Sista november (3 veckor kvar...)
Om 3 veckor sitter jag på planet hem till Sverige...
Så gick det till när jag utnämnde mig själv till Highgates hjältinna!
Faktum är att det konstiga är att det som idag inträffade inte hade inträffat tidigare och vi fler tillfällen, med tanke på den rådande normen som tillåter hundägare att låta sina hundar springa lösa i parkerna utan koppel. Det började i alla fall med att jag precis hade tillryggalagt en lång uppförsbacke. Jag stannade för att pusta ut och strecha. Uppifrån backen kommer en kvinna med två kopplade hundar. På väg mot henne går en annan kvinna vars hundar (ganska kraftiga sådana) är lösa. De sistnämnda kvinnans hundar hoppar på den andra kvinnans hundar och panik bryter loss. Från mitt håll ser det inte kul ut och jag får världens adrenalinkick och blir jätterädd - för den utsatta kvinnans skull (har tyvärr ganska dåliga erfarenheter själv...). Hon skriker om och om igen: "Take your dogs away, take your dogs away!". Den andra kvinnan däremot får inte tag i den mest aggresiva hunden och jag hoppar - helt utan lov - in i matchen och lyckas få tag i en av hundarna. Kopplet fastnar kring min fot och jag känner hur hysterin växer inom mig. Att den där kärringjäveln inte får tag i hunden! Till slut lyckas hon sätta en munkorg på hunden men verkar inte tänka på att koppla någon av hundarna. När vi alla lugnat ner oss säger vi adjö och jag ursäktar mitt impulsiva inhopp och frågar om allt gick bra. Tack fick jag i alla fall, jag var ju trots allt den ende som faktiskt försökte hjälpa till av alla förbipasserande...
Jag har inte bara räddat två hundar från att bli två andra hundars lunch utan jag har också hunnit med att samla kulturpoäng. Tate Britain avverkades idag och jag kände faktiskt igen en målning! Så fort jag klev in i rummet ochsåg bilden tänkte jag: "Nämen, där är ju Ofelia (från Hamlet)!". Vad konstnären heter hade jag ingen aning om, inte heller vad jag sett tavlan förut någonstans (troligtvis i OH-format på en svensklektion på VRG...). Hursomhelst, det var i alla fall kul att komma iväg och titta på konst (en anledning att klä upp sig med nyinköpta skjortan) och jag har också sett "Mamma Mia" för första gången på film. Hon sjöng bra! Meryl Streep alltså!
Shopaholicens svårmod framträder när ljuset från Oxford Street lägger sig...
Tänk att det är så lätt att spendera pengar och få plånboken att krympa! Hur kul det än råkade vara att shoppa med Camilla VISSTE jag att ångesten skulle komma. Så fort jag har skrivit klart det här inlägget ska jag ringa mamma och få henne att försöka övertala mig att det inte är så farligt att shoppa loss ibland. Jag blir bara så sur på mig själv! Jag vet ju att ångesten kommer så varför MÅSTE jag spendera £110 på bara tre tröjor? Här nedan kommer i alla fall resultatet och hade pengarna räckt hade jag kanske köpt en fjärde tröja från Esprit. Tycker ni att jag borde skämmas eller köpa den fjärde nästa gång jag går på Oxford Street?
En randig skjorta med uppvikta ärmar. Vad jag främst föll för var variationen av knappar! £26.99
Min älskling fast nu i annan färg (den här var finare). Mysigast i stan (100% cachemire)! £79 -30%
En skjort-klänning! Urgullig tycker jag! £39.50 -30%
Förtjänar jag verkligen den här nu?
En doftkarusell på Oxford Street!
Idag står i alla fall Oxford Street först på dagordningen så jag ska bara lägga på lite smink på fasaden så beger jag mig mot bussen. Anledningen till varför jag ville komma iväg i hyfsad är att det är FREDAG idag och det är den mest fullpackade dagen (efter lördag dock!). Så jag får se till att vässa armbågarna ordentligt! Dessutom har jag utsett mig själv till en doftkarusell. Jag vet fortfarande inte om det ärnågot bra men faktum kvarstår att jag har massor med olika dofter från krämer, deo och parfym. Jag luktar till exempel "Pink Grapefruit Body Butter" från Bodyshop på armarna och händerna och Lacoste "Touch of Pink" på halsen. Sedan doftar ju också mina ansiktskrämer... Som sagt, en doftkarusell!
Jag lägger kanske ut lite bilder och så från dagens shopping, men nu ska jag leta fram min kassa med mina besparingar från lönen...
På slutet tog vi till "Flaskan"!
För er som undrar hur min dag slutade så kommer här en snabbversion.
