Bara en vecka kvar tills STUDENTEN!
Hundrapoängsprojekten är redovisade! Ännu ett MVG är inkasserat och imorgon ska vi måla lakan till vårt fin-fina flak. Livet leker! Innan den 5:e ska jag hinna besöka Västerbron och ta reda på var Markus Krunegård bor. Jag och Hanna ska agera "stalkers" och vänta på honom utanför SR på onsdag dagen innan och sen ska vi följa efter honom på bussen. Kanske ska vi ta med oss en kikare? Vi ska också hinna mysa tillsammans och utmana ödet, var och en på olika sätt...
Sen väntar nervositeten inför USA! Jag har haft så mycket att göra att Camp America har under hela våren känts som ett helt overkligt äventyr. Nu är det bara en halv månad kvar! Hjälp vad jag är nervös...
Varför blir det aldrig som man har tänkt sig?
När jag sedan skulle ta bussen från Haninge centrum blev jag knuffad i ryggen av en stöddig snorvalp som hande bråttom förbi mig. Det var inte jag beredd på så jag nästan satte mig på min studentmössa när jag försökte snabbt och effektiv svinga in på en tom plats med all packning. När jag kom hem såg jag mig i spegeln och tyckte att jag såg fin ut. Jag skulle ta ett foto med systemkameran men inget blev vad jag hade tänkt mig. Det blir det uppenbarligen aldrig!
Lite utlovade bilder från spelningen med Markus Krunegård presenteras nedan + bilden på klänningen:
Ytterligare timmar av min värdefulla tid har gått förlorade...
Om Sverige någon gång vill visa upp sig inför stora och härliga Europa bör vi vidta några nödvändiga åtgärder för att i huvudtaget ha en chans att ta hem segern. Och det ska kosta pengar! Själv skulle jag föreslå Cans-kören från "Körslaget" tillsammans med Gert Fylking. Eftersom kören under programmets gång visat sig tillräckligt "medie-kåta" lär inte de behöva någon ersättning för att de ska vistas i Ryssland några veckor. Också vår älskade Hammerfalls-hjärna tycker om att få stajla inför ryssarna och vill nog gärna visa sig överlägsen de andra killarna i bandet. Varför Gert-fjärt? Ja, det kan man undra, men tänk efter: EN LISTA SOM RANKAR EUROPAS MEST ÅTRÅVÄRDA PLATSER ATT HA SEX I BAKSÄTET PÅ! Det skulle bli grädden på moset. Lite stillsam hårdrock i bakgrunden (kören) och Gerts snuskiga humor (komik). Låter inte detta som det absolut perfekta bidraget?
Men kom ihåg att Finland tog hem segern därför att de var orginella. Det måste Sverige också vara! Här kommer pengarna in! Vi köper helt enkelt de gamla dinosaurie-modellerna från Steven Spielberg, bygger en Tyrannosaurius Rex, stormar arenan och överraskar hela Europa. Det är oginellt om något! Mitt i all denna upphetsning han svensk underground-fifflare mixta med röstningen och när rösterna sammanställs tilldelas Sverige alla 12:or. Vilken utopi!
Själv kan jag skriva låten till kören och hjälpa Gert med listan (kanske kan vi få in några fräckisar okså). Ryssland, se upp, nästa år släpper vi en överraskande och topphemlig bomb som överträffar allt ni var beredda på under Kalla Kriget!
En lördag i slutet av maj
"För kännedom" annars ingen spelning!
Det här var den lyckligaste dagen i mitt liv. Utan tvekan! Det roligaste är dock att senast jag upplevde "den lyckligaste dagen i mitt liv så här långt" var när jag och Hanna var med i P3 Live Session, då Markus Krundegård agerade programledare...
