Stiftsemlan

Hon satte sig varsamt ned på stolen, framför datorn. Ryggen som i flera timmar varit sträckt får äntligen luta sig framåt och även om hon själv föraktar den dåliga hållningen njuter hon av att äntligen få kuta ryggen. Hon känner hur blodet pulserar genom de trötta fötternas alla kärl och värmen som sprider sig bidrar lyckligtvis inte till någon illaluktande fotsvett. En hostning. Ja, lite ont i haslen fick hon av att sjunga med. Men om man känner till alla låtarna, hur ska man då kunna låta bli? Det ångar från tekoppen som hon så fint placerat ovanför tangentbordet, ifall hon skulle slinta med handen när hon bränner tungan. Om hon gjorde det skulle kanske tangentbordet sprida en viss doft av African Rooibos. Fast mest irriterande skulle vara om tangenterna fastnade eller klibbades fast. Tekoppen är dekorerad med små, blå dalahästar. Vad ska hon skriva? Ska hon berätta om sin intensiva super-helg? Fast helgen är ju inte slut än. Och hon är ju trött.

Jag är precis hemkommen från Popaganda och Skanstull. Vilken kväll! Två nollor sprack idag, en festival-nolla men viktigast av allt var ju Laakso-nollan. Jag träffade Camilla kl 17:30 och vi gick och fikade i Ringen. Jag åt en blåbärspaj med Cafe Latte och Camilla tog en äppelpaj. Sedan begav vi oss till festivalområdet. Min biljett fungerade och vi kvitterade ut två gul-orangea festivalarmband. Om man var minderårig fick man ett blått. Vi gick direkt mot stora scenen, där Laakso skulle spela om mindre än 30 minuter. I början är det inte så många där, men i coh med att det tystnar från den lilla scenen börjar folk tränga ihop sig framför scenen. Jag började ana trycket som genast kom i och med att de fyra medlemmarna klev på scenen. Genast steg värmen och vi knuffades framåt, bakåt, kors och tvärs. Jag knuffades tillbaka men Camilla (som är så liten) blev nästan till mos. Vi försökte hålla i varandra men eftersett tag gav hon upp och backade bakåt. Då ville jag ge tillbaka och knuffade mig själv framåt. Efteråt var jag som frälst. Några fina bilder blev det kanske men filmerna jag gjorde blev väldigt dåliga. Jag blev väldigt hes efteråt och ville ha något att dricka, men alla mina pengar gick åt biljetten. Vi stannade kvar en stund och njöt av sensommarkvällen, men efter bara något timmer begav vi oss hem. Jag fick ju se vad jag kommit för och jag var glad.

Hemvägen gick bra. Det var mycket folk på tåget hem mot Västerhaninge, och brevid mig satt två yngre tonåringar som pratade om Handen, pedofiler och våldtäktsmän. Tjejen frågade om jag skulle till Handen: "Nej, jag ska till Skogås. Det är värre!". Hon gav sig dock inte och berättade högt för alla som ville lyssna om hennes "obehagliga erfarenheter av Handen en sen lördagskväll". Jag kunde inte låta bli att lyssna, men strax märkte jag vilken riktning samtalet tog, jag blev ointresserad och fortsatte att läsa min jättespännande vampyrbok. Väl framme vid Skogås. Jag väntar vid busshållplatsen och hör hur en kvinna utan sångröst sjunger karaoke. "Holiday" med Green Day ekar över den till synes tomma gatan, men undantag för några trafikanter som väntar vid busshållplatsen. Det är kallt och någon huttrar och en annan drar sin tunna jacka lite hårdare om sig. Jag läser min bok och råkar av misstag kliva på fel buss. Jag hamnar någonstans mitt i Skogås och får vänta tills bussen åker tillbaka. Därifrån ser jag till att kliva på rätt buss och frågar busschaffören om den stannar vid Vega (om "ja" så är raggarbilsträffen slut). Hon säger ja. Jag åker hem, sätter på teva´tten, bloggar och lyssnar lite till på Laakso. Nu ska jag läsa min bok. Och magen kurrar.

Markus Krunegård:

"Lack of Blood betyder, för er som hoppade av skolan innan ni började läsa engelska, blodbrist, som man kan han tex om man har mens eller äter dåligt."


