Stiftsemlan

Årets längsta natt har precis inletts och ljuset utanför fönstret här i Östersund kommer tillbaka om en dryg halvtimme. Midsommar är den högtiden under året som firas främst av oss européer i norr. Frågan kvarstår väl varför vi äter sill till lunch och dansar kring en blomsterklädd påle i takt till fiolspel? Hur uppstod den här uppståndelse till tradition egentligen? Efter att ha sökt lite på internet finner jag en del minnesvärd information och historik angående just denna helg.

I det förkristna Skandinavien var midsommartiden förknippad med offerfester i fruktsamhetens tecken, på många sätt motsvarande första majfirandet i andra västeuropeiska länder. Den kristna kyrkan tog över tidpunkten för denna midsommarfest och knöt den till "Den helige Johannes Döparens dag" den 24 juni (Johannes föddes enligt Lukasevangeliet sex månader före Jesus och firas därför sex månader innan jul). På flera språk kallas helgen för Johannesdagen, men på svenska med flera språk kallas den alltjämt midsommar. I det svenska kyrkoåret har tidigare "Midsommardagen" och "Johannes Döparens dag" firats på samma dag. Detta ändrades nyligen år 2003 då Johannes Döparens dag flyttades till söndagen efter Midsommardagen. Detta innebar att Midsommardagen fick temat "Skapelsen" i den nya evangelieboken.

Midsommarnatten har även ett stort inslag av tro på övernaturliga väsen och framtidsprofetior om man handlar på vissa sätt. Folktron säger bland annat att man skall akta sig för bada för att inte råka ut för Näcken. Flickor skall också plocka sju, eller nio, olika sorters blommor, helst vid ett vägskäl, klättra över nio gärdesgårdar och lyckas man sedan somna utan att yppa ett ord lär man i drömmen kunna se sin tillkommande.

Hur varje enskild svensk sedan firar denna dag är upp till var och en, men vanligtvis brukar vi samlas kring den kanske mest populära symbolen för sommaren. Jag syftar givetvis på midsommarstången! För att relatera till dagens händelser kan jag redan nu avslöja att ingen dans förekom för min del och återigen blir frågan "Varför?" mycket svår att besvara. Trots att årets midsommar inleddes med ett vackert väder och en återträff med gamla vänner känner jag inte längre den kittlande och förväntansfulla känslan som ofta uppkommer vid varje traditionsfirande. Varför skulle inte god mat, roliga lekar och spela, trevliga vänner och den vackra sommarnatten få mig att le vid blotta tanken? Jo... visst, jag tycker om det, men... Vid tolv-tiden satt jag placerad i solskenet på gräsmattan med min hund i famnen och jag hade precis avslutat fikat vid hembygdsgåren. Solen värmde min sjuka kropp och teet skvalpade behagligt i magen efter den sista intima beröringen med koppen. Fingrarna mina bredde ut sig i det gröna, och lite fuktiga, gräset och jag överväldigades med sommar. Sedan när spelmännen förde sina stråkar mot instrukmenten och musiken drog igång kändes det som om någonting avstannade. Tog slut. Stoppades. Bromsades utan att ha nått sitt mål. Många sätt att beskriva en känsla, men det verkliga problemet var att jag hade ingen LUST att dansa kring den blomsterklädda pålen som var placerad mitt bland folket. Barnen dansade. Pensionärerna dansadet. Föräldrarna dansade. Undomarna dansade. Men inte jag.

Aldrig trodde jag att förväntan skulle kunna hämmas. Men tyvärr har jag, som alla andra som blivit äldre, förlorat synen hos skönheten i längtan. Hur många gånger låg man inte vaken för att man visste att NÄSTA DAG är det julafton? Och varför var mamma och pappa alltid så LÅNGSAMMA när de skulle gömma påskäggen? Kunde man ens förstå de barn som INTE dansade och skrattade när de firade sommarens längsta dag? Åldedomens nattsida är ett faktum och nu har grodorna dansat ifrån mig.

Följande morgon vaknade jag av hettan och klockan avslöjade att det var dags att gå upp. Det rådde inte heller något tvivel om att värmen skulle bli plågsam. Det kan tyckas att jag drog nitlotten när jag inte tog med mig några kortbyxor, men vid närmre eftertanke tillhörde jag en av de få som inte frös under natten. Johnny och många av oss reste på förmiddagen men samma gäng som hade åkt dit med Silja Line och buss skulle också få sällskapa hem. Men till skillnad mot resan dit var resan tillbaka till Åbo fylld av sång, främst från OK Tor. Det förvånade mig att de sjöng så högt och livligt och verkade så glada trots att de ?bara? kom på 204:de plats. Jag visste inte om det då, men det var ju kul att de var så glada!

När vi slutligen kom fram till Åbo upptäckte jag att min plånbok var borta och då bröt kalabaliken loss. Jag förstod genast att jag måste ha glömt den när vi stannade för att fika och tillsammans med Vidas försökte jag kommunicera med de finska busschaufförerna som inte begrep engelska ett dugg. Efter ett okänt antal delmoment fick vi tag i en chaufför som förstod svenska och han ringde dit men de hade inte hittat någon svart plånbok innehållande mer än 80 ?. Lite halvt nedslagna återvände vi till Siljaterminalen, men efter ett tag kom Vidas tillbaka med min plånbok. Han berättade om att det hade varit en löpare från IFK Lidingö SOK som hade känt igen mitt namn och han tog med min plånbok och hade sedan fått syn på Vidas och återlämnat den. Det faktum att någon från Lidingö visste vem jag var förbryllar mig fortfarande, men vem du än är, jag är dig evigt TACKSAM.

