Stiftsemlan

Ikväll såg jag den väl omtalade filmen av Cristian Mungiu och nu efteråt kan jag helt enkelt inte låta bli att skriva en och annan rad om den. Jag föreslår att den som funderar på att gå och se den slutar att läsa nu och bokar nästa bio, för den är verkligen värd att se.

Rumänien. Och året är 1987. I studentkorridorerna flödar misären och tentorna pressar eleverna som mutar varandra för att få det de verkligen inte kan få någon annanstans. Bland samtliga är abort förbjuden, men dock en nödvändighet, då en ung student visar sig vara gravid. Och hon är rädd. Men dock inte ensam. Gabitas graviditet är ett faktum, men hennes väninna och rumskamrat Otilia är hennes stöd, och filmens enda hjälte. På ett dyrt hotellrum, med en abortör som enda tar betalt i sexuella tjänster, ska det onda avlägsnas och dö, på golvet i badrummet. Efteråt ska vi låtsas som om ingenting har hänt, så vad blir det för middag?

Filmen är överlag extremt välgjord i den mening att berättelsen är oförutsägbar rakt igenom, men trots de knappa inspelningsresurserna lyckas regissören och skådespelarna behålla spänningen genom hela filmen. Det är en teknik jag aldrig förr skådat. Någon bakgrundsmusik är det inget tal om och filmkameran som skakar när man springer efter. Hemma i TV-soffan när man tittar på egen inspelning från semestern i somras stönar alla högljutt för den skakiga bilden, de ständigt tappade fokusen och vindens brus som överröstar talet. Här sker nästan samma sak, bortsett från vindens brus. Men ingen musik förekommer i bakgrunden vilket i sin tur ställer väldigt höga krav på skådespelarnas insatser. Det är ju trots allt det enda vi kan urskilja om vi ska förstå deras känslor. Den glänsande talangen är överhängande hos skådespelarna som gestaltar sina karaktärer otroligt bra, man får känslan av att man kan läsa deras tankar! Själva inspelningen är oerhört skicklig trots att många skulle anse att man inte "såg tillräckligt mycket". Ett exempel är de mörka gränderna och trapphusen då man inte upptäcker folk som smyger omkring i bakgrunden förrän de kommer för nära. Skådespelarnas fantastiska insatser tillsammans med den tekniska begränsning som råder skapar en oförglömlig känsla som endast ett mästerverk kan frammana och detta bygger upp filmens spänning och överraskar.

Vem är hjälten? Svaret är Otilia, hon ska vara den lojala vännen, den underbara flickvännen samtidigt som hon är en lysande student som pluggar teknik trots hennes fattiga ursprung. Är det möjligt? Hela filmen belyser den långa abortprocessen då hennes rädda och "antagande" vän gör en väldigt sen abort. Vem ska utföra de sexuella tjänsterna om inte Otilia? Hennes pojkvän rasar över att hon inte köpte blommor till hans mamma nära hon fyller 48 år, men han förstår själv inte allvaret i hennes pressade situation. När Otilia berättar om Gabitas abort förklarar han klart och tydligt att han är helt emot abort, eftersom det är ett farligt ingrepp. "Vad ska vi göra om jag blir gravid? Du bryr dig ju inte när jag säger att du inte får komma inne i mig!" - "Då löser jag det!". Visst!

Otilia återvänder till hotellrummet där Gabita väntar, men svarar inte i telefon. När hon kommer in är aborten avklarad och på badrummets vita kakelgolv ligger ett fyramånaders gammalt foster död. "Spola inte ned fostret i toaletten för då blir det stopp. Gå istället högst upp i ett trapphus och kasta ned fostret, som är väl gömt i handdukar och plastpåsar i en stor väska, i sopnedkastet". Det gör hon. Och sedan när hon springer genom de mörka och kalla gränderna stannar hon upp och kräks. Nu förstår man vad som väntar.

Tillbaka på hotellet igen. Gabita öppnar inte dörren, men hittar henne senare i matsalen. Det är över och Gabita är hungrig. Hon frågar om hon begravde barnet. "Låt oss aldrig prata om detta igen, någonsin". Otilia är gravid, men tänker inte genomgå en abort. Det finns inga pengar för det, hennes pojkvän förstår inte allvaret och abortören är bara ute efter att förödmjuka unga flickor. Men framför allt har hon ingen riktig vän som hon kan luta sig mot när hon behöver hjälp, därför att Gabita är för rädd och opålitlig. Hon inser att processen är minst lika svår som att ta emot barnet och efter att ha kastat ner ett dött barn i sopnedkastet förstår hon allvaret, det handlar faktiskt om ett människoliv. Aborten är för komplicerad och en för tung börda som hon aldrig vill genomgå igen. Gabita får menyn i handen och servitören frågar "Vill ni ha lever, njure, hjärta eller hjärna".