I toppform inför Beach 2009!
Så jag närmar mig toppform inför O-ringen och Beach 2009! Eller? Bara för att jag tränar mycket behöver det ju inte betyda att jag sköter kosten? För det kan jag verkligen inte påstå! Men jag tolkar "toppform inför beach 2009" som att man under våren "boostar" självförtroendet till hundra procent och ser till att bara göra sånt man mår glad av.
Alla som känner mig vet att jag älskar att göra saker (det värsta som finns är ju att ligga i soffan och slötitta på tv!) och sitter sällan stilla. Antar att träningslusten kommer ur mitt behov att få utlopp för all energi jag bär på. Jag tränar minst en gång per dag och varvar löp- och orienteringsträning med spinning och gym. (Så nu fick jag det sagt!) Men min poäng är att jag tränar som en galning och sedan äter som en häst. Åh jo, alla som känner mig vet att jag älskar mat i alla dess former. Jag är dessutom jämt hungrig och går med jämna mellanrum till kylskåpet för att kolla om inte någon mumsig tårta eller kaka är på besök. Annars får jag väl nöja mig med en macka med smör och ost och skinka och kaviar. Extra allt. Inte blir det bättre för att dom på jobbet (äldreboendet) ser till att det alltid finns nybakat kaffebröd och nybryggt kaffe...
Men jag tänkte med detta inlägg promota att den bästa uppladdningen inför sommaren (och resten av året) är att INTE haka upp sig på allt tjat om kost och träning. Vafan, om jag tränar så sjukt mycket som jag gör förtjänar jag ju att äta vad jag vill! Dessutom är det inte hela världen om jag super till någon lördag. Så länge jag har kul och mår bra och tillåter mig själv att njuta av livet besitter jag världens bästa självförtroende som blir räddningen när jag sätter på mig bikinin i sommar.
Men vi måste också vara realistiska. Att jobba dag och natt utan vila, och sedan träna jämt och proppa i mig alla sötsaker som stoppas under näsan på mig kommer knappast att leda till en topplacering när jag tävlar i sommar. Men jag har funnit en lösning till det problemet. Det enda som behövs är lite tur! Ni vet, hälften av min konkurrenter får feltryckta kartor första dagen och blir diskade för felstämling och resten orienterar bara dåligt de resterande dagarna.
Nu ska jag se om det inte finns lite russin i skafferiet. Lite extra energi innan jag ger mig iväg på en löprunda med snabbdistans!
Dödsruna: Johnny, Hellas eldsjäl!
Och så var det onsdag igen. Veckans första intervallpass. De sandade vägarna hjälper knappt för att behålla fotfästet men spänsten i fötterna kompenserar. Trots snö och mörker närmar sig tävlingssäsongen steg för steg och då ska jag vara beredd. Iklädd tävlingsdräkt och vassa spikskor i kartfållan... Men först uppladdning och eviga konditionspass. Jag hinner inte längre än innanför dörren förrän jag slås av en påträngande och lite skrämmande tystand. Med en röst nära bristningsgränsen ber mamma mig att komma in. Tusen obehagliga tankar flyger genom huvudet innan hon yttrar de smärtsamma orden: "Johnny har gått bort".
Johnny Lundin var en äventyrslysten pensionär, möjligheternas visionär och framför allt en hängiven orienterare med hjärtat på rätta stället. Ett hjärta som igår kväll slutade i slå samtidigt som han klev utanför bildörren efter styrelsemötet i Hellasgården. Ett hjärta som aldrig kommer att genomforsas av hans vänliga och entusiastiska glädjerus (som när man sprungit riktigt bra). Det känns helt ofattbart och jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner. Blotta tanken på det "förfärliga" får det att knytas i magen på mig och strupen känns tilltäppt och jag kan inte andas. Hur kan något som var så levande plötsligt stanna av och sluta fungera?
Så, hur var han, när han levde alltså? För mig kommer han alltid att vara den där kutryggiga, optimistiska och inspirerande tränaren iförd Hellas träningsoverall och som försöker instruera ryssarna med sin knackiga svengelska. Han som alltid ville så väl att det ibland blev lite för mycket. Alltid var det förhoppningar om topplaceringar i de stora orienteringstävlingarna 10mila (vilket han lyckades med år 2007!) och 25manna, men likaväl de små egenorganiserade skoj-tävlingarna som "Julrundan" (då man får en liten jultomte att hänga i granen) och inte minst "Slagsta-rundan" (en krona per förbättrade SEKUND ur hans egen ficka). Angående den sistnämnda tackade jag vänligt nej förra veckan när årets enda Slagsta-runda skulle avgöras med anledningar som "det är så lång resväg" och "jag kommer igen nästa år". Helt plötsligt blir jag illa till mods när jag tänker på den där filmen och glassen som kom att ersätta vad som skulle ha blivit min sista tripp till Slagsta...