Festen på båten kom inte helt oväntat och många passagerare på båten blev stundvis irriterande när dessa utstående idrottsmän slappnar av lite för väl med alkoholen. Den redan nämnda klubben från Lidingö blev 4:a i herrstafetten, men även damsidan visade sin bästa sida och fick fina resultat de också. Tusentals orienterare med hög ämnesomsättning släppte loss totalt och alkoholen som slukades nådde ut i blodet inom en mycket kort tid. Lyckligtvis hann jag köpa choklad till familjen, lukta på parfymer, prova smink samt trängta efter pilgrims vackra smycken innan affärerna stängdes och innan de verkliga festligheterna tog form. Sedan så gick jag och la mig.

"Oh, my heart can't carry much more. I'ts really really aching and sore. My heart don't care anymore, I really can't bear more. My hands don't work like before, I shiver and scrape at your door. My heart can't carry much more, but you couldn?t care less, could you?" Nina Perssons välbekanta röst samt mitt frenetiska trummande som formar just de ord du läser nu är det enda som stör den annars stilla tystnaden. Det är väl snart dags att äta frukost, men framför mig ligger en Marabou chokladkaka... "Your face don't look like before. Its really not like yours anymore. Your eyes don't like me no more, they quiver and they shift to the floor. My heart don't beat like before, it's never been this slow. No, my blood don't flow anymore and you couldn?t care less, could you?"

När jag vaknade i morse beslutade jag mig för att faktist gå till skolan trots att jag redan dagen innan bestämt mig för att skolka hela dagen. Alltså, istället för att mögla vid skolbänken skulle jag gå ut i solskenet och sedan leva loppan hela dagen! Men ack så fort drömmar går i kras! Efter att mamma hela gårdagen insisterade på att jag var TVUNGEN att gå till skolan tog jag mitt samvete till fånga och när jag precis skulle resa mig upp från sängen slog en obönhörlig smärta ner mig igen. Jag försökte resa mig igen, men jag kom ingenstans! Jag såg sanningen i vitögat och visste att detta inte skulle gå vägen.

En låsning i ryggen skulle jag vilja beskriva som nackspärr, men smärtan och paralyseringen berör hela överkroppen. Vad som egentligen har hänt i min rygg är att under nattens gång har troligtvis någon muskel i ryggen krampat och dragit i någon (eller några) ryggkota så att den ligger snett. Den bästa medicineringen är en sjukgymnast! Efter att ha ringt mamma kan nu det faktum framställas att jag inte kommer att gå till skolan idag och istället för skolk har mitt elände lett till en sjukanmälan.

Jag funderar vidare på det där med sjukanmälningar och kommer fram till att jag ALDRIG sjukanmält mig under hela det här läsåret. Vilket måste betyda att jag har noll frånvaro och vid närmre eftertanke kan denna sjukanmälan tyckas vara lite misstänksam med tanke på att (idag inräknat) det bara är tre dagar kvar av läsåret. Efter detta resonemang kan jag inte undgå att fundera över när man egentligen är sjuk eller om det bara är simpelt skolk?

När är man egentligen sjuk? Och när har man då tillåtelse att sjukanmäla sig? Det råder inget tvivel om att det finns de människor som tycks vara sjuka hela tiden och ibland blir man väl irriterad när skolkamrater sjukanmäler sig istället för att skriva prov eller ha en redovisning. Denna tendens till sjukanmälan är väl knappast hämmad vid äldre dagar då man ofta pratar om folk som är så kallade "måndags-sjuka". Detta är ett välkänt fenomen som oftast tar form efter att man festat för hårt fredagen och lördagen, men trots att man sedan hela söndagen legat utslagen på sängkanten klarar man ändå inte av att gå till jobbet när sedan arbetsveckan börjar. Vilka blir de som får ta konsekvenserna? Går man i skolan får man själv ta ansvar för missade lektioner och prov, men på arbetsplatsen bryter en katastofal kalabalik ut. Saker som skulle göras JUST den dagen av JUST den personen måste överlämnas till dennes redan sönderstressade arbetskamrater. Chefen kanske till och med måste ringa tillbaka ledig personal för att ställa allting till rätta. Visst, folk blir faktist rejält sjuka ibland och en del drabbas mer eller mindre än andra. Men jag har så många gånger mött personer i min omgivning som sjukanmält sig för minsta lilla förkylning när den egentliga orsaken är den försenade uppsatsen eller ångesten inför ett kommande prov. Samma sak händer i arbetslivet, men den som blir mest lidande är antigen arbetskamraterna som påtvingas arbetsuppgifter utöver sina egna eller personen själv som faktist kommer hem med en tunnare plånbok. Klassas verkligen dessa hypokondiker som sjuka när de egentligen bara inte orkar gå till plugget eller jobbet?