£ 44 for a trusted judgment!
Jag tog en snabb fika och återvände sedan till salongen BBC 3 Hair Studio, jag satte mig ned, bläddrade igenom en engelsk skvallertidning (läste att 100 extra kalorier som man inte förbränner om dagen resulterar i en viktuppgång på 1 kg/månaden!) och blev sedan bemött av frisören som frågade hur jag ville ha det. Som vanlig sa jag något i stil med: "I don't really care", "Do whatever you have to do", "Just cut as much as necessary" och slutligen "I trust your judgement". En försiktig men aningen surmulen praktikant tvättade mitt hår och sedan placerade hon mig framför en stor spegel. När jag var Inlindad i två handdukar och en sorts kappa som man har över sig för att skydda kläderna och håret tillbakadraget bakom axlarna såg jag ut som en tråkig ung kvinna utan hår med alldeles för kort alls. Inte särskilt attraktiv med andra ord!
Resultatet blev dock förvånasvärt bra (rots att hon inte klippte så mycket! Den snygga stylingen (jag inte kan ta kort på eftersom jag inte har någon kamera) berodde nog snarare på hennes fönings-skicklighet än att frisyren jag fick var särskilt speciell. Dyrt var det: £44 skulle hon ha för att egentligen bara klippa topparna och blåsa lite. Men nu är jag nyklippt och behöver inte gå till frisören på läääänge...
En tråkig lördag!
En fruktansvärt långtråkig lördag, men nu ska jag bege mig mot byn och försöka skaffa en tid hos frisören (jag har faktiskt inte klippt mig sedan i början av juni). Sedan ska jag slå mig ned med en kopp Cafe Latte och planera fyra-dagarsvistelsen som mina nära och kära ska få avnjuta under ledning av mig som guide i november.
Tjolahopp så länge!
Ett betydligt bättre slut på dagen!
Den artonde oktober slutade vara den artonde oktober för över 16 minuter sedan, men jag tänker ändå sammanfatta den perfekta och mysigaste kvällen på länge. Med tanke på den dåliga start dagen till ära fick hade jag inte särskilt stora förhoppningar inför eftermiddagen och kvällen, som jag kom att spendera med två små barn.
Jag kan börja med att berätta att jag har varit i kontakt med tre olika kundtjänster idag (Sterling, SAS och Orange). De två förstnämnda var tråkigast och kom bara med dåliga nyheter, men den tredje däremot... "Orange" är telefonioperatör i United Kingdom som jag är kund hos sedan en månad tillbaka. Jag ringde till kundtjänst därför att jag inte visste hur man "top-up"-ade. Jag inledde diskussionen med en synnerligen trevlig kvinna som tålmodigt informerade mig om de olika tillvägagångssätten. Efter att tag avbröt hon mig och frågade om jag var från Amerika. Jag fick då ännu en gång berätta om mitt fasansfulla dilemma: att man kommer från Sverige, varit i USA en hel sommar och lagt på sig en amerikansk accent och sedan hur man får ett jobb i London och FÖRSÖKER att prata brittisk engelska. Förra gången trodde man ju att jag var från Kanada! Innan vårt långa samtal tog slut sa hon att hon skulle ge mig 90 minuter samtal inom UK och 100 meddelanden inom UK bara för att "jag lyssnade på vad hon hade att säga". Det förgyllde min dag! Tyvärr verkar det som att jag bara kan smsa föräldrarna och Camilla (vem får mest tror ni?)...
Ikväll var det också äntligen dags för barnpassning kvällstid och det firades med pytt-i-panna för barnen samtidigt som man försöker baka en chokladkaka, pasta till en själv och en fortfarande hungrig två-åring. Innan sovdags blev det chokladkaka med grädde och hallonsås (Christopher sa hallonSYLT och jag fick rätta honom genom att säga att det inte var något socker i hallonSÅSEN så han behövde inte oroa sig för några tandtroll) och efter tandborstning och toalettbesök blev det "saga" (rättare sagt: en faktabok om livets uppkomst, evolution, celler mm för VUXNA). Bilderna var dock fina! Vi lärde oss hur viktigt det var att hålla för munnen när man hostade, för annars kommer virus och sätter sig på cellerna i kroppen och "sprutar in" sjukdom...