Varför känner jag mig så eländig när jag tänker på det här? Kanske för att jag inte hann prata med honom igår, inte ens hälsa, och hur jag och Samuel baktalade om honom när vi sprang (var han redan död då?). Vi yttrade ord som: "Man ska ta Johnny med en smula salt, han vill väl men är ganska duktig på att ställa krav och då ska man bara stänga av öronen och le!". Jag pratade med Samuel om det, men han verkade inte hålla med mig om att jag borde ha dåligt samvete för en sådan sak. Men han hade ju hunnit träffa honom, prata med honom. Han hann ju i alla fall med att säga "Hej!". Men senast jag pratade med Johnny var tidigt i höstas efter USA, och det är så himla länge sedan.
Jag känner mig stum. Hur ska jag kunna få ner mina yttersta tankar och känslor på min egen idiotiska blogg om jag inte ens kan öppna hjärtat och gråta? För det är det enda som hjälper när världen rasar samman kring en så viktig och betydelsefull person som Johnny, och visst rinner det sakta och tyst nedför kinden, men hur länge ska det ta innan vi orkar gå vidare? Just nu känns det som en omöjlig bedrift och långpasset på lördag känns som en overklig framtid...
Jag hatar snö!
Ett stort hat växer inom mig. Dess enorma taggliknande grenar genomborrar mitt sista reservlager tålamod och snart, om inget överraskande positivt inträffar, kommer mitt ursinne att släppas lös. Och då, blir det bannemej inte behagligt!
Jag har visst kommit att avsky snö. Inte av samma anledning som många andra som förknippar snö med eländig kyla och annat äckel. Kylan har jag ingenting emot, om man fryser får man helt enkelt klä sig varmare. Har man börjat tröttna på mörkret som upptar del större delen av Nordens dygnsrytm får man helt enkelt tända lite fler lampor. Nej, jag avskyr snön av en enda anledning: det hala underlaget som gör det omöjligt för en att springa och motionera i det fina vinterlandskapet!
Idag begav jag mig hemifrån strax efter kl 13 och var väldigt glad och positiv inför den ca 1,5 timmes långa rundan. Tyvärr var jag tvungen att avbryta efter bara 2 km då mitt tålamod inte lägre höll och jag hade halkat runt så det både räckte och blev över! Gud så frustrerande! Nu ska jag istället ta med mig småkillarna och möta mamma efter jobbet! Hejsvejs, och glöm inte premiären av "Let´s Dance" ikväll!
Orienteringspremiär!
Idag var det orienteringspremiär och det toppenfina vädret gjorde årets första "RIKTIGA" skogsupplevelse en riktig dröm. Jag råkade dock springa bort mig totalt till första kontrollen (lite smått ringrostig?) men efteråt tckte jag att det gick bra och benen kändes pigga. 1:02 på 4,5 km i backig terräng med en kalasbom i början är ju inte så jättedåligt om man tänker efter....
(Tyvärr fick jag både skavsår och en oroväckande blå stortå-nagel! Är jag verkligen den ende med riktigt dålig "tå-kvalité"?)
Djupa insikter...
Ibland kommer det stunder då man får tid att helt rannsaka sig själv (varför händer detta alltid i en jättetrång provhytt med dålig belysning?) och inse sina fel och brister. Dessa stunder inträffar väldigt sällan men när de väl kommer känns det som att inget kan få en på bättre humör. Möjligtvis en stor chokladkaka dock, men allt annat är som dömt att misslyckas!
Så där stod jag. I en trång provhytt med jättedålig belysning och en spegel som visade hela min kropp. Det var verkligen ingen bra dag att prova kläder. Eftersom fredagar också är mina vilodagar hade jag inget överskott på endorfiner som mina träningspass på morgnarna brukar ge mig. Tänk vad en resa till USA en sommar kan gör med din kropp. Jag tänker bespara er alla negativa och dåliga detaljer jag såg med mina kritiskt granskande blickar, men oavsett vad ni tycker och tänker så var det inte vackert. Men jag försöker hålla modet uppe. Om lite mer än två veckor är jag hemma i Sverige och ett spinningpass på måndagen (dagen efter att jag kommit hem) är inplanerat. Träningen ska självfallet fortsätta under jul och nyår och när vi firat in det nya året ska jag ta mig i kragen och göra något åt det elände jag fick betrakta i den där trånga provhytten på GAP. Jag lovar er (och mig själv) dyrt och heligt att då ska jag börja träna målmedvetet (som om jag inte redan gör det men ni fattar...) och lägga om min kost mot en hälsosammare livsstil. Jag ska inte behöva skämmas för min kropp när jag står och provar kläder. För det är jag inte värd.
