En midsommarnattskrönika
Vi som krossas,
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter
Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta, mer
(Olle Ljungström, "Det stora kalaset" 1997)
Tänk er nu för ert inre öga en trött och sliten ung kvinna som jobbat hela midsommarafton. Föreställ er också hur negativ hon är till detta inlägg som hon råkar författa i detta nu och hur hon önskar bara vilja beklaga sin ångest, men istället bestämt sig att försöka inge hopp. Life sucks. Men bara för att det är så nu så behöver det inte alltid vara så.
Midsommar betyder att halva året gått. Eller i alla fall nästan halva. Kanske är det då dags att göra en liten reflektion över det som varit? Det här året har definitivt varit ett av de mest spännande, hittills, men när jag försöker tänka på alla bra saker som hänt förmörkas de av den där dåliga saken. Men utan att ta upp den i bloggen har jag bestämt mig för att gå vidare och se hela upplevelsen som något positivt. Men hur fan ska det gå till egentligen?
Jag har varit olyckligt kär.
Och kanske fortfarande är...
Hur repar man sig efter nått sånt?
Men en sak är säker. Att den olyckliga kärleken är den vackraste. Den är oerhört smärtsam när det går dåligt men förvandlas till ett euforiskt rus när det går bra (det vill säga, när man INBILLAR sig att det går bra). Med den olyckliga kärleken följer svartsjukan. Den är minsann aldrig vacker men är ett kvitto på att du kan älska. Och det är väl positivt? Att veta att man kan älska?
Jag vet att det bästa kanske vore att bara dra
Nästan gå under av sorg men att sen skulle det vara över
Men det går inte
Folk bara säger att det kommer ta tid
Men att om ett tag är allt bra igen
För så säger man ju alltid
Men jag vet inte
Jag kan ju inte sluta älska dig bara sådär
Och glömma allt jag känner
Ibland känns det bra och jag tror
Att jag håller på att lyckas komma över dig
Men så vågar jag liksom inte och biter fast
Trots att jag verkligen vill komma vidare
Och när jag märker det
Att det är likadant nu som förut
Att saknaden inte släpper
Så känns det som att det enda jag klarar av är att
Liksom nöta bort känslorna
Låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja
Tills de försvunnit av ren utmattning
Det vore så sorgligt om det skulle sluta så
Men just nu känns det som att det är allt
Jag över huvud taget kan göra
(Johan Tjufell, "Untitled" 2004)
Ovanstående dikt kanske speglar mitt känslosamma tillstånd just nu. För om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att kärlek skulle kännas så mycket som det gör. Och framför allt, har gjort. Jag är på väg bort. För till och med jag har en gräns. Den här våren räcker. This spring has been the weirdest one this far.
The less you give the more I want, so foolishly.
But I will never be your stepping stone,
take it all or leave me alone,
I will never be your stepping stone,
I'm standing upright on my own.
I was a fool for you
Right from the start, yeah
I was a fool for you
Hoping for a spark
For some kind of sign
That you would be mine
I know it's wrong, I do
Hanging on too long
And I know it's wrong
Hanging on too long
(Duffy, "Rockferry" 2008)
Så när jag väl tänker framåt ser jag mig själv lycklig och fri från den här stundvis plågsamma ångesten som är helt självförvållad på grund av min oförmåga att helt kunna släppa taget. Then I become a distant dreamer. And even when you see me frown, my heart won't let me down, because I know there are better things to come. And when life gets tough and I feel I've had enough, I hold on to a distant star. Since I'm a distant dreamer I'll be thinking about all the things I'd like to do in my life...
Ha en fortsatt trevlig midsommar. Nu ska jag se på film!
Kort sagt!
Jag är alltså briljant. Bara så ni vet.
Har Katrin f.d. Shulman sagt så?
Mitt nya motto: Hellre ångra det jag gör än det jag aldrig gjorde!
(Mottot är hämtat från Katrin Zytomierska. Förebild eller ej? Det får ni själva avgöra...)
The sensation of happiness!
Jag har (liksom tusentals filosofer genom alla tider ) tänkt mycket på Lyckan. Vad det är. Vad det betyder. Jag tror att det finns två typer: en som skiftar och en som är beständig. Den som är beständig eller evigt varande ärnog den svåraste att uppnå.