Efter en så lugn (men samtigigt hetsig) kväll satte jag mig ned framför datorn för att logga in på Skype och prata med mamma och Lena i vardagsrummet hemma i Sverige. Jag skickade lite roliga Youtube-klipp och mamma visade nya tapeten... Kvällen blev som bäst när jag bänkade mig med en påse chips och Cola framför 24. Fyra avsnitt senare (och en synnerligen full kissblåsa) masar jag mig ur soffan och när jag snart inser att klockan är långt över sovdags för Emelie plockar jag ihop och städar undan lite. Sedan kommer föräldrarna hem och jag berättar att allt gått bra!
Här kommer en godnattkram från mina snuttisar Chrissie-prissie och Hanna-panna i Sverige!
En dålig start på dagen
Värst var när körledaren och kantorn Kai kom fram till mig och först frågade hur jag skadat armen och sen sa han att jag lät "osäker" på noterna. Betyder det då att jag sjöng så förjävla dåligt att han tycker att jag inte borde vara med? Tyvärr kan jag inte göra annat än att hålla med: igår gick det inte bra att sjunga! Han föreslog att jag skulle komma en halvtimme tidigare nästa gång så att vi kunde "rätta till" mina missar. Han vill alltså att jag ska sjunga SJÄLV inför HONOM! Det skulle jag aldrig våga!
Jag överväger därför att göra slut med kören och hoppa av Luciatåget (vi som inte ens börjat träna på det). Jag har insett att körsång i kyrkan inte är min grej och att min medelmåttiga röst inte passar in i så "fina" sammanhang.
Ångest, ångest... Det här är inte min dag!
Ett nytt spännande liv på ingång?
Trots att jag bor i London är mitt liv inte särskilt spännande. Jag passar barn och tränar (rättare sagt, "tränade") och gör inte så mycket mer. Jag har ju tid, men jag gör inget särskilt med tiden som tillskänkts mig. När jag pluggade på gymnasiet gjorde jag inget annat än pluggade och tränade, men den stora skillnaden att DÅ fanns det inte tid för något annat. Och all planering inför studenten tog upp all tid och mitt sociala liv fick ta tiden som blev över (även om det inte var särskilt mycket). DÅ gnällde jag över att jag inte hade något liv, men det har jag ju egentligen inte nu heller.
När jag kommer hem till Sverige ska jag komma igång med träningen på allvar, plugga engelska på universitetet, jobba på Lovisagården och ta körkortet. Inte för att jag får så värst mycket fritid men jag blir sysselsatt och behöver inte oroa mig för att få för mycket fritid!
Jag har ju inte lagt upp några bilder från Staterna (blev ju så himla många), men här kommer några från Times Square!
Hösten är här!
Mörkret sluter sig kring oss och omgiver oss under allt längre period av dygnet. Samtidigt sjunker temperaturen och det börjar bildas frost på de redan färgade löven som fallit mot marken. På morgonen stiger en mustig doft av jord och London-dimman ligger somett tjockt töcken över stan från bästa vyn i Highgate. Trots mörkret, kylan depressionerna som tycks få människorna att bara vilja gå i idé och vänta tills våren anländer så har jag nog alltid älskat hösten! Här följer tre bra anledningar varför man inte ska fördöma hösten som årstid:
1. Det är min födelsedag i november! Alltid en jättebra anledning till att inte gå i idé och nästa år (blir jag 20) är min födelsedag på en FREDAG!!! Party-party!
2. Äntligen drabbas folk av nedstämdhet och jag får lyssna på hur mycket depp-musik som helst utan att oförstående anhöriga ifrågasätter! Go Kent, Laakso, Vapnet med flera!
3. Vem kan motstå en vacker höstpromenad i Waterlow Park? Bilderna nedan förklarar resten...
Armen inlindad och ingen tröst att finna
Rörligheten i armen ökade inte och tidigt söndag morgon begav jag mig med Anna till sjukhusets "närakut" på Archway Road. Innan frågade hon om jag inte ville ta med mig en macka och frukt. Jag tyckte det var konstigt; om jag ville äta något skulle jag väl kunna fika på något café. Tji fick jag för det! Visserligen är sjukvården i England 100% gratis men det innebär också att man måste spara in på "onödiga bekvämligheter" såsom ett hemtrevligt väntrum med skvallertidningar och nära anslutning till ett café.