Bara för att man fyller år betyder inte det attman får vila från träningen. Nej, tvärtom så ska man se till att träna bort tårtan man åt direkt efter frukosten, men såklart så fick man tillåta sig själv lite fritid när Anna och barnen hoppat in i taxin på väg mot Stansted. Lugn och ro. Före träning. Efter träning. Jag tittade på "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban" och njöt av luuugnet! Strax efter klockan sex begav vi oss (jag och Mark) till The Flask för att äta födelsedagsmiddag. Den här gången beställde jag kycklingen som mamma och Sampo åt förra gången. GUD så gott! Vi kom tillbaka,ladded två avsnitt 24 och åt upp resten av tårtan! MUMS! Och nu sitter jag här!
Det har varit en kanon-födelsedag (trots att Camilla övergav mig för en "inlämningsuppgift", varför är jag inte förvånad?). Haha! Hursomhelst så ses vi snart igen så då firar vi "lite i efterhand". Nu vill jag bara säga TACK för alla gratulationer och nu ska jag väl börja ladda inför shoppingen som väntar imorgon på Oxford Street. Pussar och kramar!
En lyckad födelsedag helt enkelt!
Ja, må ja' leva!
Så här såg min morgon ut. Jag vaknade ett okänt antal gånger tack vare sms som skickades från kompisar mitt i natten och slutligen kom Christopher (som lovat att han skulle sjunga) och resten av familjen runt klockan åtta och sjöng för mig. Visst blir man rörd när man får ett så fint kort som nedan!
Det stora paketet innehöll inte bara en jättekool dagbok som jag kan använda för att sammanfatta min tid i London utan också 2 presentkort på £25 vardera SAMT en rabatt på 30% till och med söndag på GAP. För att göra matten enkel för er innebär detta att jag enbart behöver betala 3.33% av det ursprungliga priset på £75för att få min tröja jag förälskat mig så i! Lyckan är total! Jag håller er uppdaterade under dagen hur mitt födelsedagsfirande går.
Vad är det för fel på svensk musikindustri?
ÅRETS LÅT
Empty Room - Sanna Nielsen
Hero - Charlotte Perelli
Do You Love Me - Amanda Jenssen
Jeannie Let Me Love You - Emd
Måndagsbarn - Veronica Maggio
Det Är Hon - Brolle
Lay Your Love On Me - BWO
On And On - Agnes
Jag Är En Vampyr - Markus Krunegård
Longing For Lullabies - Kleerup Feat. Titiyo
För resten av nomineringarna ta en titt här: http://www.grammis.se/?page=126 GLÖM INTE ATT RÖSTA!
Jul, jul, STRÅLANDE jul!
Förresten, när är det första advent?
Ett helvete på bongården och hemma när Becca är sjuk!
Har någon av er, kära bloggläsare, någon gång läst "Animal Farm" av George Orwell? Jag trodde att det bara skulle vara en vanlig samhällskritisk satir fast med en humoristisk framtoning. The animals on a farm drive out their master and take over and administer the farm for themselves. The experiment is entirely successful, except for the unfortunate fact that someone has to take the deposed farmer's place... Och på den vägen är det! Grisarna på farmen är de smartaste så de får ta över ledarrollen och därmed bossa över de andra djuren. Vad som började med en revolution övergår snart till ett helvete till bondgård som antagit skepnaden av en diktatur. Viktigt är förstås att boken skrevs 1945 och i sista kapitlet (som jag inte läst än men tjuvkikat lite i) har alla "commandments" som tidigare stått uppskriva reducerats till en enda: ALL ANIMALS ARE EQUAL BUT SOME ANIMALS ARE MORE EQUAL THAN OTHERS. Ganska spännande bok, men inte alls så humoristisk som jag hade hoppats på (fast det är ganska kul att fascistledarna under andra världskriget får jämföras med grisar...).
Jag kan berätta lite kort om min dag. I Sverige och Stockholm är det tydligen världens snöstorm och solen gassar på tegelhusen utanför i London. Men man låter sig inte luras av solen, det är svinkallt ute! Tyvärr är Rebecca jätteförkyld och hon har varit hemma från dagis två dagar i rad nu. Det tog nästan en halvtimme att få henne i säng efter lunchen och den simmiga blicken indikerade på en långtifrån-i-toppform-Becca. Jag ser inte fram emot att väcka henne om 15 minuter...