Crosscountry i Hampstead Heath
Fast idag var det inte en orienteringstävling, utan ett lopp i crosscountrying (terränglöpning). Men visst fanns orienterarna där! De bar till exempel långa tights istället för korta löparshorts! De sprang ruskigt fort och jag hade aldrig vågat springa så fort nedför en så brant backe (i och för sig sprang jag nedför samma backe, men på asfalt). Det roliga var att vanligt folk kom fram till mig (när jag stannade för strechning) och frågade om jag deltog i loppet och i sådana fall kunde berätta lite om det. De frågade nog mig inte för att jag var lika pinnsmal som de andra löpartjejerna men jag springer ju själv i långa tights och iklädd Hellas-tröjan... Tyvärr kunde jag inte ge dem något svar, men det var kul att få frågan (tänk att man ser så proffsig ut!).
Idag är det årsfest på Granby och för andra året i rad missar jag festligheterna. Men mamma ska gå så hon får uppdatera mig imorgon... Nu ska jag bege mig in till stan för lite shopping alternativt ett besök på Tate Britain. So long!
Det kommer inte bara leda till något ont
Intervallerna har hjälpt och jag känner hur mycket starkare och uthålligare jag blivit i löpsteget på bara några veckor och sakta (inte så sakta dock) men säkert börjar jag närma mig en bättre kilometertid. Tyvärr sätter 3 intervallpass på asfalt i veckan sina spår och jag började känna av en "smärta" i vänster smalben redan efter onsdagens pass. Det kändes ännu värre efter torsdagens sista intervallpass för veckan och vilan välkomnades med öppna armar igår. Idag var jag igång igen och visst fanns konditionen och styrkan där, men "smärtan" hade inte riktigt lagt sig. Imorgon väntar ju ett längre distanspass på över timmen och jag hoppas på förbättring.
Nu sitter jag här - iklädd morgonrock och okammat, nytvättat hår - på sängen och fantsierar om mitt nya jag som återvänder till Sverige om mindre än två månader. Om jag fortsätter och tränar så här flitigt ska nog resultatet bli bra men några extrakilon behöver nog tränas bort. Jag VET att jag har lyckats gå ned endel redan nu, men det går lååångsamt. Det svåraste är självklart att hålla motivationen uppe och fortsätta träna. För bara ett år sedan var jag ju riktigt smalocg fin och VÄLTRÄNAD. Som Linda Bengtzing sa i melodifestivalen i vintras: "Hur svårt kan det va'?".
Hundarna i Hampstead Heath är inte att räkna med
Jag var som sagt ute och sprang i Hampstead Heath. Jag var dock inte själv utan överallt fanns andra London-bor som bara ville njuta av vädret. Barnfamiljer. Motionärer. Cyklister. Och hundar. På hemvägen, låten "Healing Force" klingade fint i mina hörlurar och jag passerar hundbadet. Helt plötsligt springer en stor (och stark) hund in i mig från sidan och jag faller pladask mot marken. All rörelseenergi ändrar riktning mot marken och jag tar emot mig med handleden. Innan jag förstått vad som hänt känner jag en bedövande smärta i vänster arm och jag känner lerans blöta konsistens mot min vänstra sida. En hund kommer fram och vill slicka mig i ansiktet.
Jag minns inte mycket av vad som hände, men flertalet personer kom fram frågade hur det var med mig. "You look like you're having a lot of pain", "It wasn't your fault", "Are you far from home?". Jag låter några enstaka tårar rinna nedför kinderna, men försöker smala mig och hålla rösten stadig. Jag förklarar att jag inte såg hunden komma och att jag bara bodde 10 minuter därifrån, om man sprang. Och jag sprang.
Jag kom in och var alldeles lerig. Jag försökte strecha men ville inte smutsa ned en massa i onödan. Jag väntar på min tur i duschen men när jag väl får komma in i badrummet får jag inte av mig mina kläder. Det är också svårt att tvätta håret. Jag tar en värktablett innan middagen och nu känner jag hur svullnaden hårdnar kring armbågen. Jag hoppas att pappa ringer snart...