Jag lovade en utförlig beskrivning av kvällens spelning på Kafé 44 och jag kan väl börja med att konstatera att det var på håret att vi ens blev insläppta. Under middagen får jag ett telefonsamtal som säger att kön har växt sig lång och består av en massa fjortisar. Jag och Michan tar ett tidigare tåg, kliver av på Stockholms Södra och går så fort att håll orsakas till Tjärhovsgatan 46. När vi kommer dit verkar kön inte alls särskilt lång, men av någon okänd anledning kommer vi inte framåt i den. De lite halvt skumma och "äckliga" dörrvakterna säger att det är fullt! PANIK! De säger att de väntar och kanske släpper in några till och när klockan närmar sig halv åtta släpper de på fler folk. Men när jag och mitt sällskap ska kliva in säger de STOPP. PANIK! GRÅT! Mitt i hysterin går Markus in tillsammans med sitt band och han säger "Vi gör två spelningar! Vi börjar nu och sen kör vi en till!" GLÄDJERUS! Dörrvakten säger att saken diskuteras och meddelar och sedan att det bara blir en spelning. PANIK! GRÅT! SJÄLVMORDSBENÄGENHET! Jag som stod först i kön bönade och bad, men de sa bara kanske "vi får se när de börjar spela". Vi väntar. Tiden går. Dörren öppnas. Vi får gå in. Men det var typ bara vi också. GLÄDJERUS! TÅRAR! JAG BLIR NÄSTAN RELIGIÖS! De har hunnit igenom halva "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp" och vi får äntligen börja njuta av konserten.
Jag minns inte mycket av själva konserten men min hesa röst och onda fötter indikerar att jag hade roligt. Jag har även väldigt många fina bilder som publiceras här senare. Jag var så ofattbart glad över att äntligen få komma in och jag kan inte med bara ord beskriva min oerhörda lättnad och tacksamhet. Men till spelningen! Markus Krunegård är en mycket trevlig och ödmjuk musiker som definitivt bjuder på sig själv, drar vitsar och pratar med publiken. Musiken var överlägsen (dock en aning hög) och låtar som "Markus kyrkogård", "Rocken spelar ingen roll längre" och "Hjälp" håller samma höga kvalité live som på skiva. Vampyr-låten presenterades i en annorlunda tappning, men ack sådant drag det blev. Den ligger ju ändå trea på Tracks och den lilla scenen förvandlades till en enda stort synkroniserat dansgolv. En låt som jag personligen inte favoritserar på skivan men som däremot upplevdes som väldigt lidelsefull live var "Samma nätter väntar alla". Outrot var helt oslagbart! Inte helt oväntat blev sista låten också kritikernas favorit "Ibland gör man rätt ibland gör man fel". Budskapet slår aldrig fel när man sjunger inför en ung och ångestladdad publik. Samhörigheten går ej att ta miste på och alla gick vi därifrån med lättade hjärtan efter att Markus predikat sitt evangelium.
Efteråt mötte vi Hannas arbetskamrat Joanna, som var där betydligt tidigare än oss och hon är ett lika stort fan som jag (har till och med hans plektrum hemma från en Laakso-spelning). När det nästan bara var vi kvar passade vi på att fråga om en gruppbild med Markus. Trevlig och snäll som han är sa han "Ja" och jag fick dessutom en kram av honom (finns också på bild). Bilderna kommer att läggas upp så snart som möjligt...
Nu är jag helt borta. Trött. Glad. Gått från 100% oro till 100% eufori. Klart att man blir trött då! Man blir trött när man är nykär....
Sista provet på gymnasiet!
Idag när jag kom hem drabbades jag av en ovanlig tanke "Vad ska jag hitta på nu när jag inte behöver plugga?". Min ryggsäck (undviker väska eftersom min dator väger så förbannat mycket) var ovanligt lätt idag och jag var ovanligt glad idag när jag var tvungen att gå på promenad med vovvarna hemma. Inte trodde jag att jag skulle hinna gå på långpromenad i skogen med dem! Undrar vad jag ska hitta på resterande kvällar nu när jag är så gott som ledig varje kväll?
Det absolut sista provet på gymnasiet ska firas ordentligt med en spelning på Kafé 44 med självaste Markus Krunegård. Både ögongodis och bra musik kommer att utlovas klockan 20 på Tjärhovsgatan 46. En recension utlovas senare inatt.
(Mamma och Michan tror att jag kommer att hoppa på honom på scenen, men vem vet...)
En mörk kväll för Tre Kronor
Inte bara våra svenska hockey-stjärnor har haft en tuff kväll! Själv har jag suttit hemma och försökt plugga till NT i fysik B på tisdag, medan Markus Krunegård spelat på Debaser Medis. Jag mailade och kritiserade 20-årsgränsen utan framgång. Jag får helt enkelt brottas med alla fjortisar på kafé 44 på tisdag!
