Stiftsemlan

Jag fick en gång se ett annat land. Det där landet var väldigt likt vårt, men ändå kändes det så grått. Landskapet påminde om fattigdom, svält och misär, men eftersom det är ingenting vi är bekanta med i dag minns jag inte hur jag reagerade. Människorna var magra och eländiga. De mörka fårorna i deras ansikten avslöjade flera års ålderdom och hopplöshet, men värst av allt var att se deras ögon. Jag minns speciellt den tomma blicken som gav mig kalla kårar längs ryggraden. Jag påminns ständigt om en man. Han var många år gången men stod likväl lika ståtlig som han hade gjort i alla tider. Det ihållande regnet piskade mot hans ansikte och när han vände sig mot mig sa han bara: "Det här är landet där varken Gud eller kärleken existerar." Det var landet jag besökte från mina mörkaste drömmar.

När jag återvänder till nutid med detta land i minnet kan jag se detta landskap inte långt ifrån oss. Redan nu ser vi tydligt tecken på hur en del av världen satsar högt och vinner, men endast på bekostnad av den andra världens fattigdom. Människor bländas av sin egen arrogans men begriper inte vilka reaktioner de leker med. Det kommer en dag då empatin överger oss, då terrorn förintar demokratin och blotta värdet i pengar övergår till sand. För det är väl bara en fråga om tid innan orättvisan tar över och förtrycket splittrar oss människor?

Som vanligt slår jag på datorn, öppnar bloggen och väntar mig givetvis att fingrarna lätt ska börja flyga över tangentbordet. Men inte idag inte. Inspirationsmätaren visar noll och tankarna består av totalt ingenting. För att komma undan denna idétorka skriver jag in aftonbladet hemsida i adressrutan uppe i det högra hörnet och framför mig börjar stora bilder, skrålande rubriker och reklamannonser hopa sig. Jag rullar nedåt. Och sedan uppåt. Och sen ner igen. Helsingborg slog Hammarby med 4-2. En GI-expert ger råd om hur jag ska få kilona att rasa inför strandsemestern. Bill Gates är inte längre världens rikaste man. Kate Moss dumpar Pete Doherty. Paris Hilton rasar över struntsumman hon får när hotellkedjan säljs. Intressesmurfarna har somnat för länge sen...

När ska media börja skriva om någonting kontroversiellt?

Hur var det egentligen att börja skolan? Jag minns själv hur jag hela sommaren förberedde mig inför det spännande äventyr som väntade bara någon månad bort. Jag var så förväntansfull och jag längtade varje dag efter skolstarten som aldrig tycktes komma. Idag när jag möter barn som ska börja skolan suckar jag bara över deras längtan och vid närmre eftertanke vet vi alla som har gått i skolan att det bara blir värre för varje år och man hoppas ideligen att sommarlovet aldrig ska ta slut. (Och vad som kan tilläggas är att det är elva år sedan jag själv befann mig i den situationen där de barn jag pratar om står idag.) Många år har gått, men jag minns den stora dagen. Förväntan, spänning och rädsla omgav mig och detta kunde ibland upplevas som kvävande, men jag klev av bussen till Båtsmansskolan och bland mig fanns massor med barn vars ögon gnistrade av nyfikenhet. Men också tycktes jag mig se en viss osäkerhet som ströp barnens skratt. Också jag tycktes förlora talförmågan. Jag minns däremot inte hur jag kom till mitt klassrum eller hur jag ens visste att jag skulle vara där. Jag minns inte heller om mina föräldrar var med, men jag antar att de var det. Min lågstadielärare hette Margareta och hennes karaktär beskriver man bäst genom att nämna hennes försök till uppfostran då vi varje gång innan vi trädde in i klassrummet skulle niga och bocka. Hon var väldigt sträng på den punkten, men efter två år gick hon i pension och vi bytte till Monika som tog över lärarposten i årskurs tre. Henne hade vi sedan hela vägen ut till och med årskurs fem då hela klassen splittrades och alla bytte skola. Trots att jag gick med samma personer i samma klass i fem år minns jag dem inte fullkomligt.

