Stiftsemlan

Det är helt galet men när jag påbörjar det här inlägget har klockan inte ens slagit halv sju. Och jag har legat vaken betydligt längre. Tänk att man kan vara så nervös inför hemresan...

Visserligen har jag mycket att göra enligt dagens agenda. Innan jag beger mig hemifrån klockan 14 bör jag ha tvättat och torktumlat det allra sista, ta en sista löprunda i Highgate, få igen väskorna, äta lunch och baka lite "välkommen hem"-bullar. Det blir fullt ös men jag hade ju kunnat sova en timma till åtminstone!

Igår bloggade jag inte på grund av ren trötthet efter allt spring på stan bland alla julklappsinhandlare och all tid som tom tog att få igen den stora väskan. Men det var en synnerligen händelserik dag. Jag tänkte kort sammanfatta den: på morgonen hann jag få in veckans allra sista distanspass på 1h och 8 minuter. Efter lunch begav jag mig mot London Bridge, gick längs vattnet mot Tate Modern. Tyvärr fick det bli ett väldigt kort besök där (hur kommer det sig att jag skjuter upp ett så roligt museum till absolut sista dagen?), men jag hann med några roliga och viktiga konstnärer som Matisse, Picasso, Dalí, Bacon, Monet, Lichtenstein, Miró... Fast jag hade verkligen tid, ork eller lust att betala £12,50 för att se utställningen om Rothko (jag vet ju inte heller något om honom!) trots att Times har höjt utställningen till skyarna! Sedan begavs det mot Knightsbridge och lite julshopping på Harrods. Jag trodde aldrig att de skulle rea ut "Christmas World" men det var 50 % på nästan ALLT! Så jag gjorde några fynd! Efter mörkrets inbrott blev det julmarknad i Hyde Park och det var så mysigt med alla karuseller och små stånd. Det var givetvis fullt med folk, men nästan gång hoppas jag kunna vara där liiite längre och inte bara gå förbi. Sedan hittade jag B&J "Halfbaked" för halva priset på Sainburys som jag kalasade på framför "24: Redemption". Den var bra, men inte lika bra som serierna!

Det är fortfarande beckmörkt utanför och jag är ju helt dum om jag tror att det INTE kommer att bli mörkare för att jag åker till Sverige. Jag ska väl lyxa till med lite "candlelight breakfast" som engelsmännen - enligt Anna - tycker är himla märkvärdigt. Men London sover fortfarande och så fort det ljusnar ska jag ut på min absolut sista löprunda i London och Highgate...

  

Några halvt misslyckade försök att visa exakt HUR mörkt det är och hur vacker utsikten är över London, men ni kan ju låtsas lite...

Man brukar ju bli glad av att träna. Och det blev jag ännu denna morgon när jag insåg att det var sista gången jag körde "Intervallpass I" i Hampstead Heath...

Nu sitter jag här med världens separationsångest! Eller ångest i huvudtaget. Jag vet ju att om jag VILL så får jag vara kvar hos familjen i vår också. Men eftersom de redan annonserat så betyder ju det att OM jag vill vara kvar måste jag säga det ganska snart. Men jag vet ju inte vad jag vill! Därför behöver jag er hjälp, snälla, bestäm åt mig!

Fördelarna med att stanna kvar är att jag kan fortsätta vara med barnen som jag har kommit att tycka så mycket om, jag kan fortsätta träna i Highgate och Hampstead Heath, jag kan fortsätta bo i London och slutligen så kommer också Cornelia till London! Enda nackdelen är väl att Christopher ska börja "skolan" och då måste jag gå med dem till två olika ställen. Dessutom är Christophers "skola" bara öppen mellan klockan nio och halv tolv (vilket endast ger mig 2,5 h ledigt och nu har jag ju 4 timmar...).

Hemma väntar familjen, Hellas, vänner, strökurser på SU, jobb på Lovisagården, körkort... En massa saker som också blir roligt förstås! Och visst saknar jag det också...

Men om jag bestämmer mig för att lämna familjen för alltid blir det ett sorgligt farväl, för vem vill egentligen säga hejdå till de här små tomtenissarna?

Jag var precis inne i barnens rum och tittade. Jag brukar inte göra det men ikväll följde jag mina steg dit. Christopher hade sparkat av sig täcket och nallen låg tryckt mot hans kind. Becca hade själv tagit på sig strumporna (som hon innan bestämt hävdat att hon inte skulle ha på sig) i mörkret och sedan vänt på sig och sparkat av sig täcket. Man hörde inte hennes andetag alls men jag såg att bröstkorgen hävdes för att sedan sjunka djupt och sedan hävas igen. Jag lät täckena vara. Det var ju varmt i rummet.