När jag gick hem från tåget igår kväll kunde jag inte låta bli att tänka på hur förutsägbart deras liv måste vara. Tanken slog mig att till och med JAG hade ett mer spännande liv än dem (vilket för mindre än 24 timmar sedan verkade totalt omöjligt) och det har återigen fört tankarna tillbaka till "lyckan". Är det rutiner och vardag som gör oss lyckliga? Jag tror inte det! I egenskap av vetskapen att Jag personligen improviserar mitt liv hela tiden så vet jag att ett 8-17 jobb 5 dagar i veckan är för tråkigt. Eller en simpel hemmafest där mer än hälften ligger i sina spyor innan tolvslaget... Nej, sådant gör inte mig lyckligare!
Men jag tror på två olika sorter. Den som skiftar är också den jämförbara, vilket betyder att lycka är en subjektiv uppfattning av ens eget liv som man jämför med andras liv. Så om jag lyckas bättre än någon annan blir jag ju lyckligare för att jag får en indikation på att jag är bättre. Skadeglädje kan man säga. För även om vi inte säger det rakt ut tror jag att alla förstår vad jag menar när jag säger att det ligger i människans natur att tävla och konkurrera - så när någon misslyckas blir vi i regel glada! (Kommer ni ihåg Blondinbellas debatt-artikel i Expressen förra veckan? Rubriken säger ju sitt: "Kvinnlig avundsjuka är min största fiende")
Men så har vi också den beständiga. Jag har ingen blekaste aning om hur man får den, men är man evigt lycklig är man också evigt nöjdmed sin tillvaro. Då kan man vakna sent en vardagsmorgon och inse att man är flera timmar försenad men ändå, när man ser sig självi spegeln, vet man att man själv är den GRYMMASTE människan på hela jorden! Då finns ingen ångest heller man måste dras med....
Jag har, som många andra, en lång väg kvar att gå tills jag möter Lyckans beständighet och tills vidare får jag nöja mig med Ångesten som min enda livskamrat.
Nya snillrika idéer!
Jag har i alla fall försökt. Så får man betrakta saken när jag beslutar mig för att ge upp drömmen om spanskstudier i Spanien. Plånboken klarar snart inte mer och det finns så mycket annat som lockar (och kostar pengar) som jag vill hinna med innan jag begraver mig bland kursböckerna för gott på Chalmers i Götet. Så istället för att ödsla en massa pengar på en dyr spanskakurs i Málaga ska jag resa med mamma till New York efter jul. Tänk vilket underbart slut på 2009! Jag blev ju inte helt obekant alldeles förälskad i den staden och jag vill verkligen visa mina föräldrar världens häftigaste stad. Tänk att också få uppleva nyårsraketerna i Central Park...
Min andra superidé är vilken av den kommande sommarens festivaler jag ska gå på. Just nu lutar det åt Borlänge och "Peace & Love" med giganterna Håkan-bråkan Hellström, Lars Winnerbäck, Anna Ternheim, Hello Saferide, Thåström och mina favoriter Laakso! Andra artister är Frida Hyvönen, Parken, Lykke Li, Kleerup och The Soundtrack of our Lives. Ser ut att bli en kanonsommar! I Dalarna!
"Jag har blivit äldre, saknar glöd. Men det rår jag inte för!"
Allting var så enkelt när man var liten. För bara några år sedan njöt man av julkalendern framför TV:n 7:15 varje dag, åt pepparkaksdeg och pyntade i granen. Självklart bakade man ju också lussebullar - förutsatt att mamma förberett degen! Då behövde man inte oroa sig om pengar, flygbiljetter (läs flygplatser), jobb eller vad man ska ha på sig på nyår. Om mindre än ett år kan jag inte längre betraktas som tonåring och kanske får jag uppleva min första ålderskris - för ni vet väl att man börjar åldras vid 20års ålder?
Är det någon av er som tittar på årets julkalender? Där finner vi ett annat exempel på hur enkelt man generaliserar ett problem. En av huvudpersonerna råkade i första avsnittet posta en inköpslista med mat istället för sin önskelista. Istället för att försöka fiska upp det felaktiga brevet ur brevlådan så blir lösningen på problemet att helt enkelt HITTA jultomten! De här enkla, raka lösningarna på problemen är tyvärr något som bara går att finna i barndomen. Vi "gamla rävar" vet ju vad verkligheten förväntar av oss...