Inne på sjukhuset fick jag registrera mig och vänta på en "första undersökning". Jag kallades in ganska snart och fick hälsa på en sjuksköterska som skulle "kolla läget". Jag förklarade vad som hade hänt och han sa att jag skulle få se en doktor om 2 timmar. Anna viskade i mitt öra 4 timmar, men knappa 1 ½ timme senare kallades jag in och fick bli undersökt av en doktor. Anna hade då lämnat mig för att ansluta sig till övriga familjen som radan begett sig till kyrkan. Jag hade i alla fall tidigare fått uppmaningar av både Anna och pappa att verkligen TJATA till mig X-rays. Det gjorde jag (tjatade alltså) och efter ett tag uppvisade doktorn symptom på "förståelse-och-att-han-hade-fått-nog-av-mitt tjat"-syndrom. Jag beviljades en röntgenundersökning och fick slussas vidare till en annan avdelning. Lyckligtvis var jag alldeles själv i det andra väntrummet för röntgen och det gick väldigt snabbt. Jag skickades tillbaka till det första väntrummet och trots att jag var så nöjd med mig själv (som på egen hand lyckats överleva ett sjukhusbesök så här långt) kom kalla kårar krypande längs ryggraden; väntrummet var ju långt ifrån mysigt!
Resultatet från röntgen visade inga uppenbara tecken på någon fraktur eller spricka men doktorn förklarade att troligtvis har muskeln i armen fått en ordentlig smäll och orörligheten beror på svullnaden i armbågen som trycker på en massa nerver och i sin tur orsakar smärtan. Jag fick i alla fall armen inlindad och ett recept med en massa smärtstillande värktabletter. Hela läkningsperioden skulle ta 8 veckor(!!!!!) men han sa att smärtan skulle i princip försvinna efter 4-6 veckor men att det går stegvis. Förhoppningsvis kan jag snart springa, köra barnvagn och gå utan stöd men jag måste undvika tunga lyft...
Nu har man bara en arm och man känner sig lite smått handikappad. Jag var därför lite deppig igår. Bakade en morotskaka, misslyckades, rullade då chokladbollar och sen försökte jag mig på en morotskaka igen... Resultatet blev bättre men när jag var som tröttast och hopplösheten som störst fanns ingen hjälp att få. Jag ringde hem till mamma i Sverige, men Michan svarade och sa att mamma är på kryssning och kommer inte tillbaka förrän på TISDAG!!! Så, när man behöver en mammas stöd som mest är hon inte där utan befinner sig ombord på en lyxbåt till Helsingfors. "Jaha!" sa jag och la på för att sedan slänga upp fötterna på soffbordet framför mig och bläddra igenom kultursidorna i Times.
"Pappan" på besök i London
Igår fick jag mitt första besök hemifrån! Pappa hittade efter mycket "om och men" (trots en fenomenalt bra vägbeskrivning) upp genom spärrarna till Jackon's Lane. Där välkomnades han av en mycket glad dotter som då hade planerat en trevlig kväll i Highgate. Vi möttes ca 20 över 17 och gick därefter hemåt för att lämna en Bamsepärm och för att lasta gamla Bamsetidningar och böcker i pappas ryggsäck. Han fick också säga 'hej' till Mark och barnen. Christopher ville vet hur många fyraåringar som halkar och bryter benet och som därför får åka ambulans! Därefter visade jag honom runt i Highgate; vi besökte Highgate Cementry (snacka om spöklikt!), Hampstead Heath och slutligen den lilla byn. Middag åt vi på en jättetrevlig pub som Mark och Anna hade rekommenderat mig. "The Flask" eller flaskan är en typisk, brittisk pub (England och Storbrittannien har i sig inte någon direkt matkultur, men det är ganska populärt att gå på pub och äta, dricka och socialisera). Efteråt visade jag honom var Charles Dickens bodde 1832 och vägen till dagis samt "Highgate Wood" (parken dit jag går med barnen varje dag). Efteråt sa vi adjö och jag gick hem för att titta lite på "24" med Anna och Mark. Innan TV:n sätts på skickar jag iväg ett sms till pappa och säger att i alla fall jag hade det jättejättejättetrevligt. Han skrev tillbaka: "Nöjet var helt på min sida..."
En studentdröm
Måndag och en ny vecka. Jag sitter nyduschad, insvept i badrocken och trots hörlurarna hör jag hur glada barnen blir när mamma Anna som varit i Köpenhamn under dagen äntligen kommit hem. Jag hade ju sagt till dem att de troligtvis skulle redan ha somnat när mamma kom hem. Men fel hade jag och barnen är jätteglada. De "spökar" omkring utanför min dörr, men att kunna lämna över rena, mätta och glada barn är en fröjd för mina ögon. Och öron.
