Stiftsemlan

Nu har jag varit hemma i Sverige i över en vecka. Nio dagar för att vara exakt och imorgon är det nyårsafton. Några nyårslöften på G?

Det har varit lite dålig uppdatering på sistone men som mycket annat dessa juletider har min blogg varit långledig. Men nu sparkar vi igång bloggen nu när året 2008 lider mot sitt slut. Imorgon lovar jag er i alla fall en summering av året som gått (det var ju ett väldigt händelserikt år!) och vilka förväntningar jag har inför 2009. Värt att nämnas är dock att det - med hänsyn till tidigare -09 år - tyder på att det blir ett år av motgång. 1709 förlorade Karl den tolfte slaget vid Poltava och därmed var Sveriges storhetstid ett minne blott, 1809 förlorade vi Finland till ryssarna och den 4:e augusti 1909 utbryter storstrejk och landet är som lamslaget månaden ut innan en uppgörelse nås. Man kan bara hoppas att det kommande årets motgångar leder till något gott...

Varför inte bjuda på några dagboksanteckningar? På annandagen träffade jag mina kära VRG-polare och även om några av oss inte setts sedan studenten blev det en väldigt mysig kväll och vi fick chans att ta igen all tid sedan den där dagen i juni. Den 27:e gick jag med mamma på den thailändska restaurangen Koh Pangan och maten var helt fantastisk! Bilder visas nedan:

  

Kvällen avslutades med bio och valet av film blev den (för min del) efterlängtade vampyrfilmen "Twilight". Jag var beredd att bli jättebesviken men den var riktigt bra! Till och med mamma höll med om att vampyrerna var snygga (dock visades inga huggtänder, tyvärr...). Den 28:e jobbade jag igen och jag lyckades försova mig så jag blev ca 25 minuter sen. Oerhört pinsamt när man jobbat där så lite som jag har, men det var kul att återse tanterna på våning 1 igen! Den 29:e låg jag helt däckad med en fruktansvärd huvudvärk på soffan hela dagen och piggnade inte till förrän på kvällen. Det var längesedan jag mådde så dåligt, men det är väl kroppens eget sätt att säga ifrån när man har kör lite väl hård med den - både vad gäller träning och kära återseenden!

Idag har jag bara tränat och letat nyårskläder i Farsta Centrum. Det var verkligen utplockat på alla mina favoritaffärer som MQ och H&M och ett tag såg det ut som att jag skulle fira nyår i mina mjukisbyxor. Lyckligtvis så löste det sig och jag hittade en ganska diskret och vanlig grå spetsklänning som ska sitta ganska tajt. Den blir fin tillsammans med en svart och jättekort kofta (stickig!), svarta tights, knästrumpor och guldigt bling-bling! Givetvis får man inte heller glömma mina nyinköpta, urtjusiga stövlar! Kärt återseende, bloggen!

Det är helt galet men när jag påbörjar det här inlägget har klockan inte ens slagit halv sju. Och jag har legat vaken betydligt längre. Tänk att man kan vara så nervös inför hemresan...

Visserligen har jag mycket att göra enligt dagens agenda. Innan jag beger mig hemifrån klockan 14 bör jag ha tvättat och torktumlat det allra sista, ta en sista löprunda i Highgate, få igen väskorna, äta lunch och baka lite "välkommen hem"-bullar. Det blir fullt ös men jag hade ju kunnat sova en timma till åtminstone!

Igår bloggade jag inte på grund av ren trötthet efter allt spring på stan bland alla julklappsinhandlare och all tid som tom tog att få igen den stora väskan. Men det var en synnerligen händelserik dag. Jag tänkte kort sammanfatta den: på morgonen hann jag få in veckans allra sista distanspass på 1h och 8 minuter. Efter lunch begav jag mig mot London Bridge, gick längs vattnet mot Tate Modern. Tyvärr fick det bli ett väldigt kort besök där (hur kommer det sig att jag skjuter upp ett så roligt museum till absolut sista dagen?), men jag hann med några roliga och viktiga konstnärer som Matisse, Picasso, Dalí, Bacon, Monet, Lichtenstein, Miró... Fast jag hade verkligen tid, ork eller lust att betala £12,50 för att se utställningen om Rothko (jag vet ju inte heller något om honom!) trots att Times har höjt utställningen till skyarna! Sedan begavs det mot Knightsbridge och lite julshopping på Harrods. Jag trodde aldrig att de skulle rea ut "Christmas World" men det var 50 % på nästan ALLT! Så jag gjorde några fynd! Efter mörkrets inbrott blev det julmarknad i Hyde Park och det var så mysigt med alla karuseller och små stånd. Det var givetvis fullt med folk, men nästan gång hoppas jag kunna vara där liiite längre och inte bara gå förbi. Sedan hittade jag B&J "Halfbaked" för halva priset på Sainburys som jag kalasade på framför "24: Redemption". Den var bra, men inte lika bra som serierna!