The Londoner and the Typical English Weather Conditions (Part II)
Very recently I noticed that the English weather and the American weather conditions (which I experienced this summer) are very similar and both could be described with one single adjective: Unpredictable!
As far as I'm concerned, I did experience a real tornado in New York (but none of the American counsellors I was working with claimed that they've seen a tornado before). To make an already short story even shorter we all fled to the basement and after a few minutes we got caught at the camp area with no electricity nor flushing water. Yes, we couldn't use the toilet for HOURS and it was not a very pleasant situation. But my more-than-once-rescuer and Camp Integrity's own Sean Figy just claimed what we all was thinking and also came up with the perfect solution: "If it's yellow let it mellow, if it's brown EAT IT!"
But exactly how could the English weather be described as unpredictable? Didn't I mention the tremendously sunny weather I had opportunity to experience at my first weekends here before the first snowfall last week? If that's not unpredictable you must be a fortune-telling prophet and then you might want to share your great knowledge with me...
However, I'm delighted to tell you that the lawn in every single park stays green year-round, BECAUSE on the average it rains a little every day here. Maybe you think that's not very "unpredictable", but still you don't know WHEN it's going to rain. Unfortunately, that's the thought that got me soaking wet yesterday when I walked from Archway Video Rent to Tesco just to buy my beloved Doritos Chips. As you probably understand there's no real movie night without some snacks, but if you really are a fortune-telling prophet you should have informed me to bring an umbrella!
The Londoner and the British Accent (Part I)
Did I ever tell you about my first meeting with a certain shop assistant at M&S and he asked me if I was from Canada? I did probably mention it before but since it has been a while I'd better tell the story again...
It was my first weekend in London and of course I had to explore the city. I went to Tottenham Court Road and walked down Oxford Street. There were people everywhere and it took me some effort to finally reach an M&S-shop (I was starving!). I couldn't find the sushi and instead I grabbed a sandwich and I waited patiently in the line before I could pay. I tried to be nice to the shop assistant who was not very patient when I tried to separate the British pound from American and Swedish currency in my wallet so I said something like: "My wallet is kind of messed up because I got Swedish money and American dollars together with the British pounds...". He didn't even let me finish until he stared into my eyes and asked me if I was Canadian. Of course I said no (because that's true...) but I still considering it to a compliment to my very American English. The ironic truth this story indicates is that if you are a Swedish girl, spending your whole summer in the Country of Big Brother and suddenly get a job as au-pair in London and you TRY to speak with a British accent, YOU SOUND Canadian! The perfect mix?
I should add that I'm trying real hard to not sound American. Probably you think I'm not trying hard enough though I don't spell ‘really' with a double-L and Y in the end. But that's certainly not true! Fact is that I sound kind of British in the beginning of every conversation but somehow my accent changes along the way and I suddenly make an awful American-influenced noise instead of the beautiful British English I'm so fond of. Last week I called Orange's customer services to provide some answers for the plenty of questions I had in mind, but at the time I started talking the woman on the phone interrupted me to ask if I was American. Once again I said had to say no (‘cause that's the truth!) and at the end of our conversation she gave me 100 free text messages and 90 minutes within the UK (poor Camilla). And what have we learned from this? Well, call your customer services and listen to what they have to say - you will be rewarded (especially if you're new to this country and speak a mix of three different accents)!
Finally I want to talk about a typical English word that does not seem to exist in the US. "Pardon" is a common word when you ask, in a polite manner, someone to repeat what they just said. Even though my dad reminded me of this word BEFORE I went to London for my first time (I was 11) I've never used this word. Every time I end up in a special situation (where the most appropriate word is "Pardon") I get panicked and just shout: "WHAT!?". It's a shame that I've never really used it, even though I know what it means and when it's suitable to use it, and that's probably the main difference between British and American accents; the American language is rude and full of impolite words! That is also probably why my English cannot be considered as British, so far...
Why is it so difficult to sound British after a long-time visit to the United States, even though you're trying really hard?
