En elakartad tumör till ego?
Sedan O-ringen har jag inte gjort någonting vettigt alls! Jag vaknar långt efter 10 varje morgon, surfar runt på internet timma ut och timma in och duschen används aldrig förrän långt in på eftermiddagen. Frukost vid 12 och sedan middag. Jag har inte lämnat hemmet på flera dagar. Jag har inte yttrat någon form av liv för världen utanför och den enda som vet att jag existerar två trappor upp är mamma.
Tränar gör jag förstås inte! Blotta tanken på att trycka ner min ömma fot i ett par joggingskor får mig att våndas. Jag hade tänkt att försöka cykla lite, för att hålla benen och kondisen uppe, men tramparna har stått stilla. Den enda träningen jag får är för mina fingrar som just nu flyger över och trummar på tangenterna.
Hundarna är givetvis också krävande, men det var väntat. För knappt en halvtimme sedan satt Agge som fastlimmad med grannens fingrar mellan käkarna. Lik som en piraya tuggar han på oss. Oupphörligt och hårt.
Frasen "Vad ska jag göra?" är den mest återkommande under dessa dagar och trots att mamma rabblar upp tusentals vettiga förslag händer ingenting. Men idag... Idag fick jag en påminnelse av Annika på telefon om att ringa ungdomarna angående ett tränings- och tävlingsläger som går av stapeln inom två veckor. SHIT! Jobb! Så nu har jag ringt och sökt upp alla de små barnen och informerat. Sedan har jag skrivit ett JÄTTElångt mejl till Samuel och sammanfattat alla idéer och tankar jag har om lägret. Och när jag ändå höll på tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga banorna. Så nu är två banor lagda; en kontrollplock och en där man övar på kompasskurser. Nu hoppas jag bara på att David och Samuel inte dissar allting jag gjort för då känns allt jobb ganska meningslöst.
Nu känner jag att någonting är på väg att hända. Dagarna som kommer ska jag försöka tillägna fler vettiga intressen; träning, lägret, läsa böcker, plocka vinbär... Allt sådant som inte kretsar kring mitt feta ego ska få mer plats hädanefter och genast nu ser framtiden ljusare ut. Shit vad poetisk jag blev, men nu ska jag fånga dagen (CARPE DIEM!) och följa med mamma ut med hundarna.
Tränar gör jag förstås inte! Blotta tanken på att trycka ner min ömma fot i ett par joggingskor får mig att våndas. Jag hade tänkt att försöka cykla lite, för att hålla benen och kondisen uppe, men tramparna har stått stilla. Den enda träningen jag får är för mina fingrar som just nu flyger över och trummar på tangenterna.
Hundarna är givetvis också krävande, men det var väntat. För knappt en halvtimme sedan satt Agge som fastlimmad med grannens fingrar mellan käkarna. Lik som en piraya tuggar han på oss. Oupphörligt och hårt.
Frasen "Vad ska jag göra?" är den mest återkommande under dessa dagar och trots att mamma rabblar upp tusentals vettiga förslag händer ingenting. Men idag... Idag fick jag en påminnelse av Annika på telefon om att ringa ungdomarna angående ett tränings- och tävlingsläger som går av stapeln inom två veckor. SHIT! Jobb! Så nu har jag ringt och sökt upp alla de små barnen och informerat. Sedan har jag skrivit ett JÄTTElångt mejl till Samuel och sammanfattat alla idéer och tankar jag har om lägret. Och när jag ändå höll på tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga banorna. Så nu är två banor lagda; en kontrollplock och en där man övar på kompasskurser. Nu hoppas jag bara på att David och Samuel inte dissar allting jag gjort för då känns allt jobb ganska meningslöst.
Nu känner jag att någonting är på väg att hända. Dagarna som kommer ska jag försöka tillägna fler vettiga intressen; träning, lägret, läsa böcker, plocka vinbär... Allt sådant som inte kretsar kring mitt feta ego ska få mer plats hädanefter och genast nu ser framtiden ljusare ut. Shit vad poetisk jag blev, men nu ska jag fånga dagen (CARPE DIEM!) och följa med mamma ut med hundarna.
Kommentarer
Trackback