25manna 2008 utan uppdatering!
Jag skulle ju lika väl kunna ringa mamma som stöttar min syster som springer i första laget. Hon är på plats och ringde mig strax för 10 i morse för att lämna en rapport. Tyvärr låg jag med öronproppar och sussade så gott men när "My Gods" ekade mellan väggarna på högsta volym kunde inte ens öronpropparna stoppa ljudvågorna från mobiltelefonen. Lagom excited var man ju, men jag är snart beredd att skicka ett sms "Är de diskade?". Det sorgliga är att vi har blivit diskade fyra år i rad! Jag har sprungit 5 gånger totalt och mitt lag har blivit diskat 4 gånger... Nu åker smset iväg!
Jag är målmedveten!
Jag är en föredetta USA-turist som helt plötsligt lade träningen och hälsan på hyllan. Sedan blev jag en London-bo och barnvagnskörare och nu är det väl tänkt att jag ska komma i form igen. Jag är som sagt väldigt målmedveten och har tack vare denna genuina egenskap lyckats få jobb i två engelsktalande länder. Men faktum kvarstår att jag fick offra andra intressen som länge legat nära hjärtat; alltså min hälsa och min satsning inom orienteering. Men målmedveten som jag är, är jag nu på gång och räknar med att vid slutet av året vara i god form och redo för en tävlingpackad säsong år 2009.
Jag är i träning. Distanspass varvas med intervaller och barnvagnskörande i backig terräng. Kosten är betydligt bättre än i USA och jag sover mycket. Kroppen får vila och ladda om inför nästa träningspass. Målet är att bli smal och vältränad så jag kommer i mina byxor igen och med årsskiftet som deadline för denna målsättning ska inte detbli en alldeles för stor utmaning. Givetvis hoppas jag att det ska gå ännu fortare men om jag ska vara ärlig så har jag än så länge inte märkt någon markant skillnad. Jag är fortfarande tjock!
Jag har mål. Ett av dem är 10mila 2009 och O-ringen nästa sommar. Om jag tar tag i fysiken och bygger upp en riktigt löpstark kropp inför säsongsstarten behöver jag bara finputsa tekniken (speciellt vägvalen) och våga utmana. DET ser jag däremot inte som en särskilt svår uppgift! Svårast blir att komma i form, men jag är inne på tredje träningsveckan nu...
Hur lång tid ska det egentligen ta att komma i ett par byxor?
Om mindre än två veckor har jag varit hemma i Europa i två månader. Alltså lika lång tid som jag var borta i Staterna har då gått och följaktligen borde jag väl ha gått ned de där extra-kilona. Men det ser inte så ut. Jag har tappat en hel del och är inte längre "tjock" men inte heller lika smal som jag var förut. Jag har massor med fin-fina byxor, kjolar och klänningar jag snart vill börja använda, men när jag provade strumpbyxorna i morse och ett par kortbyxor satt det alldeles för tajt och jag stod helt enkelt inte ut. Igår provade jag ett par byxor som satt löst på mig för lite mer än ett år sedan men jag kunde inte ens knäppa dem!
Jag tränar mer och börjar känna mig starkare för var dag som går. Jag äter betydligt bättre och får ännu mer motion av att köra barnvagn i uppförsbackarna här i Highgate. Målet är att komma i fin form så snart som möjligt och vara relativt 'vältränad' när jag kommer tillbaka till Sverige i december... Jag hoppas på förändring, men framför allt hoppas jag att det inte ska ta så förskräckligt lång tid (som det verkar göra)!
Första segern den här säsongen!
Äntligen hemma!
"Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp" ljuder i mina öron i samma stund som min syster, på ett ytterst brutalt sätt, väcker mig ur min skönhetssömn i Annikas bil. (snacka om skön syn när jag ligger med helt öppen mun och nacken är lutad bakåt!) Jag kom precis hem från vår egen-komponerade tävling ute i Tungelstas underbara skogar. Pollenallergin är oundviklig och dess konsekvenser får mig att gråta och nysa konstant. Klantig som jag var glömde jag också all medicin hemma! I veckan måste jag åka till apoteket och hämta min kortisonspruta...