This is life for real (del två)
Hon satte sig varsamt ned på stolen, framför datorn. Ryggen som i flera timmar varit sträckt får äntligen luta sig framåt och även om hon själv föraktar den dåliga hållningen njuter hon av att äntligen få kuta ryggen. Hon känner hur blodet pulserar genom de trötta fötternas alla kärl och värmen som sprider sig bidrar lyckligtvis inte till någon illaluktande fotsvett. En hostning. Ja, lite ont i haslen fick hon av att sjunga med. Men om man känner till alla låtarna, hur ska man då kunna låta bli? Det ångar från tekoppen som hon så fint placerat ovanför tangentbordet, ifall hon skulle slinta med handen när hon bränner tungan. Om hon gjorde det skulle kanske tangentbordet sprida en viss doft av African Rooibos. Fast mest irriterande skulle vara om tangenterna fastnade eller klibbades fast. Tekoppen är dekorerad med små, blå dalahästar. Vad ska hon skriva? Ska hon berätta om sin intensiva super-helg? Fast helgen är ju inte slut än. Och hon är ju trött.
Jag är precis hemkommen från Popaganda och Skanstull. Vilken kväll! Två nollor sprack idag, en festival-nolla men viktigast av allt var ju Laakso-nollan. Jag träffade Camilla kl 17:30 och vi gick och fikade i Ringen. Jag åt en blåbärspaj med Cafe Latte och Camilla tog en äppelpaj. Sedan begav vi oss till festivalområdet. Min biljett fungerade och vi kvitterade ut två gul-orangea festivalarmband. Om man var minderårig fick man ett blått. Vi gick direkt mot stora scenen, där Laakso skulle spela om mindre än 30 minuter. I början är det inte så många där, men i coh med att det tystnar från den lilla scenen börjar folk tränga ihop sig framför scenen. Jag började ana trycket som genast kom i och med att de fyra medlemmarna klev på scenen. Genast steg värmen och vi knuffades framåt, bakåt, kors och tvärs. Jag knuffades tillbaka men Camilla (som är så liten) blev nästan till mos. Vi försökte hålla i varandra men eftersett tag gav hon upp och backade bakåt. Då ville jag ge tillbaka och knuffade mig själv framåt. Efteråt var jag som frälst. Några fina bilder blev det kanske men filmerna jag gjorde blev väldigt dåliga. Jag blev väldigt hes efteråt och ville ha något att dricka, men alla mina pengar gick åt biljetten. Vi stannade kvar en stund och njöt av sensommarkvällen, men efter bara något timmer begav vi oss hem. Jag fick ju se vad jag kommit för och jag var glad.
Hemvägen gick bra. Det var mycket folk på tåget hem mot Västerhaninge, och brevid mig satt två yngre tonåringar som pratade om Handen, pedofiler och våldtäktsmän. Tjejen frågade om jag skulle till Handen: "Nej, jag ska till Skogås. Det är värre!". Hon gav sig dock inte och berättade högt för alla som ville lyssna om hennes "obehagliga erfarenheter av Handen en sen lördagskväll". Jag kunde inte låta bli att lyssna, men strax märkte jag vilken riktning samtalet tog, jag blev ointresserad och fortsatte att läsa min jättespännande vampyrbok. Väl framme vid Skogås. Jag väntar vid busshållplatsen och hör hur en kvinna utan sångröst sjunger karaoke. "Holiday" med Green Day ekar över den till synes tomma gatan, men undantag för några trafikanter som väntar vid busshållplatsen. Det är kallt och någon huttrar och en annan drar sin tunna jacka lite hårdare om sig. Jag läser min bok och råkar av misstag kliva på fel buss. Jag hamnar någonstans mitt i Skogås och får vänta tills bussen åker tillbaka. Därifrån ser jag till att kliva på rätt buss och frågar busschaffören om den stannar vid Vega (om "ja" så är raggarbilsträffen slut). Hon säger ja. Jag åker hem, sätter på teva´tten, bloggar och lyssnar lite till på Laakso. Nu ska jag läsa min bok. Och magen kurrar.
Markus Krunegård:
"Lack of Blood betyder, för er som hoppade av skolan innan ni började läsa engelska, blodbrist, som man kan han tex om man har mens eller äter dåligt."