I natt drömde jag om mitt blivande studentliv i Göteborg. Igår satte mamma mig i bostadskö och jag tittade runt bland olika studentlägenheter. I centrum var det billigaste alternativet korridor på Dr Lindhs gata. Fast om jag står ut med en cykelväg på 6,3 km finns ett möblerat rum med kokvrå. Då slipper jag dela toalett, dusch och kök med andra och jag har 20,6 i boyta. Det låter inte så dåligt! Pennygången hette området.
Nu har jag varit duktig och tränat intervaller. Nu är jag trött i benen men Mark lagade fantastisk mat och nu har Anna gått iväg för att hyra mer 24...
En kyrklig söndag
I morse ringde alarmet klockan sju fast jag vaknade två minuter innan mobiltelefonen skulle börja dåna i mitt rått kalla rum. Idag var första uppträdandet i kyrkan och det var en upplevelse. Jag begav mig ca 20 över åtta mot tunnelbanan men det gick betydligt fortare till skillnad från de vanliga torsdagskvällarna då kören äger rum i Ulrika Eleonora kyrka i London. Jag kom alldeles för tidigt till Edgware Road, men ville inte vara för tidig till kyrkan så jag gick ett varv runt stationen så långsamt jag bara kunde. När jag trädde in genom kyrkans portar skyndade jag mot toaletterna i källaren för att slippa undan någon obehaglig diskussion med någon kyrkligt insatt. Kl. 9:30 började vi repetera och det lät riktigt fint! Innan högmässan började fick vi klä på oss lila kåpor och jag snubblade ett okänt antal gånger på den extremt långa "klänningen" när jag gick i trappan. Vi fick rada upp oss på fina led, indelade i stämmor. Allting var så nytt och jag var jättenervös. Men allting gick bra... Tills jag plötsligt insåg att mina noter har fått fötter! Inte kunde jag ju börja leta omkring mitt under högmässan så jag fick snegla lite fint på mina grannars noter.
Konstigt nog var det inte så tråkigt som jag mindes det från konfirmandtiden och jag höll mig vaken. Visserligen lyssnade jag inte särskilt nog och satt hellre och dagdrömde, men jag fick känslan av att det var en väldigt trevlig präst och kanske var det också anledningen till den fullsatta församlingen? Vad vet jag! Men jag blev lite smått skärrad av alla "lyckoönskningar", "Jesu kropp och blod" osv...
Men jag överlevde min första högmässa och första prövningen i min körkarriär. Närjag efteråt fann mina noter klädde jag snabbt om och begav mig mot tunnelbanan i sällskap med en jämnårig tjej från Värnamo i Småland. När vi skiljts åt och jag klivit på ett annat tåg i annan riktning inser jag, i och med att jag sätter mig ned, att jag inte har mina noter med mig! En djup suck senare skyndar jag mig tillbaka till kyrkan och ännu senare kliver jag slutligen av i Highgate.
En lördag i London
Ikväll kommer middagsgäster och jag ska försöka uppträda mig ordentligt. För familjens skull. Annars händer väl inte så mycket här... Jag längtar efter hösten och ovädret som ska dra över England och skapa den där härliga Londonstämmningen. Kallt och rått och regningt och Londondimman som ligger över människors huvuden som guppar när de skyndar sig in i värmen. Man får inte heller glömma bort julpyntningen! Mamma, Sampo och Michan kommer i november och pappa kommer i början av oktober. Jag har bett honom ta med en Bamse-pärm till mig...
Engelska pund ska det vara!
Fast är det egentligen konstigt när pengarna ser ut så här?
Ska jag våga?
Annars händer väl inte mycket här. Jobbet går ju bra och nu njuter jag av min ensamhet och ledighet i lägenheten. Jag har redan fått lön för september månad och jag har lagt undan £250. Jag tänkte göra det varje månad så när jag kommer hem borde jag ha ett litet startkapital på 10 000 kr. Säsongsjobben går ju ganska dåligt så om jag ska ha någon chans nästa år borde jag kanske gå en skidlärarutbildning via SLAO. Kursen sträcker sig över en vecka och kostar 5000 kr, men då borde jag förmodligen investera i en komplett skidutrusting samt utstyrsel. Då lär ju de sista tusenlapparna också bara flyyyyga iväg... Sedan läste jag på hemsidan att de också gärna såg att man fullföljde nästa utbildning också, som följer veckan därpå...