Dessutom kan jag avslöja att Anna och Mark tydligen har publicerat en ny annons i svenska medier angående en ny au-pair efter nyår. Det var tydligen 2 gamla tanter som hört av sig mellan 50-60 år. De hade börjat telefonkonversationen med: "Ni kanske tycker jag är lite gammal...". Haha! Skicklig som han var hade Mark avböjt deras intresse utan att nämna något om deras ålder! Och det var nog bäst så, jag tvivlar på att en gammal tant hade orkat med Highgates backar, en resesäng och 24 varje kväll!
En ledig vecka i London - vad ska jag hitta på då?
På torsdag fyller jag nitton år och mitt sista år som tonåring inleds. Vi kommer dock att fira mig på onsdag istället eftersom Anna och barnen åker till Sverige dagen efter. De ska då vara borta från och med torsdag till ochmed hela nästa vecka! Snacka om fritid! Mark kommer ju visserligen att vara hemma men han ska ju skriva på sin bok. Så vad ska jag göra i en hel vecka? Jag ska väl träna som vanligt på förmiddagarna men sedan tänkte jag åka in till stan, gå på museum, titta i affärer och gå på Portobello Market igen. Självklart är jag ju sugen på att gå på "The Lion King"! Typ som en födelsedagspresent till mig själv!
En fruktansvärt jobbig rubrik!
Igår var det fruktansvärt kallt och jag frös nästan hela tiden. Jag som bara tänkte unna mig en trevlig shoppingdag men det tycktes vara problemi trafiken hela tiden. Bara bussresan från Archway till Notting Hill Gate tog väl en timme! Hursomhelst, jag hann med lite julshopping på High Street Kensington och har nu fixat en julklapp till mamsen! Sedan åkte jag till Harrods och har nu hittat potentiella julklappar där också. Sedan provade jag kläder på GAP och mitt i alltihop ringer mamma. Hon lyckas göra mig avundsjuk då HON kan närvara på Hellas årliga årsfest och inte JAG! För att trösta mig själv har jag beslutat att köpa tröjan som jag provade när hon ringde - trots att den kostar £75!
Sedan tog det ju tiomiljoner år att komma från Knightsbridge till Tottenham Court Road! Till slut gav jag upp och gick från Piccadilly Circus och då fick jag även syn på vad som orsakat problemen i trafiken - ett feministiskt demonstrationståg! Trots att det otg dubbelt så lång tid att komma hem var det kul att se det!
Crosscountry i Hampstead Heath
Fast idag var det inte en orienteringstävling, utan ett lopp i crosscountrying (terränglöpning). Men visst fanns orienterarna där! De bar till exempel långa tights istället för korta löparshorts! De sprang ruskigt fort och jag hade aldrig vågat springa så fort nedför en så brant backe (i och för sig sprang jag nedför samma backe, men på asfalt). Det roliga var att vanligt folk kom fram till mig (när jag stannade för strechning) och frågade om jag deltog i loppet och i sådana fall kunde berätta lite om det. De frågade nog mig inte för att jag var lika pinnsmal som de andra löpartjejerna men jag springer ju själv i långa tights och iklädd Hellas-tröjan... Tyvärr kunde jag inte ge dem något svar, men det var kul att få frågan (tänk att man ser så proffsig ut!).
Idag är det årsfest på Granby och för andra året i rad missar jag festligheterna. Men mamma ska gå så hon får uppdatera mig imorgon... Nu ska jag bege mig in till stan för lite shopping alternativt ett besök på Tate Britain. So long!
En månad kvar...
En ganska perfekt början på en 'ganska' perfekt dag!
Förutom ovanstående så har starten på den här dagen varit toppen! Betrakta gärna min bastanta frukost nedan som jag placerat intill sängen så att jag kan blogga samtidigt. Tyvärr hann rostmackorna att svalna men det faktum att smöret hade smält när det kommit i kontakt med den varma rostytan på mackan kunde inte undgå mina annars okänsliga smaklökar...
Igår fick jag en lapp av Mark med Janas telefonnummer. Jana är barnflickan som tog hand om Christopher och Rebecca innan mig och hon är numera bosatt i London. Hon kommer från något öststatsland men jag kommer inte riktigt ihåg vilket och trots att hon har bott här i många år är hennes engelska ganska dålig (det var faktiskt Mark som sa det igår och han sa att om jag skulle ringa henne och hon ger mig en adress så ska jag be henne texta...). Hon hade tydligen ringt förra veckan och frågat ifall vi skulle träffas med våra små knoddar (hon passar tydligen någon i Christophers ålder), men Mark hade glömt bort det så jag fick inte veta förrän igår kväll. Jag tänkte ringa henne idag på väg till dagis för att höra vad hon hade tänkt sig. I keep you updated!
Två dagar att uppleva det och två dagar att skriva om det...