Jag lovade ju en uppdatering senare samma dag. Det är fortfarande den 13 december och Lucia här men min dator är inställd på svensk tid. Bara så ni vet! Anna och Mark lämnade oss strax efter ett och då låg Becca i sängen och Christopher la pussel. Målet för dagen var ju Hampstead Heath och trots regnet som vägrade att ge sig kom vi iväg. Barnen var verkligen jätteglada och de hade stora förhoppningar på lekplatsen och bamsetidningen vi skulle läsa. Tyvärr regnade det ju så Bamsetidningen fick vi läsa senare! Efter en 30 minuters lång promenad klampade vi in på ett näst intill folktomt café (vilket var superbra eftersom vi då kunde ta in barnvagnen) och åt jorgubbstårta. Barnen fick varm choklad också! Vi begav oss senare till lekplatsen och det var verkligen synd att batteriet i kameran var slut. De hade det verkligen roligt och det hade varit kul att visa bilderna för Anna och Mark! 5 minuter innan den egentliga stängningstiden blev vi utschasade av en trälig kvinna och Christopher var jätteorolig för att vi skulle bli inlåsta. Det är någon fix idé han har så han tjatar nästan alltid om att vi kommer bli inlåsta i parken så fort det börjar bli mörkt.

Trots att promenaden dit nästan enbart bestod av en nedförsbacke så tog det fortfarande en halvtimme att gå och jag ville bespara Christophers sista krafter så jag beslutade att vi skulle ta bussen hem. Det var premiärturen på buss med barnvagn för min del så jag hoppas i framtiden kunna förstå föräldrarna på bussen bättre. Ungarna blev för övrigt jätteglada när de fick russin på bussen! Tänk vad lite fruktsocker kan ha för inverkan på trötta barn. Becca sjöng exempelvis för full hals när jag skulle köpa smör på Tesco på väg hem genom byn...

Resten av kvällen var hektisk men rolig trots att vi kom hem en timme senare än vanligt! Vi hann tyvärr bara baka pepparkaks-lingon-grottorna men resultatet blev bra och det var ett kul och annorlunda recept att äta pepparkakor på skulle man väl kunna säga. Imorgon ska jag se till att ha laddat batteriet till kameran så tar jag lite bilder på adventsfikat!

Vi är på väg mot parken och av någon oförklarliganledning nynnar jag på Lambo-låten man sjunger vid festliga högtiden för att få folk att dricka upp liiiite snabbare! Men det här är Beccas egen version:

- Hambo-lej hambo-lej, fjuttan-liten-Hambo!

Christopher efter han har dummat sig och fått skäll:

- Jag är bara elak mot elaka...

Christopher tittar på Harry Potter 4. Under slutscenen och det farliga mötet med Voldemort ropar han på mig och utbrister:

- NU händer farliga grejer! (ja, han har tagit intryck av far sin!)

Becca ska duscha!
B: - Jag är glad!

J: - Är du en glad tjej?

B: - Jag är ingen glad tjej! Jag är GLAD!

Barn är söta...

Hehe... Jag ursäktar den lite halv-dåliga uppdateringen på sistone. Jag har ju ganska nyligen kommit på att jag tycker det är kul att blogga igen så jag har ju av ren vana skrivit minst ett inlägg per dag de senaste veckorna. Så här kommer nu ett lååångt inlägg!

Så vid slutet av dagen sitter man bakåtlutad med ryggen mot det varma elementet. Och framför sig har man en dator som stänger av sig själv hela tiden efter bara några minuter. Jo, det är lagom irriterande! Lika irriterande är också mellanslagsknappen som glappar...

Idag genomförde jag ett synnerligen lyckat träningspass. Med feministiska kampsånger i hörlurarna begav jag mig strax efter klockan nio på morgonen mot Hampstead Heath och veckans andra intervallpass. Som många andra träningsfreakar där ute i världen så märker jag andra positiva effekter av disciplinerad och regelbunden träning. Inte bara får man bättre kondition och blir man starkare, utan man blir också väldigt glad och pigg. Jag tränar stenhårt på morgonen så att jag senare på eftermiddagen och kvällen orkar leka med Rebecca och Christpher. Makes sense? Egentligen inte, men man blir i alla fall väldigt hungrig!

Idag träffade vi också Jana, nannyn från Slovakien som tog hand om Christopher och Rebecca innan mig (under en betydligt längre tid också...). Vi träffades i Waterlow Park och "våra" barn fick träffas och leka tillsammans (hon hade en flicka i Christophers ålder och en bebis på nio månader). De var jättetrevligt och barnen, framför allt Becca, blev jätteglada att se henne igen. Jag måste dock avslöja att jag blev lite avundsjuk, kommer barnen att sakna mig så där mycket när jag åker?

