Stiftsemlan

Vi som krossas,
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta, mer

(Olle Ljungström, "Det stora kalaset" 1997)

Tänk er nu för ert inre öga en trött och sliten ung kvinna som jobbat hela midsommarafton. Föreställ er också hur negativ hon är till detta inlägg som hon råkar författa i detta nu och hur hon önskar bara vilja beklaga sin ångest, men istället bestämt sig att försöka inge hopp. Life sucks. Men bara för att det är så nu så behöver det inte alltid vara så.

Midsommar betyder att halva året gått. Eller i alla fall nästan halva. Kanske är det då dags att göra en liten reflektion över det som varit? Det här året har definitivt varit ett av de mest spännande, hittills, men när jag försöker tänka på alla bra saker som hänt förmörkas de av den där dåliga saken. Men utan att ta upp den i bloggen har jag bestämt mig för att gå vidare och se hela upplevelsen som något positivt. Men hur fan ska det gå till egentligen?

Jag har varit olyckligt kär.

Och kanske fortfarande är...

Hur repar man sig efter nått sånt?

Men en sak är säker. Att den olyckliga kärleken är den vackraste. Den är oerhört smärtsam när det går dåligt men förvandlas till ett euforiskt rus när det går bra (det vill säga, när man INBILLAR sig att det går bra). Med den olyckliga kärleken följer svartsjukan. Den är minsann aldrig vacker men är ett kvitto på att du kan älska. Och det är väl positivt? Att veta att man kan älska?

Jag vet att det bästa kanske vore att bara dra

Nästan gå under av sorg men att sen skulle det vara över

Men det går inte

Folk bara säger att det kommer ta tid

Men att om ett tag är allt bra igen

För så säger man ju alltid

Men jag vet inte

Jag kan ju inte sluta älska dig bara sådär

Och glömma allt jag känner

Ibland känns det bra och jag tror

Att jag håller på att lyckas komma över dig

Men så vågar jag liksom inte och biter fast

Trots att jag verkligen vill komma vidare

Och när jag märker det

Att det är likadant nu som förut

Att saknaden inte släpper

Så känns det som att det enda jag klarar av är att

Liksom nöta bort känslorna

Låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja

Tills de försvunnit av ren utmattning

Det vore så sorgligt om det skulle sluta så

Men just nu känns det som att det är allt

Jag över huvud taget kan göra

(Johan Tjufell, "Untitled" 2004)

Ovanstående dikt kanske speglar mitt känslosamma tillstånd just nu. För om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att kärlek skulle kännas så mycket som det gör. Och framför allt, har gjort. Jag är på väg bort. För till och med jag har en gräns. Den här våren räcker. This spring has been the weirdest one this far.

The less you give the more I want, so foolishly.
 
But I will never be your stepping stone,
take it all or leave me alone,
I will never be your stepping stone,
I'm standing upright on my own.

I was a fool for you
Right from the start, yeah
I was a fool for you
Hoping for a spark
For some kind of sign
That you would be mine

I know it's wrong, I do
Hanging on too long
And I know it's wrong
Hanging on too long

(Duffy, "Rockferry" 2008)

Så när jag väl tänker framåt ser jag mig själv lycklig och fri från den här stundvis plågsamma ångesten som är helt självförvållad på grund av min oförmåga att helt kunna släppa taget. Then I become a distant dreamer. And even when you see me frown, my heart won't let me down, because I know there are better things to come. And when life gets tough and I feel I've had enough, I hold on to a distant star. Since I'm a distant dreamer I'll be thinking about all the things I'd like to do in my life...



Ha en fortsatt trevlig midsommar. Nu ska jag se på film!