"I've got a lack of blood in my body
My heart is beating harder and harder
I believed in this
I believed in us"
"I'VE GOT A LACK OF BLOOD IN MY BODY
MY HEART IS BEATING HARDER AND HARDER
i'VE GOT A LACK OF BLODD IN MY BODY
MY HEART IS BEATING HARDER AND HA-HA-HAAARDER"
This is life for real
Igår var jag på träningen i Granby. Jag har inte ens varit hemma i 2 veckor innan Janne med flera börjar ställa krav. Visserligen har jag några extrakilon som behöver tränas bort, men att slänga ut mig på en 5,5 km bana var lite väl elakt. I och för sig hade jag stundvis ganska bra flyt och jag kom tillbaka innan mörkret fallit. Jag kom till och med före Claes i mål! Fast det känns skönt att börja träna igen och jag blir så glad av att orientera i skogen. Skogen gör mig taggad och lugn på samma gång.
Så, förutom att livet känns bra just nu angående framtida jobb, plugg och träning ska jag på lördag få träffa mina älsklingar Laakso. Jag har ju faktiskt inte sett (eller pratat med) Markus sedan i våras. Han har säkert saknat mig... Ja, lite grann kan man ju hoppas! Nu ska jag byta om och bege mig mot Farsta och Ågesta folkhögskola och skugga Lisa i en ungdomsseriefinal. Då får kroppen jobba lite!
This is where we put our trust.
Where we live our dreams
and where we make believe.
This is real.
This is life for real, oh yeah.
Angel,
I need company
on my way down to hell
....ON MY WAY DOWN TO HELL!!!!
Att våga eller inte våga vara rädd
Den senaste tiden har jag känt ångesten komma krypande inpå huden. Den biter sig fast under skinnet på mig och växer som en bultande, stor och hård cancertumör. Men jag vet att det inte är en livshotande och svart tumör. Det är den välbekanta ångesten som återigen hittat hem till sin favorit-självplågare. En själslig fakir. Det är jag.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Innan sommaren hade jag den 15 april ordnat Engelska I som nummer ett på studera.nu. Självklart kom jag in och på måndag är det upprop. För några dagar sedan var jag säker på att jag inte skulle gå dit och därmed tacka nej till min plats på Engelska Institutionen eftersom jag hellre vill jobba och tjäna pengar. Men det är ju så svårt att få jobb (uppenbarligen) och nu börjar jag förbereda mig för hösten engelskastudier ändå. Och ärligt talat är jag lite rädd för universitetet!
Jag söker jobb fortfarande. Nästa vecka ska jag ringa till Lovisagården och försöka tjata till mig ett jobb som timvikare och bara jobba timmar, typ kvällar och helgen. Då kan jag ju kombinera jobb med studier. Det skulle nog vara den absolut bästa lösningen. Jag söker också säsongsarbete i fjällen, men det går sådär. De flesta ställen kräver körkort och något sådant har jag ju inte. (Fast om jag stannar i Sverige i höst, plugga och jobbar ska jag verkligen ta tag i körskolan och försöka bli godkänd på uppkörningen.) Jag har också anmält intresse till en familj i London som söker en aupair. Det verkar vara ganska många som söker just DET jobbet och jag fick vänta flera dagar på svar från mamman i familjen. Idag har jag svarat på hennes mail och kanske ska jag träffa familjen den 29:e (samma dag som jag ska till Gävle och på kvällen väntar en Elin Sigvardsson-speling på jazzklubb) men jag räknar inte med anställning.
Vilken rörig början på den här hösten! Jag som bara varit hemma i en vecka!
ÅH NEEEEEEJ!
- Min biljett fungerar inte...
- Jag missar planet...
- Jag går vilse på flygplatsen...
- Ingen möter mig i New York...
- Jag glömmer bort hur man pratar engelska...
- Jag längtar hem redan efter en dag...
- Jag förstår inte mina arbetsuppgifter på lägret...
- Jag får inga kompisar...
- Ungarna är elaka mot mig...
- Mina saker blir snodda...
JAG VILL INTE ÅKA LÄNGRE! Kan inte någon annan resa i mitt ställe?