Det är fortfarande beckmörkt utanför och jag är ju helt dum om jag tror att det INTE kommer att bli mörkare för att jag åker till Sverige. Jag ska väl lyxa till med lite "candlelight breakfast" som engelsmännen - enligt Anna - tycker är himla märkvärdigt. Men London sover fortfarande och så fort det ljusnar ska jag ut på min absolut sista löprunda i London och Highgate...

  

Några halvt misslyckade försök att visa exakt HUR mörkt det är och hur vacker utsikten är över London, men ni kan ju låtsas lite...

Håll i er, nu har aftonbladet tillsammans med den privatekonomisajten E24 listat de 10 mest lönsamma utbildningarna. Ordet lönsam syftar dock inte på "den utbildning som ger bäst lön", utan man har tagit ställning till utbildningens längd, studieskulder och slutligen genomsnittslön och sammanlagd pension. Här kommer i alla fall listan över de utbildningarna/yrkena man borde vända sig till om man är pengafixerad (vilket många är i den pågående lågkonjunkturen...):

1. Tandläkare

2. Läkare

3. Jurist

4. Civilekonom

5. Civilingenjör

6. Fastighetsmäklare

7. Anläggningsarbetare

8. Specialistsköterska

9. VVS-montör

10. Gymnasielärare

11. Förskolelärare

Vilken tur jag har som ska bli civilinjengör...

Man brukar ju bli glad av att träna. Och det blev jag ännu denna morgon när jag insåg att det var sista gången jag körde "Intervallpass I" i Hampstead Heath...

Nu sitter jag här med världens separationsångest! Eller ångest i huvudtaget. Jag vet ju att om jag VILL så får jag vara kvar hos familjen i vår också. Men eftersom de redan annonserat så betyder ju det att OM jag vill vara kvar måste jag säga det ganska snart. Men jag vet ju inte vad jag vill! Därför behöver jag er hjälp, snälla, bestäm åt mig!

Fördelarna med att stanna kvar är att jag kan fortsätta vara med barnen som jag har kommit att tycka så mycket om, jag kan fortsätta träna i Highgate och Hampstead Heath, jag kan fortsätta bo i London och slutligen så kommer också Cornelia till London! Enda nackdelen är väl att Christopher ska börja "skolan" och då måste jag gå med dem till två olika ställen. Dessutom är Christophers "skola" bara öppen mellan klockan nio och halv tolv (vilket endast ger mig 2,5 h ledigt och nu har jag ju 4 timmar...).

Hemma väntar familjen, Hellas, vänner, strökurser på SU, jobb på Lovisagården, körkort... En massa saker som också blir roligt förstås! Och visst saknar jag det också...

Men om jag bestämmer mig för att lämna familjen för alltid blir det ett sorgligt farväl, för vem vill egentligen säga hejdå till de här små tomtenissarna?

Så inleds ett två sidor lång artikel om den supersnygga skådespelaren Emma Watson som gjort sig känd i rollen som Hermonie Granger i Harry Potter. Mark hade slängt förra söndagens modebilaga "Style" från Times på min säng och jag kände först inte igen tjejen som täckte förstasidan. Det borde nästan vara kriminellt att vara så snygg! Jag har ingen direkt modeförebild men om jag någon gång ska skaffa mig en ligger Watson bra till.

Jag läser artikeln helt utan avbrott och slutar inte förundras över den till synes ödmjuka tjej bakom den snygga och framgångsrika fasaden. Hon pratar om hur svårt det är att träffa nya vänner för att de inte vet hur de ska bemöta henne, som den superkändis hon ändå är. Hur "tråkig" hon är som inte njuter av det uteliv Hampstead och Oxfordshire har att erbjuda. Planerna på litteraturstudier i engelska på Cambridge University... Fast hon vågar också berätta om kärleken, men hon gör det klart för sig att hon aldrig skulle dejta de andra Harry Potter-skådespelarna: "The public are desperate for it. It would litterallybe like a [royal marriage]!"