Det är först nu såhär i efterhand man ens orkar öppna Word för att börja skriva om helgens aktiviteter. När jag äntligen la huvudet mot kudden hemma i Highgate (natten söndag/måndag) var klockan redan långt efter tolv och vetskapen att jag skulle gå upp om knappa sex timmar hjälpte knappast mot den ihärdiga förkylningen som plågat mig hela helgen. Så trots två nätter med över nio timmars sömn så är det knappast med ren lust jag sätter mig ned i soffan med lap-topen i knäet och skriver följande stycken. Inte för att det jag har att berätta är tråkigt, men det krävs absolut en kraftansträngning för att orka sammanfatta två intensiva dagar med familjen i London.
Fredagen har jag ju redan berättat om så jag kan ju börja med att avslöja att på grund av strul i tunnelbanan (de flesta linjerna var helt avstängda mellan vissa hållplatser) så kom min familj 55 minuter för sent till Notting Hill och Portobello Market. Jag hann under tiden läsa en tredjedel av George Orwell satir "Animal Farm" (mycket underhållande om grisar som gör revolution på en farm, men sedan visade det sig att författaren har BOTT i Notting Hill! Snacka om sammanträffande!). Lyckligtvis regnade det inte så vi segade oss igenom marknaden och jag förälskade mig i tekannorna och nästa gång ska jag köpa ett fotoalbum i läder. Vi besökte andra sevärdheter såsom St Pauls Church, Tate Modern, Shakespeare's Globe Theathre och slutstationen fick bli lunch på Borough Market. På eftermiddagen begav vi oss till Madame Tussaude's vaxkabinett och jag kände mig jättesjuk under hela vistelsen där men Sampo var en linslus, mamma tyckte om karusellen och Michan surade över att det var alldeles för mycket folk. Middagen däremot blev en enorm katastrof eftersom vi aldrig hittade någon restaurang att äta på. Vi tog en låååång promenad från Tower of London,över Tower Bridge TILLBAKA mot London Bridge och Borough Market och vi hamnar slutligen på "The Real Greek". Grekisk mat i London? Hursomhelst, det var gott och jag lyckades tjata till mig en sovplats i Finska Kyrkan.
Här kommer lite bilder från lördagen:
Trots att jag sov med Jesus på korset på andra sidan väggen vaknade jag då och då undernattens gång antingen av att mamma (ja, vi delade säng) knuffade mig mot väggen så att jag ramlade ned i glipan mellan sängen och väggen eller så hade hon tagit allt mitt täcke. När nattens plågor äntligen var överfick jagbetala £ 2,50 för en underbar frukostbuffé i finska kyrkan. Sedan bar det av mot Westminster där vi hälsade på London Eye, Houses of Parliament, Big Ben och Westminster Abbey. Väl framme började Sampo - utan att veta om det - ifrågasätta ren fakta som jag hänvisade till min resehandbok om Storbritannien. Han frågade om ALLTING brann ned i den Stora Branden 1666? Hur sjutton ska jag veta det? Eller varför Shakespeare var begravd i Westminster Abbey? Det är ju ren fakta så varfölr ifrågasätta det. I och för sig var det ju Sampo... Vi gick vidare mot Buckingham Palace men passade på att innan hälsa på premiärministerns boning (jag avrådde dem men Sampo insisterade på att få se Downing Street men mycket riktigt så var det inte mycket att se men men...) och sedan gick vi genom St James' Park och fick njuta av regnet och skönheten som parken hade att erbjuda. Efter en hel del turistande kring Westminster begav vi oss mot Trafalgar Square och därifrån till Convent Garden för att äta Fish and Chips på ett av Londons troligtvis äldsta ställen. Att stället är gammalt säger väl sig självt men firren var perfekt! Efteråt blev det en supersnabb sightseeing kring Piccadilly Cirkus och därefter en vrålsnabb shopping på Oxford Street. Sedan fick vi sitta i busskö på väg till Knightsbridge och Harrods. Tyvärr blev vårt besök väldigt kort på det omtalade varuhuset men vi hann i alla fall med delikatessavdelningen och julpyntet. Efter att vi blivit utsparkade från Harrods strosade vi sakta genom Hyde Park och Sampo började givetvis ställa en massa frågor om något som såg ut som ett tivoli. Jag hävdar att det är kringresande medan han på allvar tror att de ska bygga ett jättelitet tivoli mitt i parken!
