (0,5 per ämne). Min meriterande kurser är Spanska 3, Spanska 4, Matte E och Engelska B. Så den nya förordningen som införs till hösten år 2010 kommer alltså båda gynna och missgynna. Visst är det bra att de elever som läser vidare i mer akademiskt inriktade kurser, men genom att skrota kompletteringsbetygen kommer ju INGEN att få en andra chans. Vilket alla förtjänar, eller?
Så skolsystemet är som vanligt: orättvist och helt utan logik!
O Sesam, öppna dig för min LOGGBOK!
"Trots att projektdagarna avslutades för nästan en vecka sedan har jag inte köpt någon loggbok förrän nu. Egentligen ville jag ha en RIKTIG loggbok (en sån där som man har till sjöss), men Hanna tyckte inte att det var särskilt nödvändigt för dig, o läsare, att bli informerad om hur väderförhållandena är samt vilken vindstyrka det är just DEN dagen. Vad jag exakt ska skriva i den boken är just nu ganska oklart, men det kommer antagligen att visa sig vart efter tiden går. Jag ber dig, o läsare, att ursäkta min oseriösa inledning samt min taskiga handstil. Men jag tror att du överlever!"
Jag hoppas VERKLIGEN att jag kommer att rycka upp mig, men det blir svårt eftersom jag själv har svårt att slita mig från den fjantiga ironin jag praktiskt taget avgudar...
En utflykt i solskenet, eller?
Men det blir visst aldrig som man har tänkt sig! Efter en timmes kommunal färdväg stod vi där med mat och fika; lärarna väntade oss och vi fick gulla med Åsas bebis. Efter att ha satt sig ner hörde jag den välbekanta melodin: "I can be brown, I can be blue, I can be violet sky". Jag svarade hastigt och när jag väl rest mig kände jag de första dropparna mot min kind. Under samtalets gång steg regnets intenisitet (likt en exponentiell kurva) och när samtalet var avslutat var hela picnicen samlad i min ryggsäck samtidigt som jag skrek ut. (Nu är det nämligen 100% säkert att jag åker med till Jokula!) Där slutade vår utflykt och det enda vi kunde göra var att sätta oss på buss 47 och åka hem.
Väl hemma, hungern stillad, naglarna fixade och vinden viner kring husets knutar. Men kanske det mest överraskande idag: solen skiner faktist! För att citera Uno Svenningsson, "Efter regnet kommer solen".
Sjukanmälan och skolk
När jag vaknade i morse beslutade jag mig för att faktist gå till skolan trots att jag redan dagen innan bestämt mig för att skolka hela dagen. Alltså, istället för att mögla vid skolbänken skulle jag gå ut i solskenet och sedan leva loppan hela dagen! Men ack så fort drömmar går i kras! Efter att mamma hela gårdagen insisterade på att jag var TVUNGEN att gå till skolan tog jag mitt samvete till fånga och när jag precis skulle resa mig upp från sängen slog en obönhörlig smärta ner mig igen. Jag försökte resa mig igen, men jag kom ingenstans! Jag såg sanningen i vitögat och visste att detta inte skulle gå vägen.
En låsning i ryggen skulle jag vilja beskriva som nackspärr, men smärtan och paralyseringen berör hela överkroppen. Vad som egentligen har hänt i min rygg är att under nattens gång har troligtvis någon muskel i ryggen krampat och dragit i någon (eller några) ryggkota så att den ligger snett. Den bästa medicineringen är en sjukgymnast! Efter att ha ringt mamma kan nu det faktum framställas att jag inte kommer att gå till skolan idag och istället för skolk har mitt elände lett till en sjukanmälan.
Jag funderar vidare på det där med sjukanmälningar och kommer fram till att jag ALDRIG sjukanmält mig under hela det här läsåret. Vilket måste betyda att jag har noll frånvaro och vid närmre eftertanke kan denna sjukanmälan tyckas vara lite misstänksam med tanke på att (idag inräknat) det bara är tre dagar kvar av läsåret. Efter detta resonemang kan jag inte undgå att fundera över när man egentligen är sjuk eller om det bara är simpelt skolk?
När är man egentligen sjuk? Och när har man då tillåtelse att sjukanmäla sig? Det råder inget tvivel om att det finns de människor som tycks vara sjuka hela tiden och ibland blir man väl irriterad när skolkamrater sjukanmäler sig istället för att skriva prov eller ha en redovisning. Denna tendens till sjukanmälan är väl knappast hämmad vid äldre dagar då man ofta pratar om folk som är så kallade "måndags-sjuka". Detta är ett välkänt fenomen som oftast tar form efter att man festat för hårt fredagen och lördagen, men trots att man sedan hela söndagen legat utslagen på sängkanten klarar man ändå inte av att gå till jobbet när sedan arbetsveckan börjar. Vilka blir de som får ta konsekvenserna? Går man i skolan får man själv ta ansvar för missade lektioner och prov, men på arbetsplatsen bryter en katastofal kalabalik ut. Saker som skulle göras JUST den dagen av JUST den personen måste överlämnas till dennes redan sönderstressade arbetskamrater. Chefen kanske till och med måste ringa tillbaka ledig personal för att ställa allting till rätta. Visst, folk blir faktist rejält sjuka ibland och en del drabbas mer eller mindre än andra. Men jag har så många gånger mött personer i min omgivning som sjukanmält sig för minsta lilla förkylning när den egentliga orsaken är den försenade uppsatsen eller ångesten inför ett kommande prov. Samma sak händer i arbetslivet, men den som blir mest lidande är antigen arbetskamraterna som påtvingas arbetsuppgifter utöver sina egna eller personen själv som faktist kommer hem med en tunnare plånbok. Klassas verkligen dessa hypokondiker som sjuka när de egentligen bara inte orkar gå till plugget eller jobbet?