Sanningens ögonblick
Jag är så förbannat trist och vanlig! Jag är inte speciell för fem öre! Jag har inget stort äventyr som väntar efter studenten, jag har ingen blivande modellkariär och lär inte heller bli någon modeguru, jag kommer aldrig att vinna någon Nobelpris eller bli en världsidrottare, jag kommer aldrig att bilda ett band eller få skivkontrakt och jag kommer aldrig heller debutera som deckarförfattare. Jag kommer helt enkelt aldrig bli berömd eller hyllad för att jag gjort någon kontroversiellt i mitt liv. Jag är bara pretentiös och perfektionist. Och sådana finns det ärligt talat för många i vårt samhälle.
Mina ungdomsår slösas bort på onödigt studiemedel och jag går aldrig utoch "roar mig" trots att jag sedan flera månader tillbaka är myndig. Jag avskyr TV och har aldrig sett reklamen alla talar om. Jag lyssnar på morgonpasset i P3 och försöker bli intellektuell genom att läsa Dagens Nyheter varje dag. Jag tränar för att bli snyggare, röker ej för att bli äldre, dricker ej för att vara nykter...
Kanske är det mitt projekt om "Tonårsdepressioner" som får mig att skriva sådana tråkiga sakersom jag gör nu, men för en gångs skull är jag ärlig och det ska jag i alla fall ha credit för...
Varför finns det inga kvoter för idioter?
Inleder man så som han gjorde tror man ju genast att det är något fel på världen. En professor ska ju faktiskt inte sälja bingolotter! Men varefter orden och meningarna tog plats i min perception förstod jag att han syftade på 9 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet. Vilken tönt! Alla utexaminerade studenter har 12 års utbildning! Så varför gnäller han om utomhusjobben? Jo, att dela ut tidningar "som du just nu läser" är, enligt vår käre Johan, ett förskräckligt slöseri på hans kapacitet och ambitioner. Johan vill ha ett inomhusjobb och sitta instängd på ett kontor eller liknande istället för att vara ute i den friska stadsluften dagarna i ända. Om det snöar så ta på dig mössa!
Helt otippat börjar han berätta någon snyfthistoria om att han aldrig haft särskilt många vänner men har alltid hängt med i skolan, och om rektorerna som aldrig vetat han namn men däremot vetat namnen på "dem med dåliga betyg, hög frånvaro och många vänner". Vår käre Johan är helt enkelt avundsjuk och ville mycket hellre att rektorerna skulle veta han namn med tanke på hur begåvad han är ("har alltid haft bättre betyg än genomsnittet").
Johan avslutar med en lagom munter trudi-lutt: "Du som går i skolan nu och tror att du har en framtid bara för att du är duktig, tänk om." Jag undrar givetvis vilken framtid han syftar på. Menar han en framtid som exempelvis polis räcker inte bara 12 år långt, men om han menar ett kassajobb på Ica så är det väl inte riktigt den framtid vår älskade Johan söker sig till, han som är såååå begåvad. Nej Johan, jag tycker ärligt talat inte synd om dig för, till skillnad från mig, har du ett jobb och jag tänker i alla fall försöka vidareutbilda mig och skaffa ett jobb INNAN jag börjar gnälla över saknaden av inomhusarbete efter 12 års studier.
Jag vill ha synthlugg men pappa tycker det är fult
Vad rubriken anspelar på är en ny frisyr. Eftersom all musik präglas nuförtiden av underbara synthar skulle ju inte någonting annat passa bättre än en synthlugg. Problemet är bara att min familj inte skulle acceptera min radikala förändrning. Min pappa till exempel avgudar alla kvinnor som påminner om Pamela Anderson - långt, blont hår och allmänt sexig kropp - och trillade av stolen igår när jag berättade om mina nya, synthiga idéer. Innan han, och flertalet andra, riktade sin dåliga kritik mot min nya frisyr hade jag i princip bestämt mig. Men nu velar jag och tvekar på om jag verkligen vill göra det. Varför ska föräldrar alltid lämna en tveksamma när deras huvudsaklig uppgift är att stötta sina barn i vått och torrt? Varför måste min pappa göra valet så svårt?
Vadå, är inte det här snyggt eller?