Vi trodde att vi hade fått nog av Piccadilly men inte långt därifrån ligger Chinatown och det innebär god, kinesisk mat för en framför allt billig peng. Det fick bli avslutningsmiddagen och Sampo verkade inte tycka att han gjort bort sig alternativt provocerat tillräckligt den här dagen så när servitören kom med hans mat (som inte hade en massa grönsaker som Michans portion) började han gnälla på dålig engelska så till slut började han prata svenska med henne! Jag kan i alla fall upplysa herren där hemma att 'broccoli' faktiskt heter broccoli på engelska också.
Det vore ju tråkigt att bryta upp direkt efter middagen så vi återsåg Piccadilly för femtielfte gången i jakten på en trevlig, lugn och mysig pub. Visserligen blev vi utslängda någon gång efter 22 men det var trevligt att dricka kokosnötsrom (som jag inte druckit sedan pubrundorna i USA)! Vi följdes åt en bit till men till slut var det dags att ge sig av och när jag stod där ville jag inget hellre än följa med hem till Sverige. Så lite sorgen som jag var följde jag med tunnelbanan norrut till Highgate och så fort jag kom utanför spärrarna tänkte jag: "Det här har varit mitt liv de senaste månaderna och nu är det bara fem veckor kvar tills jag får andas svensk luft igen, och jag trivs ju ganska bra här!".
Här kommer lite bilder från söndagen också:
Och så vaknade det lilla barnet inom mig...
Mötet mellan min riktiga familj och min London-familj gick strålande bra och det blev en väldigt trevlig stämmning. Jag fick till och med lite tidiga födelsedagspresenter - trots att jag sagt till alla att jag bara önskar mig "hjälp" när jag flyttar hemifrån. Just nu sitter jag i en jättemysig brun tröja med små gulliga vampyrer på som jag vet att Chrissie-prissie hemma i Sverige skulle älska! Jag fick också biljetter till Markus Krunegård till Cirkus i februari av pappa(!). Tänk, han har ju verkligen TÄNKT när han snickrade ihop denna oslagbara present! Självklart kom cokså lite Kalle Anka och Bamse med och barnen blev glada.
Vi kunde ju inte stanna inne i lägenheten för evigt och jag packade ihop en väska som de tar med sig hem till Sverige (så får jag liiiite mindre övervikt i alla fall). Sedan begavvi oss ut på upptäcksfärd i byn. Jag visade dem Highgate Cementry där Karl Marx är begravd, Hampstead Heath där jag blev påkörd av en hund och middag blev det på den legendariska puben "The Flask" med de snygga bartenderna. Jag betalade hela middagen och de blev en riktigt förtrollade pubafton och stämningen var på topp. Tyvärr glömde vi kameran på Cholmeley Park tillsammans med min resväska som ska hem på måndag (dumt att släpa på en massa i det synnerligen kupperade Highgate). Med fulla magar tog vi en sista promenad och besökte Charles Dickens boning 1932 och dagiset som jag går med barnen till varje vecka.
Klockan blev mycket och mitt ressällskap som varit vaken sedan klockan fyra i morse blev väldigt trötta. Jag var också trött eftersom jag varit så spänd inför derasankomst och kunde nog inte riktigt slappna av förrän vi satt ned på flaskan... Jag gick med dem till Archway Station och visade dem på vägen akutmottagningen där jag spenderade en hela söndagsförmiddag för att få armen inlindad i bandage och stöd. När det var dags att ta farväl slog mig helt plötsligt tanken hur mycket jag saknat dem. När de gick mot spärrarna sa jag rätt ut: "Jag vill följa med!" som ett litet barn. Helt plötsligt var jag inte snart-nitton-och-hela-tiden-på-resande-fot-och-därmed-jättesjälvständiga Emelie. Imorgon vill jag följa med dem till vandrarhemmet och sova med dem. Jag saknar dem redan jättemycket och längtar tills imorgon då vi ska utforska London tillsammans.
Idag kommer familjen till Highgate!
Jag behöver sömn!
Imorgon kommer också familjen hit och hälsar på och jag ska försöka ORKA uppdatera om vad som händer då. Kan inget lova dock!
Är jag inte den sanne indiepoparen?
Inte om man ska tro en psykologiinstitution i Edinburgh som la fram en ny forskningsrapport som "vetenskapligt bevisat" att musiksmaken speglar personligheten. Folk som lyssnar på indiepop (alltså jag) är olyckliga latmaskar med dålig självkänsla och brist på motivation, men samtidigt ser de sig själva som väldigt kreativa personer (inte så mycket jag). För de som vill länkar jag hela artikeln som presenterades i DN för ca 2 månader sedan: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=824615
Först och främst måste jag ta tillfället i akt och utnämna mig själv till det levande beviset på att det här "indiepopsidealet" inte går att tillämpa på alla som lyssnar på genren. De som känner mig väl vet att jag är så långt ifrån en olycklig soffpotatis man kan komma och särskilt kreativ vet jag inte om jag är. Jag har väl influerats en del av min käre vän Hanna som så fort hon inte vet vad ett speciellt ord på engelska heter, så hittar hon helt enkelt på något lämpligt ord som får representera den svenska betydelsen. Om jag är kreativ är också mitt sätt att tillaga utgången lax på ett synnerligen kreativt tillvägagångssätt...