"Watson is tiny and pretty and delightfully brought up. There is nothing remotely suggestive or arch or sexy about her. A doll that has just been taken out of its wrapping, she is a refreshing antithesis to the ripped tights and bleached seaweed hair of the Peaches and Pixis. She wouldn't dream of nicking clothes or getting publicity drunk or, indeed, doing anything vulgar at all. She remains like, omigod, super-embarrassed about once being linked to the Razorlight front man Johnny Borell..." (The Sunday Times, December 2008)

Det är ganska lätt att avundas denna framgångsrika 18-åring men efter att ha last artikeln så har jag nog insett att hon är precis så bra som jag önskade att hon skulle vara. Kanske en ny modeförebild, vad vet jag? Men hon är onekligen VÄLDIGT vacker, eller hur? (Om ni önskar läsa hela artikeln så klicka här!)

Avslutningsvis bjuder jag på Nina Perssons projekt "A Camp" och deras första singel från nya plattan "Colonia". Nya singeln heter "Stronger Than Jesus" och går att finna här!

Jag var precis inne i barnens rum och tittade. Jag brukar inte göra det men ikväll följde jag mina steg dit. Christopher hade sparkat av sig täcket och nallen låg tryckt mot hans kind. Becca hade själv tagit på sig strumporna (som hon innan bestämt hävdat att hon inte skulle ha på sig) i mörkret och sedan vänt på sig och sparkat av sig täcket. Man hörde inte hennes andetag alls men jag såg att bröstkorgen hävdes för att sedan sjunka djupt och sedan hävas igen. Jag lät täckena vara. Det var ju varmt i rummet.

Jag lovade ju en uppdatering senare samma dag. Det är fortfarande den 13 december och Lucia här men min dator är inställd på svensk tid. Bara så ni vet! Anna och Mark lämnade oss strax efter ett och då låg Becca i sängen och Christopher la pussel. Målet för dagen var ju Hampstead Heath och trots regnet som vägrade att ge sig kom vi iväg. Barnen var verkligen jätteglada och de hade stora förhoppningar på lekplatsen och bamsetidningen vi skulle läsa. Tyvärr regnade det ju så Bamsetidningen fick vi läsa senare! Efter en 30 minuters lång promenad klampade vi in på ett näst intill folktomt café (vilket var superbra eftersom vi då kunde ta in barnvagnen) och åt jorgubbstårta. Barnen fick varm choklad också! Vi begav oss senare till lekplatsen och det var verkligen synd att batteriet i kameran var slut. De hade det verkligen roligt och det hade varit kul att visa bilderna för Anna och Mark! 5 minuter innan den egentliga stängningstiden blev vi utschasade av en trälig kvinna och Christopher var jätteorolig för att vi skulle bli inlåsta. Det är någon fix idé han har så han tjatar nästan alltid om att vi kommer bli inlåsta i parken så fort det börjar bli mörkt.

Trots att promenaden dit nästan enbart bestod av en nedförsbacke så tog det fortfarande en halvtimme att gå och jag ville bespara Christophers sista krafter så jag beslutade att vi skulle ta bussen hem. Det var premiärturen på buss med barnvagn för min del så jag hoppas i framtiden kunna förstå föräldrarna på bussen bättre. Ungarna blev för övrigt jätteglada när de fick russin på bussen! Tänk vad lite fruktsocker kan ha för inverkan på trötta barn. Becca sjöng exempelvis för full hals när jag skulle köpa smör på Tesco på väg hem genom byn...

Resten av kvällen var hektisk men rolig trots att vi kom hem en timme senare än vanligt! Vi hann tyvärr bara baka pepparkaks-lingon-grottorna men resultatet blev bra och det var ett kul och annorlunda recept att äta pepparkakor på skulle man väl kunna säga. Imorgon ska jag se till att ha laddat batteriet till kameran så tar jag lite bilder på adventsfikat!

Vi är på väg mot parken och av någon oförklarliganledning nynnar jag på Lambo-låten man sjunger vid festliga högtiden för att få folk att dricka upp liiiite snabbare! Men det här är Beccas egen version:

- Hambo-lej hambo-lej, fjuttan-liten-Hambo!

Christopher efter han har dummat sig och fått skäll:

- Jag är bara elak mot elaka...

Christopher tittar på Harry Potter 4. Under slutscenen och det farliga mötet med Voldemort ropar han på mig och utbrister:

- NU händer farliga grejer! (ja, han har tagit intryck av far sin!)

Becca ska duscha!
B: - Jag är glad!

J: - Är du en glad tjej?

B: - Jag är ingen glad tjej! Jag är GLAD!