"I've got a lack of blood in my body
My heart is beating harder and harder
I believed in this
I believed in us"

"I'VE GOT A LACK OF BLOOD IN MY BODY
MY HEART IS BEATING HARDER AND HARDER
i'VE GOT A LACK OF BLODD IN MY BODY
MY HEART IS BEATING HARDER AND HA-HA-HAAARDER"

Nu ska sanningen fram: det blir ingen riktig Laakso-spelning utan Emelie i publiken. Idår släppt Popaganda fler endagsbiljetter och idag lyckades jag komma över en endagsbiljett till lördagen. Jag har också lyckats övertala Camilla att följa med. Så nu är jag inte ensam längre (fast ensam är man aldrig tillsammans med andra gedigna Laakso-fans...)!



På lördag så...

Den senaste tiden har jag känt ångesten komma krypande inpå huden. Den biter sig fast under skinnet på mig och växer som en bultande, stor och hård cancertumör. Men jag vet att det inte är en livshotande och svart tumör. Det är den välbekanta ångesten som återigen hittat hem till sin favorit-självplågare. En själslig fakir. Det är jag.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Innan sommaren hade jag den 15 april ordnat Engelska I som nummer ett på studera.nu. Självklart kom jag in och på måndag är det upprop. För några dagar sedan var jag säker på att jag inte skulle gå dit och därmed tacka nej till min plats på Engelska Institutionen eftersom jag hellre vill jobba och tjäna pengar. Men det är ju så svårt att få jobb (uppenbarligen) och nu börjar jag förbereda mig för hösten engelskastudier ändå. Och ärligt talat är jag lite rädd för universitetet!

Jag söker jobb fortfarande. Nästa vecka ska jag ringa till Lovisagården och försöka tjata till mig ett jobb som timvikare och bara jobba timmar, typ kvällar och helgen. Då kan jag ju kombinera jobb med studier. Det skulle nog vara den absolut bästa lösningen. Jag söker också säsongsarbete i fjällen, men det går sådär. De flesta ställen kräver körkort och något sådant har jag ju inte. (Fast om jag stannar i Sverige i höst, plugga och jobbar ska jag verkligen ta tag i körskolan och försöka bli godkänd på uppkörningen.) Jag har också anmält intresse till en familj i London som söker en aupair. Det verkar vara ganska många som söker just DET jobbet och jag fick vänta flera dagar på svar från mamman i familjen. Idag har jag svarat på hennes mail och kanske ska jag träffa familjen den 29:e (samma dag som jag ska till Gävle och på kvällen väntar en Elin Sigvardsson-speling på jazzklubb) men jag räknar inte med anställning.

Vilken rörig början på den här hösten! Jag som bara varit hemma i en vecka!

Nu har jag varit arbetslös i fyra dagar. Allra helst vill jag säga att jag har haft "semester " i fyra dagar men det är ju inte riktigt hela sanningen. Arbetslös... Bara ordet ger mig gåshud! Mamma säger: "Ta det lugnt, du har bara varit hemma i några dar, njut av lugnet, snart är det borta ändå..." - Ja, men om jag inte sätter fart ock skaffar mig ett jobb snart kommer jag kanske att gå sysslolös hela hösten. Och det betyder slöseri med tid och inga pengar. Jag vill ju ha CASH så jag kan resa och göra något kul! Då svarar min käre moder jord: "Ja, men du vet, jobb det tar tid..." Tack för de uppmuntrande orden!

Plugga orkar jag inte heller! Trots att jag är anmäld tillen engelskakurs på Stockholms Universitet orkar jag inte införskaffa alla böcker eller ens pallra mig dit. Läste i ett brev att det bara var 6-10 timmar föreläsning i veckan men att jag däremot fick räkna med minst 30 timmars hemstudier. Jag kan inte ens se det framför mig att jag skulle pallra mig iväg till busshållplatsen för att sedan åka den ca en timmes långa resa till university. No way! Plugga är det absolut sista jag vill göra. Ändå har många av mina kompisar redan påbörjat sina studier och min käre vän Hanna flyttar till Uppsala nästa vecka. Alla verkar ha blivit vuxna. Och det har gått fort!

Förresten, har någon lagt märke till min nya visningsbild? Jag poserar som frihetsgudinnan (med min reseguidebok och en knuten näve) under självaste Frihetsgudinnan(!!). Kanske ser ni också åskmolnen i bakgrunden?