"Låg självkänsla"! Bah, vad är det för snack? Varför skulle man bli deppig av att lyssna till Jocke Bergs sorgsna textrader som gnäller: "Och vi kommer inte längre, vi är tillbaks på noll, men ingen kommer sörja, vi har spelat ut vår roll..."? Eller Krunegårds desperata: "If I hang myself in a Christmas Three would you be missing me?". Eller ännu bättre, varför inte Vapnets skiva (bara namnet avslöjar ju vart man ska lägga deppighets-ribban...) från 2006? Vad är det för fel på handklapp och dessa ord: "Jag vill inte dricka mer, jag vill inte somna än, kan du inte ta min hand? Du får behålla den sen."
Jag kan ju omöjligt sett vara ensam om att bli glad (eller i alla fall att finna en ro i själen...) av så kallad depp-musik. Indiepopen är egentligen ganska deppig, om man bara håller sig till texterna. Det är ju faktiskt ingen som vill lyssna på någon som ska gå och handla kaffe på ICA (möjligtvis schlagerbögarna i Melodifestivalen, men annars, nej!). Musiken då? Ja, den är poppig, alternativt lite rockig. Sången är gärna gnällig, skrikig eller rent av falsk, men det gör ingenting för huvudsaken är att förmedla känslan och kärleken till musiken. Glöm inte heller handklappen!
Tre år på gymnasiet gav hård träning i att vara källkritisk. Därför kan jag inte undgå att ifrågasätta forskningsmetoden där man alltså bett 36.000 människor om i världen att berätta om sin personlighet och sedan lista sin favoritsmak. Därefter har man alltså sett samband mellan personlighet och musiksmak och slutligen kunnat konstatera att musiksmaken alltså ska spegla vår personlighet. Jag undrar dock om att låta folk SJÄLVA bedöma sin personlighet är en särskilt klinisk forskningsmetod? Spännande var dock att det DN speciellt uppmärksammar läsaren om att kritik mot ens musik smak är indirekt kritik mot en själv. Så nu vet jag det (och nästa gång ni - NI vet vilka NI är - gnäller på min musik så blir det inte så kul...)!
Den bästa bloggen?
En kul kille med en bra blogg helt enkelt!
En ny dag!
Igår däremot hade jag varken tid eller ork att blogga men jag var väldigt flitig och duktig. Jag tränade som vanligt på förmiddagen och sedan begav jag mig mot Trafalgar Square och National Gallery för att titta på konst. Så nu är kulturnollan sprucken och nästa museum blir Tate Britain och Tate Modern. Konstmuseum är faktiskt en favorit trots att jag egentligen inte begriper ett dugg! Men penseldragen är ju fina!
Dagens humör: Seg, men ganska positiv och hoppas på en händelserik utveckling av dagen!
Dagens outfit: Just nu är det den blå pyjamasen med Pingu jag fick i 18-årspresent av mina älsklingar förra året. Senare blir det väl kjol i "lärar-stils-tappning".
Dagens träning: Långdistans till Hampstead.
Dagens läsning: "The Razor's Edge" men sidorna faller isär.
Dagens målsättning: Att ta en promenad och kanske läsa min bok i lugn och ro på ett mysigt café.
Dagens Skype-konversation: Jag vill snacka med mamma och fråga henne om hon kan ta med sig marängbottnar från Sverige...
Dagens favorit-pålägg på mackan: Kalles kaviar med färskost! Det var väldigt gott på tunnbröd!
Dagens youtube-klipp: http://se.youtube.com/watch?v=7i6cBqt2rc4&feature=related
I need some fine wine...
Idag gick jag återigen med barnen till "Waterlow Park" och de skulle ha glass idag igen. Konditorn gissade rätt när han frågade om vi var svenska och sa efteråt "Tack" i slutet på varje mening. Tack, tack, tack! Sedan lyckades han charma mig så jag köpte en jättetorr äppelkaka med russin till mig själv. "Tack" sa han och då sa jag "Varsågod!" (i slutändan visade det ju sig att jag gjorde honom en björntjänst genom att betala för den där kakan som passerat bästföredatumet...).