Barn är söta...

Så vad händer i världen? Efter att ha surfat runt på DN:s websida samt Aftonbladets har jag fått en översikt om vad som försiggår hemma i Svealand. Tydligen så har Aftonbladet tillsammans med "Bloggportalen" instiftat ett nytt så kallat "Bloggpris". Är det bara jag eller har hela Sveriges befolkning en egen blogg? Okej, jag tycker att det är kul att blogga, men för det mesta skriver jag ju ingenting väsäntligt. Och det gör ju inte heller den där Blondinbella (fast jag kan själv inte låta bli att besöka hennes blogg mer än en gång per dag...)! Men vilket kul initiativ av Aftonbladet att inrätta ett nytt bloggpris! Hoppas att det får samma genomslagskraft som ert musikpris Rockbjörnen! Som är så förträffligt för man kan rösta varje dag...

Vart är världen på väg egentligen? Enligt DN så är ekonomin för bilindustrin på väg i botten och därför ska de få ett ekonomipaket på 28 miljarder! Om nu bilarna och dess avgaser förstör miljön kan man väl ta tillfället i akt och sänka bilindustrin på allvar så blir i alla fall träden lite grönare...

Nu ska man tydligen byta namn på Globen också! Det var en trevlig nyhet att man enligt ett nytt sponsoravtal ska låta ett företag få bestämma det nya namnet. Men företaget funderar på att låta Stockholmarna få namnge byggnaden. Själv vill jag slå ett slag för Ishockeyn och eftersom Globen är hemmaplan för Djurgårdens IF så kanske "Tre korvar arena" är ett bra förslag. En korv före matchen och en i varje paus!

Idag såg Christopher ett flygplan som flög väldigt lågt och då påminde jag honom att han snart ska åka flygplan igen. Och när jag sa att jag också snart skulle få flyga sa han något i stil med: "Det är synd att vi inte åker tillsammans...". Det är verkligen ytterst sällan han säger något sådant och jag vill gärna tro att jag har varit en god kamrat för dem och att de kommer sakna mig när vi skiljs åt... Fast jag kan inte hjälpa att jag blir lite tårögd när han säger något sådant. Det känns som att det faktiskt kommer från hjärtat då.

Hehe... Jag ursäktar den lite halv-dåliga uppdateringen på sistone. Jag har ju ganska nyligen kommit på att jag tycker det är kul att blogga igen så jag har ju av ren vana skrivit minst ett inlägg per dag de senaste veckorna. Så här kommer nu ett lååångt inlägg!

Så vid slutet av dagen sitter man bakåtlutad med ryggen mot det varma elementet. Och framför sig har man en dator som stänger av sig själv hela tiden efter bara några minuter. Jo, det är lagom irriterande! Lika irriterande är också mellanslagsknappen som glappar...

Idag genomförde jag ett synnerligen lyckat träningspass. Med feministiska kampsånger i hörlurarna begav jag mig strax efter klockan nio på morgonen mot Hampstead Heath och veckans andra intervallpass. Som många andra träningsfreakar där ute i världen så märker jag andra positiva effekter av disciplinerad och regelbunden träning. Inte bara får man bättre kondition och blir man starkare, utan man blir också väldigt glad och pigg. Jag tränar stenhårt på morgonen så att jag senare på eftermiddagen och kvällen orkar leka med Rebecca och Christpher. Makes sense? Egentligen inte, men man blir i alla fall väldigt hungrig!

Idag träffade vi också Jana, nannyn från Slovakien som tog hand om Christopher och Rebecca innan mig (under en betydligt längre tid också...). Vi träffades i Waterlow Park och "våra" barn fick träffas och leka tillsammans (hon hade en flicka i Christophers ålder och en bebis på nio månader). De var jättetrevligt och barnen, framför allt Becca, blev jätteglada att se henne igen. Jag måste dock avslöja att jag blev lite avundsjuk, kommer barnen att sakna mig så där mycket när jag åker?

Nu hoppas jag att pizzan är på ingång snart... Jag är ju vrålhungrig! Kan mamman där hemma tänka sig att Skypa imorgon klockan nio svensk tid?

Shoppingen på Portobello Market slutade som väntat - med ett sort hål i plånboken! Imorgon kommer äntligen Anna och barnen hem och det ska bli skönt att få arbeta som vanligt igen. Hursomhelst, resultatet från dagens besök i Notting Hill blev en jättegullig och blommig tekanna/tekopp/tefat allt-i-ett, ett läderinbundet fotoalbum, tre små kort med London-vy i sepia-färg och en julklapp till Hanna (tveksamt om hon blir glad dock!).