Nu ska jag ge mig iväg till det lokala biblioteket här och försöka tjata till mig ett lånekort. Mark sa att de kanske inte godkände mig som låntagare och att jag inte skulle få låna böcker och ta hem men jag måste ju försöka. Annars lär jag väl ha ett eget litet bibliotek här hemma, när jag hela tiden måste införskaffa nya böcker för att tillfredsställa mitt läs-behov!
Min andra hel-dag!
Tyvärr är jag inte lika framgångsrik när det gäller säsongsarbete i fjällen 08/09. Jag fick visserligen gå på intervju för Stöten men jag har ännu inte hört något från dem. Jag skickade ett mail till en viss Stefan Isaksson (som bossar över skidskolan) och förklarade att jag var villig att gå och bekosta en utbildning, men också att jag ville ha svar så snart som möjligt. 3/4 ansökningar via Skistar har gått direkt i papperskorgen och jag har fått nekade svar.
Så vad väntar när jag kommer hem igen? Jo, jag har ju fortfarande jobbet på äldreboendet kvar och en kurs på SU. All studentlitteratur har jag ju inhandlat så det är väl bara börja plugga när jag kommer hem...
Förresten, när jag åkte in till London City (CITY!!!) och skulle handla smörgås på M&S i närheten till Hyde Park beklagade jag mig inför han i kassan:
- "I'm so sorry I take such long time, my vallet is kind of messed up! Very recently, I went to the United States, so right now I got 3 different kinds of money: American dollars, Swedish Crowns and English pounds...."
- "Are you from Canada?"
- "Ehh... No, I'm Swedish..."
Jag tror inte att jag nämnde något om Kanada i vårt relativt civiliserade samtal, men jag kanske ska ta det som en komplimang... Alltså, att jag får dras med min svenska brytning, som har blivit väldigt amerika-anpassad och som nu försöker passa in i London. Och resultatet blir att folk tror att jag är från Kanada!
Det enda som saknas är lite romantik i vardagen...
En perfekt helg. Det endast som saknar för att min vistelse i London ska bli perfekt är en liten kärleksromans. Eftersom mina manliga beundrare såsom mina flirtar-skills lyser med sin frånvaro får jag nöja mig med den passionerade och romantiska historia av Stephenie Meyer och hennes "Twilight". Tyvärr börjar storyn att lida mot sitt slut och det dröjer tills filmen kommer...
Jag är nöjd. Framför allt är jag nöjd med mitt liv och min tillvaro. Jag bor i London, har ett jobb, tjänar pengar, motivation till att börja träna. Jag ska börja sjunga i kör och jag kombinerar nytta med nöje eftersom jag också får möjlighet att träna min engelska. Som sagt, det enda som saknas är en liten romans. Med en trevlig engelsman. Fast inte som James (inte för att jag skulle klaga ifall den här personen i fråga bar samma parfym, det skulle göra honom oemotståndlig).
Idag var jag i parken, Hampstead Heath. Jag lade mig ned i gräset och sensommarsolen. Omkring sprang barn och hundar. Ibland gick också "äldre pojkar" förbi och jag intalade mig att de kanske sneglade lite extra på mig. Visst log jag tillbaka!
Nytt mobilnummer!
Eftersom jag kommer att befinna mig i London under en längre tid har familjen jag bor hos varit så vänliga och skaffat mig ett mobilt abbonemnag. Det innebär följaktligen att jag har ett nytt mobilnummer och jag tror att det blir billigare (både för mig och er) att t.ex. skicka SMS. Telefonsamtal fungerar väl också, men jag ska skaffa Skype och MSN samt mail är ju andra ännu fungerande kommunikationsalternativ.
Här kommer alltså lite viktig info:
Mitt mobilnummer: 0044 (0)7531146406 nollan slår man bara in om man själv har ett brittiskt abbonemang och då struntar man också i de första fyra siffrorna. Men om man ringer från Sverige (eller vilket annat europeiskt land som helst) måste man slå 0044 753... osv)
Min adress är: 45A Cholmeley Park, N65EL LONDON (sedan kanske man också måste lägga till UK...)