Ungar blir ju som bekant väldigt glada av glass och andra sötsaker och sockerkicken hos de båda barnen komatt resultera i en massa spring. Och på en väldigt "grusig" asfalt kan ni ju gissa utgången. Jo, två gråtande barn som tagit emot sig med händerna (varför hade de inte vantarna på sig? Christopher hade ju inte skrubbat upp händerna då!) och slagit sig. Jag hade hela uteserveringens blickar på mig när jag bar bort en skrikande två åring (nu har jag tinnitus...) och sekunden senare försökte jag få en fyraåring att gå själv och komma med mig. Vilken super barnflicka jag är...
Michan fixade två signerade boxar!
Bild från hemmet i Sverige!
Såklart att man hänger med!
Okej en snabb uppdatering: Jag är mycket väl medveten om att Obama vann prsidentvalet men jag tycker att talet han höll efteråt var helt överskattat. Lägg märke till att han i talet meddelade att det kanske skulle ta en - eller till och med två - "presidentperioder" att infria och verkställa alla de löften han givit under valkampanjen... Jag tycker att han ärväldigt överskattad i huvudtaget och folk kommer att älska honom nu men lågkonjunkturen fortsätter och snart kommer folk inse att han kanske inte är SÅÅÅÅ bra. Men han har onekligen blivit en symbol för alla afro-amerikaner och bevisar i och med presidentskapet att ingenting är omöjligt. Fast å andra sidan tycker jag att det är synd att vi ska bli så förvånade över att USA:s president är SVART! Det är ju för fan år 2008 och inte medeltiden! Nej, fy vilken negativ framtoning första stycket fick. Såklart att jag är glad för Obamas skull och jag ser honom många gånger hellre sompresident än den där 70+-åriga krigsveteranen... Grattis Obama!
Okej, jag hänger med i nyheterna i alla fall. Det går tydligen dåligt för SAS och de gick back med miljardbelopp det tredje kvartalet. Uppenbarligen så har jag läst ekonomidelen på DN:s hemsida men ärligt talat så förstår jag inte hur det jag nyss skrev kommer att påverka MIG. Bara de inte går i konkurs innan den 21:a december...
Annars så kan jag väl meddela att jag träffade samma gnäll-kärring idag somigår när jag tränade. Jag kommer inte ihåg vad hon sa men hon använde orden "morning" och "activity" och jag undvek att "spotta" i hennes närhet. Jag kan fortfarande känna irritationen komma krypande bara jag tänker på henne...
För övrigt så hoppas jag att Michan har en signerad kent-box jag får beundra när jag kommer hem! Och nu börjar fyrverkerierna igen för att fira att Guy Fawkes inte lyckades med krutkonspirationen år 1605 somgick ut på att spränga både parlamentet och kungen i luften. Egentligen var "Guy Fawkes Night" igår kväll men man firar tydligen idag också. Fawkes betraktas tydligen som "den ende mannen någonsin som gått in i parlamentet med ärliga avsikter". Nedan följer ett klassisk rim som läses varje år till minnes av hans "terroristiska" handlingar:
Idag fikade vi också i min favorit park "Waterlow Park". Barnen ville ha isglass trots det kalla vädret men jag värmde mig med "a cup of tea".
Idag har jag handlat "olagligt"!
Veckans värsta dag fick avslutas med lite för mycket fullkornsmjöl i pannkakan...
Tisdagar är verkligen inte mina favoritdagar här i London. All energi som lagrades under helgen gick åt igår när det var måndag och när man vaknar upp på tisdagmorgonen inser man också hur många dagar det är kvar tills det är helg. Nej, tisdagen är inte min dag, men nu är i alla fall dagens pass avklarat och jag tränade i morse så nu kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av lugnet. Det roliga är förstås att innifrån vardagsrummet hör jag Christopher och Becci ropa efter mer pannkaka, trots att jag råkade läsa fel på receptet och hade i alldeles för mycket fullkornsmjöl...
Trots att jag vaknade upp och drog en sucköver det faktum att det var tisdag så blev jag ju synnerligen förvånad över tystanden som genomsyrade hela lägenheten. Becca som i vanliga fall brukar ropa 10 gånger på raken: "Jag har sovit gooott!" alternativt "Neejee, jag vill iiinteee!" klockan halv 8 på morgonen gjorde inte det och vad skulle jag göra. Jag började spekulera kring olika orsaker, den ena värre än den andra, men det visade sig bara vara en vanlig försovning. Det blev lite stessigt och så, men vi kom bara en kvart senare till dagis än vanligt (de gick ju ändå upp en timme senare än vanligt). Men på frågan vad jag skulle göra när hela familjen låg och sov har jag fortfarande inget bra svar på. Tänk vilken pinsam situation att lite lätt knacka på dörren - en kanske två gånger - inget svar. Jag får öppna dörren... Nej, fyvad pinsamt! Jag hoppas att jag aldrig försover mig!