Trots att Camilla är jäkligt svår att få tag i och trots att hon viger, ja, faktiskt hela sin tid åt att leva studentliv i London så att vi inte träffas så ofta så har vi London-bor åtminstone en gemensam nämnare: vi är sjukt snåla vad gäller kommunaltrafik och ser tunnelbanan som en lyxvara! Detta är givetvis inget undantag för mig trots att jag är den enda i vår lilla VRG-skara i London som faktiskt tjänar pengar! Tyvärr var buss 390 från Archway till Notting Hill Gate STÄNGD och jag hade inget annat val än att kosta på mig den lyxen att åka tunnelbana. Så någonstans på Circle Line alternativt Nothern Line bestämde jag mig för att bjuda Mark på middag. Det är ju egentligen inget fel att vilja bjuda någon på middag men steget från att skicka i väg ett jag-fixar-middagen-ikväll-sms till att faktiskt lägga upp mat på tallrikar är mer komplicerat och ångestladdat än vad ni tror.

Jag brukar säga till Anna och Mark att jag är fruktansvärt bortskämd med dem. Jag får ju mat och husrum, lön och sedan massor med fritid. De brukar dock säga att de är bortskämda med att ha mig som aupair så det är väl ömsesidigt. Men för att återgå till problematiken som beskrevs i föregående stycke så gör det faktum att Mark är husets mästerkock mig en aning nervös när jag ska tillaga en måltid. Jag har inte så många ess i rockärmen som alldeles säkert går hem hos demest kräsmagna så det var dett var med en gnutta nervositet jag antog utmaningen. Jag lyckades dock bättre än väntat (han tog till och med MER!) och middagen bestod av en köttgryta (experimentera ejmed fläskkött i fortsättningen...) med grönsaker (lök, paprika, zuzhini, champinjoner) samt potatis och morätter i ugn (MYCKET havssalt!). Det blev faktiskt gott och samtidigt som vi åt tittade vi på BBC:s motsvarighet till Let's Dance på TV4. Nu kanske ni tänker att laga middag för en gångs skull inte är så farligt, men det ÄR en utmaning att laga mat till en mästerkock!

Ibland kommer det stunder då man får tid att helt rannsaka sig själv (varför händer detta alltid i en jättetrång provhytt med dålig belysning?) och inse sina fel och brister. Dessa stunder inträffar väldigt sällan men när de väl kommer känns det som att inget kan få en på bättre humör. Möjligtvis en stor chokladkaka dock, men allt annat är som dömt att misslyckas!

Så där stod jag. I en trång provhytt med jättedålig belysning och en spegel som visade hela min kropp. Det var verkligen ingen bra dag att prova kläder. Eftersom fredagar också är mina vilodagar hade jag inget överskott på endorfiner som mina träningspass på morgnarna brukar ge mig. Tänk vad en resa till USA en sommar kan gör med din kropp. Jag tänker bespara er alla negativa och dåliga detaljer jag såg med mina kritiskt granskande blickar, men oavsett vad ni tycker och tänker så var det inte vackert. Men jag försöker hålla modet uppe. Om lite mer än två veckor är jag hemma i Sverige och ett spinningpass på måndagen (dagen efter att jag kommit hem) är inplanerat. Träningen ska självfallet fortsätta under jul och nyår och när vi firat in det nya året ska jag ta mig i kragen och göra något åt det elände jag fick betrakta i den där trånga provhytten på GAP. Jag lovar er (och mig själv) dyrt och heligt att då ska jag börja träna målmedvetet (som om jag inte redan gör det men ni fattar...) och lägga om min kost mot en hälsosammare livsstil. Jag ska inte behöva skämmas för min kropp när jag står och provar kläder. För det är jag inte värd.

Äntligen fick man komma ut och träffa lite folk. Kändes som evigheter senast, men allting gick självklart inte helt problemfritt till...

Jag tränade idag på förmiddagen och tyckte väl sedan att jag verkligen förtjänade en lång dusch. Efter det tog ju sminkningen och den allmänna, fåfänga ompysslingen sin tid. Jagbegav mig därför hemifrån ganska sent, men jag hade sedan tidigare bestämt mig för att jag skulle hinna med ett besök vid Mornington Cresent och Regent's Park. Det blev en riktigt fin eftermiddag och jag njöt av varje vindpust som blåste håret vilt över kinderna (trots att jag hade bara tights och klänning på mig). Några riktigt fina bilder blev det också!