Nu måste jag plugga! Det är en fördel att jag i alla fall vet att jag måste plugga, men av någon okänd anledning händer ingenting när jag väl sätter mig ner vid köksbordet med mitt berg av böcker. Jag är så förbannat skoltrött och det enda jag kan göra är att se på hur mina betyg raserar och jag försöker verkligen att förbereda min föräldrar på det. Men de verkar ändå inte lyssna! Gud vad jag är trött på plugget!
I veckan som kommer ska jag tävla två gånger, varav den ena tävlingen är ett distriktsmästerskap. Jag är oerhört sugen på revansch för knäskadan jag drog på mig tidigare den här säsongen. Jag ska också besöka amerikanska ambassaden och jag har fått tydliga instruktioner att jag inte får skämta eller driva med dem för då riktar de sina k-pistar mot mig och resten förstår ni. Jag behöver inte ens påpeka hur förskräckligt paranoida de är. Två projektinlämningar väntar, en redovisning, ett läxförhör och en skiva mitt i allt. 1900-talet är tema och jag ska gå som åttital med axelvaddar och pumps. Måste ringa mamma....
Nu ska jag skriva mer på projektet! Sov gott!
Bara timmar kvar...
Må Gud förbanna det vackra vädret!
I helgen är det 10mila! För er som inte vet är det en JÄTTEstor elit-tävling och detta år avgörs den i Eskilstuna. Min älskade grönvita klubb SoIK Hellas tog hem segern förra året i damklassen (jag tillhörde dock inte det vinnande laget) och frågan är om vi kan ta hem segern i år igen. Det sistnämnda återstår att se. Jag är tyvärr nedgraderad till det tredje laget men springer lyckligtvis inte den "lättaste" sträckan (vem sa att det var lätt?) utan springer den fjärde sträckan som är både gafflad och 6200 m lång. Mina förutsättningar överlag är inte de bästa då jag efter min långa skadeperiod inte lyckats komma tillbaka till den tävlingsform jag så flitigt tränade till innan skadan. Dessutom är jag ju pollenallergisk och verkligen hoppas, hoppas att det kommer att regna, antingen innan, eller under lördagen då tävlingen avgörs. Annars kommer loppet att gå käpprätt åt helvete!
Jag har länge förundrats över gymnasielärarnas speciella och unika förmåga att göra livet så pass stressigt och jobbigt innan den slutgiltiga ledigheten. De närmaste tre veckorna (innan projektveckorna börjar) kommer min vardag att fyllas med diverse redovisningar och uppsatsinlämningar. Tyvärr har jag helt tappat suget och känner på mig att mina betyg inte alls kommer att leva upp till förra årets succé (MVG i alla kurser). Jag försöker att förbereda mina föräldrar på det, men de verkar inte lyssna på det örat.
Och sen så var det alla skivor! Det är mindre än en vecka kvar till nästa skiva då tema är "Kungen" med tanke på att kungen fyller år samma dag (Valborgsmässoafton). Tidigare samma dag ska vi också ha den officiella mösspåtagningen och jag har tränat att sätta på mig mössan utan spegel hela veckan.
Imorgon väntar studievägledaren och hon väntas återskapa mitt hopp om att nå mina drömmars yrke!
So long!
Färdtjänst för funktionshindrade? MY AS!
Ärligt talat, kryckorna suger verkligen. Överallt tittar folk snett på en och suckar när man hoppar upp för bussens tre trappor så fort man kan och famlar efter busskortet i en sådan fart att man tappar ena kryckan på tanten som sitter längst fram. Bakom står folk och grymtar och irritationen i luften går nästan att ta på. Men jag förstår dem, när bussen nått Vega finns det inte särskilt många platser kvar och fönsterplatserna är så gott som obefintliga. Förfärliga tanke, tänk om man får stå upp hela resan till Gullmars! Det är ju nästan ett trauma, bara den bedriften kräver akutvård....
Förlåt, men jag har inte åtta armar!
Tunnelbanefolket är inte särskilt mycket bättre. Nej, igår fick jag vänta tre tåg innan jag kunde kliva på ett eftersom folk bara knuffas till både höger och vänster och de vägrar i princip att släppa på mig och mina kryckor. När tåget rullar iväg står jag ensam kvar, med barnvagnsmorsorna förstås. Inte förstår folk heller att kryck-folket behöver vila upp sig för att sedan, när man ska gå den ytterst långa promenaden längs Norrtullsgatan från Odenplan på knappt 500meter, skaver det så förbannat i händerna att man måste stanna vart femte steg och blåsa på de brännheta, röda märkena. Nej, de sitter så gärna på sina stora, feta arslen och håller hårt i väskan som om de fruktar att jag ska slita dem från stolen (kanske ser jag ganska skräckinjagande ut med mina isdubbar ovanför sugpropparna?).