Nä, nu vill jag skype:a! Mamma, Hanna... NÅGON?
Varför är det så tyst?
Jag gick upp 7:28 och undrade på en gång varför det var så himla tyst. Och det undrar jag nu fortfarande. Har jag missat något? Har det hänt något? VARFÖR är det så förbannat TYST! Det är fortfarande tyst...
Lider för konsten för att inte brinna...
Någon annan då? Klockan 12 på torsdag, Åhléns City (man ska nog börja köa en timme innan)...
"Tillbaka till samtiden" blev ju signerad...
Tack för veckan som gått!
The Londoner and the Typical English Weather Conditions (Part II)
Very recently I noticed that the English weather and the American weather conditions (which I experienced this summer) are very similar and both could be described with one single adjective: Unpredictable!
As far as I'm concerned, I did experience a real tornado in New York (but none of the American counsellors I was working with claimed that they've seen a tornado before). To make an already short story even shorter we all fled to the basement and after a few minutes we got caught at the camp area with no electricity nor flushing water. Yes, we couldn't use the toilet for HOURS and it was not a very pleasant situation. But my more-than-once-rescuer and Camp Integrity's own Sean Figy just claimed what we all was thinking and also came up with the perfect solution: "If it's yellow let it mellow, if it's brown EAT IT!"
But exactly how could the English weather be described as unpredictable? Didn't I mention the tremendously sunny weather I had opportunity to experience at my first weekends here before the first snowfall last week? If that's not unpredictable you must be a fortune-telling prophet and then you might want to share your great knowledge with me...
However, I'm delighted to tell you that the lawn in every single park stays green year-round, BECAUSE on the average it rains a little every day here. Maybe you think that's not very "unpredictable", but still you don't know WHEN it's going to rain. Unfortunately, that's the thought that got me soaking wet yesterday when I walked from Archway Video Rent to Tesco just to buy my beloved Doritos Chips. As you probably understand there's no real movie night without some snacks, but if you really are a fortune-telling prophet you should have informed me to bring an umbrella!
Saturday!
Man skulle kunna tro att lite festande skulle vara passande en s�ass regnig l�gkv� som denna. Att helt enkelt bara f�omma ut, tr�a kompisar och mysa p�n typisk engelsk klubb l�r v�som en underbar syssels�ning, men som de flesta i min bekantskapskrets vet har jag inte riktigt uppt�t utelivets "essens" �u. Och den ska inte heller uppt�as ikv�, f�ombara n�a minuter ska jag ladda upp inf�ilmkv� och barnpassning. Barnen sover redan s�ag beh� bara ladda kv�ens film (Star Wars - Attack of the Clones) och kv�en till � har jag k�Doritoos Chips (de godaste chipsen i hela v�den, tycker i alla fall jag som�vanligtvis inte �r chips).
� s��e h�ag fortfarande gn� fr�barnens sovrum men s�nart de har tystnat ska jag kasta ut Anna och Mark och sedan njuta av god mat samtidigt som regnet smattrar mot f�ret...
Det kommer inte bara leda till något ont
Intervallerna har hjälpt och jag känner hur mycket starkare och uthålligare jag blivit i löpsteget på bara några veckor och sakta (inte så sakta dock) men säkert börjar jag närma mig en bättre kilometertid. Tyvärr sätter 3 intervallpass på asfalt i veckan sina spår och jag började känna av en "smärta" i vänster smalben redan efter onsdagens pass. Det kändes ännu värre efter torsdagens sista intervallpass för veckan och vilan välkomnades med öppna armar igår. Idag var jag igång igen och visst fanns konditionen och styrkan där, men "smärtan" hade inte riktigt lagt sig. Imorgon väntar ju ett längre distanspass på över timmen och jag hoppas på förbättring.
Nu sitter jag här - iklädd morgonrock och okammat, nytvättat hår - på sängen och fantsierar om mitt nya jag som återvänder till Sverige om mindre än två månader. Om jag fortsätter och tränar så här flitigt ska nog resultatet bli bra men några extrakilon behöver nog tränas bort. Jag VET att jag har lyckats gå ned endel redan nu, men det går lååångsamt. Det svåraste är självklart att hålla motivationen uppe och fortsätta träna. För bara ett år sedan var jag ju riktigt smalocg fin och VÄLTRÄNAD. Som Linda Bengtzing sa i melodifestivalen i vintras: "Hur svårt kan det va'?".