Jenny
Nu tänkte jag säga några saker om Jenny! Vi var faktiskt jättebra kompisar på högstadiet och scoutade tillsammans, delade hemligheter och jag stötte på henne på högskolemässan för inte en alltför lång tid sedan. Vi pratade om att vi skulle träffas men självklart blev det ingenting av. Jag vet att hon hade en blogg tidigare men hon har visst lagt ner den. Jenny är 90:a! Jag minns henne som ganska slarvig, tappade lätt bort saker, gillar djur men avskyr myror, kan tvätta sina egna kläder och var bra på engelska eftersom hon hade bott i USA ett år när hon var liten. Hon älskade Justin Timberlake och "Power Hit Radio" och senare "The Voice" och jag konfronterade med Kent. Hon älskade att håna textraden: "Plasten gör dig vacker" och nu bor hon i Tyresö, tror jag. Det var dock ungefär 2 år sedan vi talades vid på ett någorlunda "seriöst" sätt. Hon är fortfarande scout i alla fall...
En lagom trivial sak är att jag oftast gör "ett berg av en myrstack" och skryter som fan för att jag varit med i radio och för att showen finns som webbtv. Men jag måste erkänna att RIKTIG tv är liiiite coolare!
Min önskelista
1. Markus Krunegård - inslagen i ett lagom rockigt paket - som jag kan förvara i en glasmonter på mitt rum.
2. Björn Gustavsson - ja, jag såg honom och visste vem han var lååångt innan han dök upp i Melodifestivalen (då ni andra kärlekskranka och perversa tanter såg honom framföra sin visa till Carina Berg) - också i ett terrarium brevid Markus.
3. Filmutrustning - jag vill ha rubbet vilket innefattar bla JÄTTE-stativ, JÄTTE-kamera och en JÄTTELUDDIG mikrofon som jag kan göra många, långa, fina dokumentärer med.
4. Ett bibliotek - med alla klassiker, encyklopedier, ordböcker och annat läsbart (man måste ha stege för att nå alla böcker).
5. Ett (?) Keyboard - tänk om man kunde göra lika vackra låtar som Annika Norlin med detta underbara instrument.
6. Skidpaket som inkluderar supersnygga slalomskidor (med gummi där fram), stavar, pjäxor som inte ger skavsår och en cool hjälm som skyddar knoppen min.
7. Pappas systemkamera + en analog kamera (då måste jag lära mig att framkalla)
8. Matte- och fysikböcker - (NEJ JAG ÄR INTE GALEN!!!) Tänk om jag kunde komma fram till något lika fantastiskt som Einstein om jag också bara agerar "hobbyfysiker".
9. Riktiga skivor med omslag, alltså inget nerladdat skit! (Ex: Anna Järvinen Jag fick feeling och Håkan Hellström För sent för Edelweiss)
10. Kalle Anka-tidningar (Ankeborgs tidslösa berättelser får man ju aldrig nog av!)
Vänner är det finaste man kan ha
Äntligen kommer ett inlägg att tillägnas mina vänner. Vänner, ni vet vilka ni är, som genom vår livslånga relation stöttat mig längs mitt E4:an (som inte helt oväntat gjort några avvikelser) och som visat medlidande när jag behövt och som formar mitt inre, underbara jag så att jag stannar kvar hos er. En del kanske tänker "det var på tiden med ett hyllningsinlägg så att alla som läser den här tarvliga bloggen förstår vilket jobb vi lagt ner på den där egocentriska och otacksamma flickan"...
Sorgligt nog är jag cynikern själv och måste angripa alla kommersiella utsugare som jag trott prioriterat vår vänskap framför allt annat men istället valt att låta den tyna bort och förvandlas till ingenting. Det är visserligen mitt fel men det är patetiskt när dessa människor sedan hör av sig och förväntar sig att man ska "komma ihåg den och den gången då den och den gjorde det med den och den" osv. Det är så man spyr på eländet! Jag ska däremot inte vara helt negativ. Denna sorts vänskap skänkte mig mycket erfarenhet och lärde mig vilka man kunde lita på, vilka som hela tiden avundades en, vilka som utnyttjade en, vilka som är värda att nämnas i den här bloggen...