Men jag hade bestämt möte med Imperials stolthet Camilla klockan 16 på High Street Kensington. Jag var tvungen att meddela att jag skulle bli sen men att jag skyndade mig så snabbt som möjligt. Jag hoppar på bussen från Baker Street och beger mig så sakteliga mot Camilla och besöket från Sverige bestående av Cecilia och Anton. Jag hinner till Notting Hill och sedan får jag ett sms från Camilla om att viska ses på Crawford Street, inte långt ifrån BAKER STREET! Gissa glad jag blev när jag insåg att jag var tvungen att hoppa ut i ösregnet för att sedan åka 28 minuter i buss TILLBAKA i rusningstrafik. "Nåd!" blev Camillas sista ord...

När vi väl möttes, en och en halv timme senare, såg vi till att äta och sedan bege oss mot Knightsbridge (fick vänta på bussen i ca en halvtimme, viktigt är förstås att det stod MAX 12 minuter i tidtabellen!) och Sainbury's för att köpa glass, chips, kakor och annat gott ni kan tänka er. Kalasandet började när vi slagit oss ned i Camillas hus mysiga sällskapsrum. Bildbeviset kommer här och sov gott!

  

(Ni har väl inte glömt att tävla på http://se.limbino.com/c01/link/z4czufddcj?)

Idag presenterades alla nominerade till P3 Guld-galan 2009. Alla nomineringar finner ni nedan och nu vet ni väl vad som måste göras? RÖSTA  för Guds skull!



Årets grupp
Afasi & Filthy - Fläcken
In Flames - A sense of purpose
Johnossi - All they ever wanted
Sugarplum Fairy - The wild one
Those Dancing Days - In our space hero suits

Årets artist
Anna Ternheim - Leaving on a mayday
Hello Saferide - More modern short stories from Hello Saferide
Håkan Hellström - För sent för edelweiss
Markus Krunegård - Markusevangeliet
Veronica Maggio - Och vinnaren är...

Årets nykomling
Amanda Jenssen - Killing my darlings
Hästpojken - Caligula
Kleerup - Kleerup
Lykke Li - Youth novels
Parken - Länge leve Parken

Årets låt
Adam Tensta - My cool
Amanda Jenssen - Do you love me
Kleerup/Titiyo - Longing for lullabies
Markus Krunegård - Jag är en vampyr 
Takida - Curly Sue

Guldmicken (tilldelas årets bästa liveakt)
Familjen
Håkan Hellström
Kent
Miss Li
The Hellacopters

Årets dans
Eric Prydz - Samlad produktion
John Dahlbäck - Winners & fools
Mikael Stavöstrand - Samlad produktion
Pär Grindvik - Samlad produktion
Style of Eye - Duck cover and hold

Årets hiphop/soul
Afasi & Filthy - Fläcken
Blandade artister - Museum of future sound vol 2 (Skweeesamling, Frans Carlqvist)
Form One - Behind blue eyes
Lazee - Setting standards
Veronica Maggio - Och vinnaren är... 

Årets pop
Air France - No way down
Dungen - 4
El Perro del Mar - From the valley to the stars
Frida Hyvönen - Silence is wild
Lykke Li - Youth novels

Årets rock/metal
Burst - Lazarus bird
Henry Fiat's Open Sore - Mondo blotto
In Flames - A sense of purpose
Opeth - Watershed
Pascal - Galgberget 

Allting var så enkelt när man var liten. För bara några år sedan njöt man av julkalendern framför TV:n 7:15 varje dag, åt pepparkaksdeg och pyntade i granen. Självklart bakade man ju också lussebullar - förutsatt att mamma förberett degen! Då behövde man inte oroa sig om pengar, flygbiljetter (läs flygplatser), jobb eller vad man ska ha på sig på nyår. Om mindre än ett år kan jag inte längre betraktas som tonåring och kanske får jag uppleva min första ålderskris - för ni vet väl att man börjar åldras vid 20års ålder?

Är det någon av er som tittar på årets julkalender? Där finner vi ett annat exempel på hur enkelt man generaliserar ett problem. En av huvudpersonerna råkade i första avsnittet posta en inköpslista med mat istället för sin önskelista. Istället för att försöka fiska upp det felaktiga brevet ur brevlådan så blir lösningen på problemet att helt enkelt HITTA jultomten! De här enkla, raka lösningarna på problemen är tyvärr något som bara går att finna i barndomen. Vi "gamla rävar" vet ju vad verkligheten förväntar av oss...