Nu hoppas jag att pizzan är på ingång snart... Jag är ju vrålhungrig! Kan mamman där hemma tänka sig att Skypa imorgon klockan nio svensk tid?

Shoppingen på Portobello Market slutade som väntat - med ett sort hål i plånboken! Imorgon kommer äntligen Anna och barnen hem och det ska bli skönt att få arbeta som vanligt igen. Hursomhelst, resultatet från dagens besök i Notting Hill blev en jättegullig och blommig tekanna/tekopp/tefat allt-i-ett, ett läderinbundet fotoalbum, tre små kort med London-vy i sepia-färg och en julklapp till Hanna (tveksamt om hon blir glad dock!).

Trots att Camilla är jäkligt svår att få tag i och trots att hon viger, ja, faktiskt hela sin tid åt att leva studentliv i London så att vi inte träffas så ofta så har vi London-bor åtminstone en gemensam nämnare: vi är sjukt snåla vad gäller kommunaltrafik och ser tunnelbanan som en lyxvara! Detta är givetvis inget undantag för mig trots att jag är den enda i vår lilla VRG-skara i London som faktiskt tjänar pengar! Tyvärr var buss 390 från Archway till Notting Hill Gate STÄNGD och jag hade inget annat val än att kosta på mig den lyxen att åka tunnelbana. Så någonstans på Circle Line alternativt Nothern Line bestämde jag mig för att bjuda Mark på middag. Det är ju egentligen inget fel att vilja bjuda någon på middag men steget från att skicka i väg ett jag-fixar-middagen-ikväll-sms till att faktiskt lägga upp mat på tallrikar är mer komplicerat och ångestladdat än vad ni tror.

Jag brukar säga till Anna och Mark att jag är fruktansvärt bortskämd med dem. Jag får ju mat och husrum, lön och sedan massor med fritid. De brukar dock säga att de är bortskämda med att ha mig som aupair så det är väl ömsesidigt. Men för att återgå till problematiken som beskrevs i föregående stycke så gör det faktum att Mark är husets mästerkock mig en aning nervös när jag ska tillaga en måltid. Jag har inte så många ess i rockärmen som alldeles säkert går hem hos demest kräsmagna så det var dett var med en gnutta nervositet jag antog utmaningen. Jag lyckades dock bättre än väntat (han tog till och med MER!) och middagen bestod av en köttgryta (experimentera ejmed fläskkött i fortsättningen...) med grönsaker (lök, paprika, zuzhini, champinjoner) samt potatis och morätter i ugn (MYCKET havssalt!). Det blev faktiskt gott och samtidigt som vi åt tittade vi på BBC:s motsvarighet till Let's Dance på TV4. Nu kanske ni tänker att laga middag för en gångs skull inte är så farligt, men det ÄR en utmaning att laga mat till en mästerkock!

Äntligen fick man komma ut och träffa lite folk. Kändes som evigheter senast, men allting gick självklart inte helt problemfritt till...

Jag tränade idag på förmiddagen och tyckte väl sedan att jag verkligen förtjänade en lång dusch. Efter det tog ju sminkningen och den allmänna, fåfänga ompysslingen sin tid. Jagbegav mig därför hemifrån ganska sent, men jag hade sedan tidigare bestämt mig för att jag skulle hinna med ett besök vid Mornington Cresent och Regent's Park. Det blev en riktigt fin eftermiddag och jag njöt av varje vindpust som blåste håret vilt över kinderna (trots att jag hade bara tights och klänning på mig). Några riktigt fina bilder blev det också!

Men jag hade bestämt möte med Imperials stolthet Camilla klockan 16 på High Street Kensington. Jag var tvungen att meddela att jag skulle bli sen men att jag skyndade mig så snabbt som möjligt. Jag hoppar på bussen från Baker Street och beger mig så sakteliga mot Camilla och besöket från Sverige bestående av Cecilia och Anton. Jag hinner till Notting Hill och sedan får jag ett sms från Camilla om att viska ses på Crawford Street, inte långt ifrån BAKER STREET! Gissa glad jag blev när jag insåg att jag var tvungen att hoppa ut i ösregnet för att sedan åka 28 minuter i buss TILLBAKA i rusningstrafik. "Nåd!" blev Camillas sista ord...

När vi väl möttes, en och en halv timme senare, såg vi till att äta och sedan bege oss mot Knightsbridge (fick vänta på bussen i ca en halvtimme, viktigt är förstås att det stod MAX 12 minuter i tidtabellen!) och Sainbury's för att köpa glass, chips, kakor och annat gott ni kan tänka er. Kalasandet började när vi slagit oss ned i Camillas hus mysiga sällskapsrum. Bildbeviset kommer här och sov gott!

  

(Ni har väl inte glömt att tävla på http://se.limbino.com/c01/link/z4czufddcj?)