Oavsett vilken "vän" du är, är jag skyldig dig ett stort TACK! Du hjälpte mig uppenbarligen dit jag är idag och jag är så förbannat nöjd med mina vänner! Så nu, alla kära vänner, ni vet ju vilka ni är, släpp aldrig taget om mig för jag älskar er så förbannat mycket!
Som ett tecken på min förevigade tillgivenhetskänker jag härmed er länken till Håkan Hellströms senaste ingel och video då det nya almbumet "För sent för Edelwiess" släpptes idag med lysande recensioner:
Maxad tillfredsställelse
Men när "Kungen" inte längre var en tillräckligt stor utmaning slutade jag spela för nu var jag ju helt övertygad om att jag var bäst i världen på Windows-patiens. Häromdagen väntade jag på att bredbandet skulle sluta krångla och istället för att skriva på projektet tänkte jag spela "Kungen". Det gick, rent ut sagt, åt HELVETE! Jag tror att jag startade om spelet hundratals gånger, men lyckade ändå inte få spelet att gå ut. Men alldeles nyss, ja bara kanske fem minuter sedan, lyckades jag! Snacka om en riktigt förlösande känsla och nu är åtminsone ett problem borta som vanligtvis tynger mina axlar.
Och vad kan vi då lära oss av detta, kära barn? Jo, överskatta inte er problemlösningsförmåga efter en lång tid då dammet har hunnit ansamla sig i flera lager, utan kör en mjuk start och snart är ni där ni slutade förra gången: som en obesegrad "Kungen-spelare" med ett superhögt IQ som inte låter sig underkastas en Windows-dator bestående av enbart chip och kretstar!
Existentialisten
Tillvaron vi lever i är så förbannat absurd och onödig. Jag, liksom alla andra hysteriska idioter som rör sig och andas, tycks ha sugits in i en bubbla, en okrossbar bubbla som begränsar, förstör och fyller våra liv med ingenting. Sa jag begränsar? Det var dumt, Sarte sa ju: "Vi är dömda till frihet" och han har rätt.
Alla idioter runt om, hör upp! Det är enbart ni själva som skapar er förbannade tillvaro! Ni ser till att ni pluggar järnet av er, hetsar och oroar er för er vikt, ni försöker imponera på chefen på jobbet, skaffar barn, bryr er om vad grannarna säger, ni kommer med korkade bortförklaringar för missade telefonsamtal, ni låter snorungar stjäla er splitternya moped, ni tjatar på era barns ostädade rum, ni sparar för långa utomlandsresor som aldrig kommer, ni smygäter på kvällarna, ni går och lägger er tidigt för att orka (säger ni), ni besöker sjukhuset oftare än förr och ni dör antingen i hudcancer, magsår eller skörbjugg.
Livet är er efterlängtade frihet! Men livet kräver ansvar. Om ni tar ansvar för ert eget liv skapar ni själva en mening. Hur svårt kan det vara?
Existensen föregår essensen, alltså, endast vårt existens kan ge upphov till mening i våra liv såsom personlighet och egenskap. Detta faktum ororar mig så oerhört. Så sent som igår fick jag en släng av hopp. Hopp om att jag ändå har ett innehållsrikt och spännande liv som jag kan dela mig mig (bland annat här på bloggen). Av någon okänd orsak har jag skaffat mig ett nytt favoritband: Laakso. De spelar idag på Debaser. Åldersgränsen ligger på 20 år. Hanna sa: "Unna dig något kul, du var ju helt lyrisk förra året efter Sunrise Avenue". Ja Hanna, du ska veta att jag ändå försökte. Jag letade folk som kanske skulle kunna tänka sig att följa med, men utan framgång. När jag sedan på morgonen slår upp mina blå ser jag det framför mig: Jag. På Debaser. Medborgarplatsen. Själv. Kryckor. Snygg. Inget gevär. Våldtäktsmän. Nej det här går inte!
Mitt fega, äckliga och rädda jag tog överhand och jag får helt enkelt bara åtrå Markus Krunegård i framtiden.
Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd!
Det hjälper inte att Jocke Berg har sagt det. Mitt liv tycks bestå som innehållsfattigt och tråkigt, vänta, jag har ju inget liv...
Mitt liv är vad jag fyller det med. I mitt allra innersta bär jag på en längtan...