Självklart härskade hierarkin även i vår klass och uppdelningen var enkel: "De populära", "Klassens clown", "Klassens bråkmakar-rojalitet", "Töntarna", "Mobboffret". Bland de populära fanns väl främst Malin och Nicole och grabbarna som följde varierade men jag tror att några var Robin, Sebastian, Victor, Birk... Klassens clown varierade också, men jag tror ändå att de flest gillade Robin. "Bråkmakar-roljaliteten" som jag kallar den utgörs av en kung och en drottning där Victor var kung och Rebecca var drottning. Dessa platser ändrades inte och jag tror inte heller någon hade kunnat utmana deras dåliga attityd och humör. Kriterierna för att vara en "Tönt" var: att alltid komma i tid till lektionerna, att göra sina läxor, att inte pratade rakt ut i klassrummet, att aldrig var i slagsmål, att inte hata vår fröken. Till dem hörde väl jag och mina kompisar till (Johanna R, Johanna S, Kristin, Erik, Nathalie, Tim, Sabina, Vilmer, Hendrik, Fredrik, Simon, Jesper... +/- någon annan). Hursomhelst, vi hade väl egentligen två mobboffer varav den ena var min kompis Erik och den andra var Damla. Damla var från Turkiet och var den enda i klassen som inte hade svenskt ursprung. Hon var mycket större än alla andra och hon utvecklades mycket tidigare än alla andra också. Den främsta orsaken till att hon frystes ut var hennes annorlunda utseende och hon hade aldrig några kompisar.

Den person som på ett utmärkande vis ledde utfrysningen var ingen mindre än Victor. Inte helt oväntat kanske, men jag ryser fortfarande av bara tanken på honom och jag hoppas, ur djupet av mitt hjärta att jag aldrig någonsin behöver se honom igen. Hur många gånger hade jag inte sett honom gadda grabbarna omkring sig och sedan trycka in henne i ett hörn för att sedan kränka henne på de värsta man någonsin skulle kunna tänka sig? Kränkningar som baserades på hennes ursprung, tro och kultur. Vi var bara 9 år när helvetet började! Jag minns särskilt ett uttalande då Victor återigen ställde henne mot väggen, han sa: "Hejar du på turkland? Visst hejar du på de smutsiga turkarna? Men vet du vad? Sverige spelar mycket bättre fotboll än turkland och vi kommer att vinna över er!" Detta var vardagsmat för henne och vi stod bara och tittade på...

Jag känner för Damla och jag skäms över att jag aldrig agerade. Många nätter gick då jag tänkte på att jag, redan nästa dag, skulle våga ställa mig vid hennes sida, men ingenting blev mer än bara tomma ord. Och tomma ord hjälper inte mer än ett isbad vid en lunginflammation. Även om vi alla led för hennes skull visste ingen hur vi skulle tackla Victor och hans kompisar. Vi var skräckslagna! Och vi grävde ned huvudet i sanden. Men inte förrän senare i livet har jag kunnat konstatera att vi blev alla skyldiga till det som hände Damla och vi bär alla skulden för det som Victor utsatte henne för. Detta är någonting som jag inte vill ska hända igen så jag tänker verkligen uppmana mina barn till att reagera och agera för att detta som utspelades på Båtmansskolan var främlingsfientligt och oförlåtet, men det bästa vi kan göra nu är att se till att det inte händer igen.

I dag kom pappa att konstatera någonting självklart men som för mig känns väldigt avlägset och ovanligt; det här är faktiskt mitt sista sommarlov! Ifall jag skulle glädjas eller stöna över tanken visste jag inte, men jag kan ju inte undvika det faktum att jag snart måste bestämma mig för vad jag vill göra i framtiden. I alla år har mitt liv varit förutbestämt av självklara val och plikter som grundskola och gymnasium. Visserligen valde jag det naturvetenskapliga programmet på 320-poängs gymnasiet vilket givetvis skänker bra betyg och stora möjligheter. Bra jobbat, Emelie! Du har, trots allt slit, försatt dig i ett oändligt velande med en eländig obeslutsamhet på köpet! Lystring kära vinnare, var vänlig och hämta ut er målarlåda utan färger vid sekretariatet på vägen ut. Tyvärr, Emelie, du var den enda som inte kunde bestämma dig så du får kvarsittning hos studievägledaren tills du vet vad du vill göra!