Och i skolan väntar lyckligtvis hissen... Som ibland stannar utan anledning mitt emellan två plan....PANIK!
Jag ska försöka övertala pappa till att beställa färdtjänst, men jag räknas nog inte som funktionshindrad. Även om jag känner mig väldigt beränsad i trafiken, men det är tur att jag bara åker i trafiken två gånger per dag...(?)
Ett urval Sälen-bilder
Tillbaka från fjällen
Grädden på moset blev knäskadan jag dragit på mig! Nej Hanna, jag är inte hypokondrisk utan nu måste jag troligtvis åka hiss i skolan (alltså, bäst att hålla sig på god fot med mig så slipper du mjölksyran till femtielfte våningen). Hädanefter väntar troligtvis kryckor... Kul, kul...
Jag måste bara få konstatera det faktum att det typ bara är tre månader kvar innan jag tar STUDENTEN! Och det är så sjukt mycket saker man måste hinna med. Eftersom jag söker lite medömkan från er måste jag ju spä på mitt elände: 3 projektarbeten, ett fysikB-prov, teoriprovet, högskoleprovet, körkortet, en massa andra prov, tävlingar, jobb, CA.... Listan kan göras lång!
Ångest, ångest är min arvedel
Och så kom hon blödande genom skogen
På "happening"-fronten intet nytt... Jag har nu desperat letat efter någonting att skriva på bloggen, men vad hjälper det att tangentsmattrandet kliar när inspirationskällan är torr som öknen? Så istället har jag försökt hitta en snygg och fräsch höstdesign och nu testar jag lite olika färger och bakgrunder, vilket kommer visa sig här på bloggen. Annars flyter väl livet på som vanligt...
Enda anledningen till varför rubriken heter som den heter är därför en av Hellas-mammorna ramlade i skogen och slog huvudet i en sten. När hon sedan kom tillbaka till TC var halva ansiktet täckt av ymnigt blod. Visserligen befann jag mig inte på plats vid rätt tidpunkt, men jag såg hur omplåstrad hon var efteråt. Det måste ha varit en rejäl smäll, och som hon själv uttryckte det, förstörde fallet tidernas lopp (en liiiiten gnutta ironi?). Hur som helst... Fyra stygn på närakuten senare framåt eftermiddagen och det skulle förvåna mig om hon dök upp imorgon på långdistansen, men i sådana fall, vilken FIGHTING SPIRIT!
Får jag gratulera, du är en förlorare med STIL!
Till att börja med kan nämnas att jag har råkat ut för en DUNDER-förkylning. Dagen efter jag kom hem från London slog halsondan till och strax efter kom den igentäppta näsan. Envis och tjurig som jag är bestämde jag mig för att träna, trots att mamma misstyckte. Träning onsdag, torsdag och fredag; inte blev det bättre! Sen kom själva dagen då jag skulle drunkna i loser-träsket. Lördagens medeldistans gick bildligt och bokstavligt talat åt skogen, mycket orsakat av den ihållande förkylningen, men än dock kom jag runt på en dålig tid. Visserligen kan man ju inte riktigt förlora i orientering som i typ fotboll, där det alltid finns en vinnare och en förlorare (oavgjort i resultatet är bara ett specialfall). Man kan vinna, men bara få en sämre tid och placering. Alltså, så förlorade jag inte eftersom jag inte kom sist (slog faktist EN!).
Skolan började i torsdags förra veckan och givetvis skulle jag tilldelas det sämsta schemat man kan tänka sig. Inga sovmorgonar och jag slutar runt 1600 tre dagar av fem. Måndagen är en väldigt typisk dag då jag börjar 0830 med matte. Sedan följer hål 1 h och sen svenska och efter det ytterligare ett hål på TRE TIMMAR och sen slutligen psykologi tills vi slutar för dagen 1555. Vilket toppenshema! Dessutom kan det tilläggas att jag nästa termin har fått aktiekunskap på schema! Hur nu det hamnade där? Lyckosmurfarna dansar som aldrig förr....
Så, trots att jag de senaste dagarna inte riktigt har haft turen med mig ska jag väl ändå glädjas åt att det inte gick sämre. Jag blir ju frisk, det kommer nya tävlingar och schemat får jag väl helt enkelt vänja mig vid. Fast, när kändes det senast bra att gå i skolan så länge på en måndag?