Imorgon väntar mer fysik och även lite biologi. Kanske får jag dessutom en ny mobiltelefon!!
En kylig måndag i maj
Helgen som gick var extremt varm, men nu visar termometern bara 10 grader Celsius. Burr! Man känner verkligen att studenten är nära. Idag kunde vi tex köpa biljetter till balen och slutskivan. De krävde dock CASH och det hade inte jag så jag ska köpa det på onsdag istället. 300 + 140 = 440 totalt!
Syrénerna börjar blomma nu och det är ett typiskt vårtecken. Vanligtvis brukar de blomma vid skolavslutningarna så de är väl lite tidiga.
Jag är väl helt fylld av vårkänslor, men nu måste jag bli lite mer diciplinerad och återvända till psykologin. Om 15 minuter ska jag cykla till gymmet....
Första segern den här säsongen!
Sanningens ögonblick
Jag är så förbannat trist och vanlig! Jag är inte speciell för fem öre! Jag har inget stort äventyr som väntar efter studenten, jag har ingen blivande modellkariär och lär inte heller bli någon modeguru, jag kommer aldrig att vinna någon Nobelpris eller bli en världsidrottare, jag kommer aldrig att bilda ett band eller få skivkontrakt och jag kommer aldrig heller debutera som deckarförfattare. Jag kommer helt enkelt aldrig bli berömd eller hyllad för att jag gjort någon kontroversiellt i mitt liv. Jag är bara pretentiös och perfektionist. Och sådana finns det ärligt talat för många i vårt samhälle.
Mina ungdomsår slösas bort på onödigt studiemedel och jag går aldrig utoch "roar mig" trots att jag sedan flera månader tillbaka är myndig. Jag avskyr TV och har aldrig sett reklamen alla talar om. Jag lyssnar på morgonpasset i P3 och försöker bli intellektuell genom att läsa Dagens Nyheter varje dag. Jag tränar för att bli snyggare, röker ej för att bli äldre, dricker ej för att vara nykter...
Kanske är det mitt projekt om "Tonårsdepressioner" som får mig att skriva sådana tråkiga sakersom jag gör nu, men för en gångs skull är jag ärlig och det ska jag i alla fall ha credit för...
It's just me being ALIVE!
Plugg-non-stop hela veckan och så blir även nästa vecka. De senaste dagarna har varit helt sjuka! Tisdag: skriver på protein-projektet, tränar på svenskan, börjar planera repetitionen inför nationella i fysik, bråkar med mitt visum, bakar muffins till ett halvt kompani och sedan avslutningsvis sammarnas skiva (våfflade håret eftersom jag skulle gå som 80-talet då temat var 1900-talet).
Onsdag: Sov ca tre timmar. Idrott på morgonen, äter en banan till frukost. Svenskredovisning i 25 minuter. Försöker hinna att skriva klart proteinläkemedelsprojektet men tvingas läsa igenom ett annat projekt (4 frivilliga ville han ha och jag blev tvingad!). Kommer sent till lektionen, men får klartecken och lämnar senare in arbetet. Sprint-DM i Tumba. Start kl 19.11 men missar två tåg pga en brand vid Fridhemsplan som skapar kaos i tunnelbanan. Kommer till TC tio minuter innan start. Får lyckligtvis skjuts hem. Börjar skriva på ett utkast i psykologi som ska vara inlämnat nästa dag.
Idag: Misslyckas med att lämna in ett utkast, men jobbar på som fan med psykologin ändå. Rättade vårt jättelånga projektarbet. Imorgon inlämning 100-poängsprojektet (jag och Hanna har gömt undan papper till skrivaren). De senaste
Nästa vecka väntar ytterligare två inlämningar, ett besök hos ambassaden samt självutvärdering i samhällskunskap.
Jag lever väl? Öh... tyvärr har jag inga roliga nyheter att delge er beloved readers! Det händer bara tråkiga saker i mitt liv just nu. Hannas arbetskamrat hade dock sett Markus Krunegård på stan igår, det var kul för HENNE i alla fall (men jag har ju faktiskt PRATAT med honom både i verkligheten och via mail).