Nu ska öronen trilla av
"Alla kan sjunga. Bara man slipper lyssna på eländet!" Tänk er att Mark Levengood myntade det uttrycket, men det skulle lika gärna kunna vara min mammas sambo Sampo. För fyra minuter sedan fick jag svar på ett mail jag skickade till den Svenska kyrkan i London. Jag frågade om jag fick komma med i kyrkokören och förhoppningsvis sjunga julsånger, eftersom jag ändå måste finna någon form av sysselsättning på torsdagskvällarna. Så varför inte sjunga lite? Några spruckna fönster och speglar kanske...
Från Highgate är utsikten över London oslagbar
Highgate kallas "Hög gata" på grund av den kupperade terrängen som omger den lilla byn. Husen är jättefina och området i sig är väldigt mysigt. Den mystik som tycks prägla arkitekturen inklusiver de små butikerna längs de brant lutande gatorna passar väldigt bra ihop med det blöta och kalla vädret som karakteriserar just London! De bor i ett hus/lägenhet och det är inte särskilt stort. Huset är gammalt och byggt väldigt "oregelbundet" men det ger också upphov till den mysiga stämmningen här. Jag har ett eget rum och har i princip redan packat upp allt och dessutom fixat internet till min bärbara dator (som jag snodde från Michan!).
Kanske vill ni veta hur mitt första dygn varit? Jag anlände igår till Gatswick flygplats (söde om stan) och där väntade Anna på mig. Vi köpte middag på Mark's and Spencer somvi senare åt upp på tåget. Familjen bor som sagt i Highgate som ligger norr om stan, vilket också innebar en tacksam och lång tågresa. Tack vare de branta backarna fick vi släpa ordentligt på väskorna uppför och, ja, man blev lite varm i kläderna. Klockan var mycket när vi kom fram och barnen sov. Jag började packa upp och somnade sedan ganska snart. I morse fick jag sovmorgon och trots att barnen tydligen härjat sedan ganska tidigt på morgonen stördes jag inte utan gick upp strax före nio. Jag åt frukost och grattade Christopher som blev 4 år idag! Hela förmiddagen följde jag med Mark när han skulle visa mig runt i området och med oss var Rebecca, Christophers lillasyster som blev 2 år i juli. Vi hämtade Christpher på dagis och Mark introducerade mig för dagisfröknarna. Vi tog en sväng till lekparken och sedan gick vi hem för att äta lunch, vilket innebar bara mackor men det var inte så farligt som man tror. När ungarna som middag passade jag på att läsa min bok och det var riktigt spännande! Sedan fick jag ansvaret att gå ut med barnen själv. Jag fick väcka dem, klä på dem och tvinga med dem till parken. Christopher grinade och ville hem men till slut slutade också han. När jag kom hem med dem var båda två på gott humör och jag blev avlöst när jag lämnade över dem. Då brakade också helvetet löst för Mark (som stod och lagade mat)! Christopher började tjata om batterier till sin nya spis, men jag hade redan förvarnat honom om att det inte fanns några hemma och han började gråta. Rebecca kissade också på sig! Men jag satte mig framför datorn och började skicka iväg lite mail... Det kändes så konstigt att bara "slöa" när man skulle kunna hjälpa till utanför rummets väggar.
Nu har vi firat Christopher med en blå tårta och sjungit. Snart väntar en förhoppningsvis varm dusch (igår kväll hade vi inget varmvatten) och sedan hoppas jag bums i säng. Om inte Mark övertalar mig att titta på "24" förstås...
An Exciting Visit to London (Part 2)
Saturday 18/8
Det bor en satkärring på det här vandrarhemmet! Eller, ja, hon fixar faktiskt bara frukost. Så, idag när jag och Kurrie-burrie gick ned för att laga gröt blev vi portade! Efteråt följde ett okänt antal svordomar, men vi endade upp på vårt rum och doppade brödbitar i marmelad. Sedan sov jag på golvet tills det var dags att gå. Dagens stor mål var maknaden i Notting Hill! Där fanns allt möjligt mellan himmel och jord, men det mesta var bara rent skit. Senare besökte vi "Tate Modern" , ett modernt museum med konstig konst. Efter det följde vi Themsen River till Tower Bridge och Towern. Där användes kameran till 100 procent! Middagen spenderade vi på en skum kinesisk buffé (dock priset var billigt) men ingen blev i alla fall sjuk. På rummet terroriserade vi våra italienska rumskamrater och det sista Michelle sa innan de gick ut var: "Condom?" Snacka om pinsamt!
St Paul's Cathedral
Shakespear's Globe Theatre
Jag på Tower Bridge
Sunday 19/8
Klockan ringde i god tid så att jag och Kurrie kunde laga en ordentlig frukost. Tyvärr undslapp vi inte satkärringen helt och hållet, men vi fick i alla fall något i magen. Sen sov vi lite till och borstade tänderna för att sedan bege oss mot Camden Town. Där fanns en marknad, lik den från igåt, och regnet öste ned. Chrissie shoppade loss totalt och efteråt åt vi lunch på KFC (där vi lagrade kalorier i massor). Kvällens stor happening var Madame Tussaude's. Det var dyrt, men definitivt värt pengarnaför närmre än så kommer vi inte kändisar som Tom Cruise, Angelina Jolie eller Dalai Lama. Sannolikheten för att träffa även Adolf Hitler någon annanstans än på vaxkabinettet är näst intill obefintligt... och självklart, allas vår favorit "Captain Jack Sparrow"! 
Jag, Chrissen och Michelle med en okänd tjockis i Camden Town. 
Camilla och jag tillsammans med Harry Potter!
Vem är där om inte Brangelina?
Jessica Simpson i rampljuset!
Monday 20/8
Huset hatobjekt nr 1 slog till igen! Oväntat och listigt! Trots att jag och Kurrie hade stigit upp omänskligt tidigt, för att verkligen erinra oss om att vi skulle slippa henne, överraskade hon oss med sitt plötsliga drag. Hon hade helt enkelt stängt av spisen så att vi inte kunde laga vår gröt! Efter en massa svordomar, som jag inte ens visste att jag kunde, begav vi oss iväg mot "The Tower of London". Londons stora slott, belägen i närhet till Tower Bridge, innehåller allt möjligt med historisk symbol. Där var stora utställningar i form av vapen och stridskonst samt också kronjuveler. Legenden om kråkorna är lika välkänd som fängelset, tortyrkammaren och palatset. Att efter 2.5 h stiga ur slottet med ömmande fötter och kurrande mage kan man väl medge att inträderspriset på £16 var värt pengarna. Efteråt väntade en lunch bestående av den klassiska "Fish & Chips" (vad är en Londonresa utan denna delikatess?). Senare mötter jag och Kurrie upp resten av gänget vid Sloane Square och då började shopping-finalen. Jag köpte strumpor för £15.45 medan de andra köpte DVD-boxar. Sen åkte vi vidare till British Library där jag köpte en illustrerad biografi kallad "Mary Queen of Scots". £20 fick jag ge för den! Det längst stoppet var på Top Shop! Chris hade hittat en jättefin klänning för £55 som hon (extremt länge) funderade på att köpa innan hon slog till. Jag däremot, som hade ett konto med bara £25 kvar, hittade ett jättefint skärp för £22. Självklart skulle jag utmana ödet och köpa den. Efteråt åkte vi hem med våra nyinköpta saker och middagen fick, som väntat, bestå av det billigare alternativet.
Utanför Towern.
Utan kråkorna på slottet faller Drottningen och Kungariket, sägs det.
Jag innanför murarna.
Tower Bridge, från ett betydligt bättre perspektiv än tidigare.
Är dom inte söta?
Tuesday 21/8
Klockan 0300 skulle vi vara utcheckade och redo för att gå till busshållplatsen, så gissa vilken tid vi fick gå upp? Jag sov på bussen till flygplatsen och även där hade jag problem att hålla ögon öppna. Ett tag trodde jag att jag var sjuk! När vi skulle checka in bagaget pep min väska för att den var för tung och detta ledde till problem. Men problem är till för att lösas och detta fixades relativt snabbt. Sen genom tullen pep först jag och sen min handväska. Jag blev förstås jättenervös och tanten frågade med sin brittiska accent: "May I have a look into your bag?" - "WHAT?!" Dom letade efter sprängämnen som lyckligtvis INTE fanns, och de kollade upp om min mobil och kamera var stulna, vilket de givetvis INTE var. Vilket oflyt! Jag läste ut min bok av Vilhem Moberg "Rid i natt". Jag sov på planet och sen på flygbussen hem smsade jag Hanna och pratade i telefon med mamma. Äntligen hemma! Städa, duscha och packa upp!
Jag och Camilla i kön till gaten.
An Exciting Visit to London (Part 1)
0202! Vilken hemsk tid att vakna till! Efter att ha sovit ca 1,5 h var det bara att leta upp de sista prylarna, klä på sig den halvblöta (nyinköpta) lila tröjan tröjan och be Sampo fixa kameran. Trött och sliten steg jag på nattbussen till Sergels tord och vid centralen väntade mina reskamrater: Karro, Chrissie, Camilla och Michelle. Flygbuss till Skavsta 0345 och sedan Ryanair till Stanstead (genom tullarna klarade vi oss i alla fall trots att jag inte hade någon aning om vad jag hade proppat i väskan!). På flyget satt jag mellan två män, en svensk och en engelsman, och benutrymmet uppfyllde tyvärr inte mitt behov. Efter mycket om och men anlände vi slutligen till vårt "hostel" "Hyde Park Inn". Antalet rulltrappor i London är otillräckligt, speciellt om man har en så tung väska som jag hade, och nu är mina armar dubbelt så långa. Inget lyxhotell precis, men golvet är i alla fall tillräckligt rent för att jag ska kunna ligga på det. Efter knappa tjugo minuter blev vi utschasade av städtanten så då började vår sight-seeing!
Chrissie-prissie och Jag utanför platform 9 3/4. Tyvärr kom varken vi (eller vår vagn) igenom till Hogwartsexpressen!
King's Cross station. Inte långt därifrån ligger British Library.
Christina identifierar sig med dessa reliker på British Museum.
Thursday 16/8
Idag har jag genomlevt riktiga matupplevelser! Morgonen inleddes med Kurries FÖRSKRÄCKLIGA väckarklocka och efteråt följde en mycket kolhydratlik frukost bestående av 4 toast med smör och marmelad. När vi sedan skulle väcka Chrissie och Camilla proppade jag i mig 3 buttercookies: Tack vare Christinas eviga morgoncermoni kom vi inte iväg till Bayswater Station förrän 1030. Idag besökte vi Buckingham Palace (som Christina inte ens visste vad det var!) och på vägen dit fick jag en turistkarta av Camilla. Jippie! Med hjälp av den hittade vi igenom St James's Park och till premiärministerns boning. Senare såg vi London's Eye på avstånd och Big Ben, som jag har sett tidigare, stod kvar brevis "Houses of Parliament". Vi var tyvärr inte välkomna in, men politik är ingenting för mig (just nu i alla fall). Vi besökte även "Westminster Abbey" och med ömma fötter åkte vi vidare till Harrods. Innan fikade vi på Starbucks! På Harrods gick vi vilse; började bland sminket, letade efter te och marmeland samt fasades över priserna på smycken och kläder.Jag tittade på halsband åt Rudde och Agge men hittade då bara kläder oich diamanter, vilket inte passar mina små vovvar. På julavdelningen hittade vi tomtenissar och på tunnelbanestationen hittade jag två tidningar som berättade att David Beckham hade gjort sitt första mål för LA Galaxy. Väl hemma, solen skiner och matkulturen fortsätter...
Buckingham Palace.
Christina vet nu vad det är för något!
'
Parlamentet!
Koffein-laddning innan....
Friday 17/8
Klockan 0700 ringde mobilen, men eftersom att svensk tid går 1 h före lokal tid var den egentliga tiden 0600. Givetvis går även min telefon 11 minuter före, så, när min shönhetssömn stördes av "Daily" var klockan 0549. Jag lagade havregryngröt och hade sedan i banan och mjölk. Detta serverades tillsammans med mitt eget rostade bröd och min egen inköpta marmelad. I min dystra ensamhet kände jag hur min kropp, bit för bit, förtärde födan jag själv dukat fram. När jag sedan återvände till rummet somnade jag om och vaknade inte förrän Camilla tvingade oss att gå upp. Sedan började shoppingen! Jag INVESTERADE i tre tröjor á £8, £15, £38. Alltså, pristet (och kvalitén?) steg likt en exponentiell graf. Vi besökte China Town och avslutade vid Trafalgar Square. Där besökte vi National Gallery som har målningar av exempelvis Da Vinci, Michelangeo, Monet, Van Gogh... Väl tillbaka på rummet skrev jag vykort!
Mamma Mia-musikalen är lika populär som alltid!
To be continued...