Riktigt så hopplöst är det väl inte, men i skrivandets hetta dras man lätt in i en överdrivande och dramatiserande ton. Jag har faktiskt några idéer om vad jag skulle kunna tänka mig att göra efter gymnasiet: göra lumpen (och bli någonting bra såklart!), bli aupair i USA (och lära mig engelska flytande), plugga på universitetet (eg. bo i studentkorridor), plugga läkarlinjen (måste kanske plugga upp på komvux och skriva högskoleprovet först), resa jorden runt (where's the money?), bli världsmästarinna i orientering (ha, ha troligt!), finna sanningen om Bermudatriangeln och bli världsberömd (lite orealistiskt kanske), leta efter rikta sjöodjur som Storsjöodjuret eller Loch Ness (nä, nu räcket det!), i värsta fall: prostituerad (stryk det sista!). Hur många av de uppräknade alternativen kan betraktas som genomförbara? Kanske fyra eller fem i alla fall?

Hursomhelst, lumpen är någonting jag alltid har velat göra och vid närmre eftertanke undrar jag om inte det faktiskt skulle passa mig riktigt bra. Jag tycker ju om att bossa och styra över folk, men det stora problemet är att det finns så många olika militära utbildningar och jag har ingen aning om vilken tjänst som skulle passa mig bäst. Så, när jag tidigare i dag gick in på www.lumpen.se och sökte efter de utbildningar som fanns fastnade jag återigen i obeslutsamhetens ödesdigra träsk. Utan att ha begripit ett dugg om vad dessa tjänster innebar gav jag upp och stängde ned sidan för att sedan slå upp nästa. I google-fönstret skrev jag "Lunds universitet". Varför jag just är intresserad av Lund är därför att jag vill komma bort långt hemifrån så jag kan bo i en studentkorridor och dessutom har jag inte varit i Skåne så mycket. För övrigt bör ni som läsare informeras om att universitetet i Lund beräknas vara Sveriges bästa och som sagt: "Endast det bästa för den bäste!". Exakt vad jag skulle vilja plugga är ej bestämt, men jag tror någonting i stil med natur. Jag tänker välja steg 5 i spanska till trean nu i höst och jag bär på en dröm att en dag tala flytande spanska så visst är språket aktuellt som ett förstahandsval till universitetet. Men av naturämnena skulle jag kunna tänka mig fysik, biologi eller kanske blir det något annat område som jag inte berört än. Om jag skulle vilja slå till hårt skulle jag väl välja matematik eller om jag vill komma med en överraskande vändning mitt i mitt naturiga liv skulle jag kanske välja litteraturhistoria eller filmvetenskap. Jag känner redan nu att jag börjar drabbas av obeslutsamhetsfeber så nu avslutar jag den här paragrafen.

Vidare med de realistiska alternativen jag radade upp tidigare kan nämnas att läkaryrket ALLTID har intresserat mig och jag är övertygad om att min kommande arbetsplats blir ett sjukhus. Min ledarinstinkt samt mitt intresse för människans anatomi är oslagbart till skillnad mot mina litterära och stilistiska färdigheter (som jag ständigt utsätter mina få läsare för). Det enda problemet är den fjantiga siffran 20,0 som innebär att jag måste ha MVG i ALLT. Där ska då komvux samt det nödvändiga högskoleprovet komma och rädda mig, men jag är helt övertygad att om man vill någonting väldigt mycket så lyckas man. Hands out!

En annan kommentar som givit upphov till dagens titel är det faktum att jag alltid sedan småskolan till idag har fått höra att jag är så trevlig, glad, positiv, stark och ROLIG. Och vad kan man säga? Ständigt och jämt får jag höra av kompisar och familj att jag är spontan och därmed charmig och kul. Inte för att jag i framtiden vill stå med röd näsa under ett cirkustält med en vattenkanna balanserad ovanför huvudet, men det faktum kvarstår att min ironiska spontanitet och charmiga karaktär kvarstår för att glädja dem som väljer att umgås med mig. Om jag i framtiden kommer att kunna fortsätta säga saker som får min omgivning att dra på munnen är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra för mig. Låt mig nu bara tillägga att det inte är alla som kan få helt okända människor fnissa i omklädningsrummet efter ett spinningpass på gymmet!