Resultatet från högskoleprovet!
ORD-delen gick som väntat och på pappret framställs jag som en katastrof. Också LÄS gick ganska dåligt, men det hade jag också på känn. NOG gick bäst, men jag undrar vilka tre uppgifter jag hade fel på. Antalet rätta svar slutade på: 74 och därmed blir den normerade poängen 1,1. Inte lika bra som Samuel (1,6 på första försöket i tvåan, jag är ärligt talat riktigt imponerad). Slutade i alla fall på en poäng som var högre än medelt, men vet självklart att det kommer att gå bättre nästa gång!
Äntligen hemma!
"Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp" ljuder i mina öron i samma stund som min syster, på ett ytterst brutalt sätt, väcker mig ur min skönhetssömn i Annikas bil. (snacka om skön syn när jag ligger med helt öppen mun och nacken är lutad bakåt!) Jag kom precis hem från vår egen-komponerade tävling ute i Tungelstas underbara skogar. Pollenallergin är oundviklig och dess konsekvenser får mig att gråta och nysa konstant. Klantig som jag var glömde jag också all medicin hemma! I veckan måste jag åka till apoteket och hämta min kortisonspruta...
Nu måste jag plugga! Det är en fördel att jag i alla fall vet att jag måste plugga, men av någon okänd anledning händer ingenting när jag väl sätter mig ner vid köksbordet med mitt berg av böcker. Jag är så förbannat skoltrött och det enda jag kan göra är att se på hur mina betyg raserar och jag försöker verkligen att förbereda min föräldrar på det. Men de verkar ändå inte lyssna! Gud vad jag är trött på plugget!
I veckan som kommer ska jag tävla två gånger, varav den ena tävlingen är ett distriktsmästerskap. Jag är oerhört sugen på revansch för knäskadan jag drog på mig tidigare den här säsongen. Jag ska också besöka amerikanska ambassaden och jag har fått tydliga instruktioner att jag inte får skämta eller driva med dem för då riktar de sina k-pistar mot mig och resten förstår ni. Jag behöver inte ens påpeka hur förskräckligt paranoida de är. Två projektinlämningar väntar, en redovisning, ett läxförhör och en skiva mitt i allt. 1900-talet är tema och jag ska gå som åttital med axelvaddar och pumps. Måste ringa mamma....
Nu ska jag skriva mer på projektet! Sov gott!
Jag lever i total och oundviklig misär, vem räddar mig?
Om gårdagen var den roligaste dagen på länge är idag den mest ångestladdade och dystra dagen på väldigt, väldigt länge. Jag upplever i och för sig ångest och dåliga dagar väldigt ofta nu för tiden, men den här dagens hemska upplevelser slår de flesta.
Det är nämligen så att jag kanske inte kommer iväg till USA i sommar bara för att jag inte hinner att få tag i ett visum tills "the departure day". Då kommer jag helt enkelt inte iväg och jag får inte mina pengar tillbaka. Kan det bli så mycket värre än så här? Ja, det kan det! Mitt och Christinas projekt går åt skogen eftersom det bara är jag som arbetar på det (Christina är jättesöt men hon är världens lataste vad gäller grupparbeten) och jag har helt tappat lusten till det. Den här breddningskursen är den absoulut tråkigaste och jobbigaste jag någonsin läst och jag ångrar verkligen valet (jag tippar på att t.o.m. konsthistoria hade varit roligare). Dessutom har jag lovat mig själ att börja skriva på min psykologi-uppsats men i den här takten lär det inte bli av (trots att jag har en långhelg framför mig). Jag sitter bara och gråter vid datorn över min totala och oundvikliga misär!
Igår var en väldigt rolig dag eftersom vi hade mösspåtagning, Karro fyllde nitton år och jag var på skiva. Bilderna nedan (som jag lovat) säger det mesta.
Skivan vi gick på hade temat "Kungen". Som bekant ska jag och Hanna ALLTID dra saker och ting till sin yttersta spets, vilket vi gjorde igår kväll också. Jag gick som kunglig hovryttare och Hanna som ficktjuv (efteråt låg de fina silverbestiken längst ner på botten i hennes tvättpåse från Geogia och skramlade). Fina bilder nedan:
