Halloween!
Förresten såg jag en jättebra svartvit film igår som jag varmt rekommenderar till alla "Arsenic and Old Lace" (på svenska blir det Arsenik och gamla spetsar). Den passar riktigt bra den 31:a oktober!
De här damerna är inte så söta och oskyldiga som de ser ut med 12 (13 om man räknar med 'utlänningen') döda "alone gentlemen" i källaren (eller Panama om man frågar Cary Grants bror till psykopat som tror sig vara Teddy Roosevelt). Sedan kommer hans andra skräckinjagade bror Jonathan med Dr Einstein som ska plastikoperera honom för femtioelfte gången... Har inte skrattat så mycket på länge! CHARGE!
The Dark Hour
Igår var barnen på London Zoo så jag var helt ledi från och med strax efter kl 10 på morgonen. Jag tränade som vanligt och sedan softade jag framför "Star Wars I" och åt lunch i lugn och ro. När klockan var cirkus halv fyra på eftermiddagen begav jag mig så sakteliga mot Hampstead Heath för att helt enkelt ta en promenad. Jag tog en massa bilder (bland annat på den då nyfallna snön som lyckligtvis, i skrivande stund, har försvunnit) med min mobiltelefon som presenteras nedan:
Den sista bilden avslöjar en tämligen mörk kväll och när den togs hade jag ändå bara varit ute en timme.Jag ficklite problem att hitta ut ur parken, dels därför att jag aldrig gått just DÄR jag gick igår, och dels därför att det blev VÄLDIGT mörkt! Tacka gudarna för orienteringsbenen som smidigt tog mig uppför en lerig backe i mörker och med ett par hala Converse på fötterna. Men hem kom jag till slut!
Idag var det min först riktiga dag på över en vecka. Becca har varit jättebråkig och grinig men annars så känns det bra att vara igång igen. En dag till utan jobb hade väl slutat med att jag hade börjat klättra på väggarna i det här laget... Det är tydligen lov i Sverige (och London också för den delen) men något sådant har inte jag så jag jobbar vidare...
Mina drömmars stad!
Jag har som tidigare nämnt väldigt mycket fritid och passar verkligen på att njuta av mitt stressbefriande liv. Men ändock tänker jag på framtiden och vad som väntar mig i vår. Anna och Mark har sagt att landet (alltså inte London) ska upplevas på våren då den är som vackrast. Så nu sitter jag här och bloggar samtidigt som jag fantiserar om en eventuell semester våren 2009 till de norra delarna av Great Britain (dock ej Scotland - dialekten är ju helt obegriplig!), exempelvis Yorkshire och kusten...
Nu ska jag genast fantisera vidare på Google! Ha en fortsatt trevlig kväll!
En vanlig vardag - igen!
Jag tog en tur till Waterlow Park och njöt av höstens skönhet samtidigt som jag läste min nya engelska roman av Somerset Maugham, "The Razor's Edge". Jag stannade där en timme (det blev så förskräckligt kallt) och begav mig sedan hemåt för att titta vidare på "The Forsyte Saga". Fast jag forsätter att frysa. Nu har det verkligen blivit kallt och jag ska tända mina partylite-ljus med doft av citrongräs, så kanske råheten i atmosfären ger vika...
Så här glad var inte Becca när jag väckte henne på eftermiddagen... Chrisopher är lättare, han är ju glad för det mesta!
The Londoner and the British Accent (Part I)
Did I ever tell you about my first meeting with a certain shop assistant at M&S and he asked me if I was from Canada? I did probably mention it before but since it has been a while I'd better tell the story again...
It was my first weekend in London and of course I had to explore the city. I went to Tottenham Court Road and walked down Oxford Street. There were people everywhere and it took me some effort to finally reach an M&S-shop (I was starving!). I couldn't find the sushi and instead I grabbed a sandwich and I waited patiently in the line before I could pay. I tried to be nice to the shop assistant who was not very patient when I tried to separate the British pound from American and Swedish currency in my wallet so I said something like: "My wallet is kind of messed up because I got Swedish money and American dollars together with the British pounds...". He didn't even let me finish until he stared into my eyes and asked me if I was Canadian. Of course I said no (because that's true...) but I still considering it to a compliment to my very American English. The ironic truth this story indicates is that if you are a Swedish girl, spending your whole summer in the Country of Big Brother and suddenly get a job as au-pair in London and you TRY to speak with a British accent, YOU SOUND Canadian! The perfect mix?
I should add that I'm trying real hard to not sound American. Probably you think I'm not trying hard enough though I don't spell ‘really' with a double-L and Y in the end. But that's certainly not true! Fact is that I sound kind of British in the beginning of every conversation but somehow my accent changes along the way and I suddenly make an awful American-influenced noise instead of the beautiful British English I'm so fond of. Last week I called Orange's customer services to provide some answers for the plenty of questions I had in mind, but at the time I started talking the woman on the phone interrupted me to ask if I was American. Once again I said had to say no (‘cause that's the truth!) and at the end of our conversation she gave me 100 free text messages and 90 minutes within the UK (poor Camilla). And what have we learned from this? Well, call your customer services and listen to what they have to say - you will be rewarded (especially if you're new to this country and speak a mix of three different accents)!
Finally I want to talk about a typical English word that does not seem to exist in the US. "Pardon" is a common word when you ask, in a polite manner, someone to repeat what they just said. Even though my dad reminded me of this word BEFORE I went to London for my first time (I was 11) I've never used this word. Every time I end up in a special situation (where the most appropriate word is "Pardon") I get panicked and just shout: "WHAT!?". It's a shame that I've never really used it, even though I know what it means and when it's suitable to use it, and that's probably the main difference between British and American accents; the American language is rude and full of impolite words! That is also probably why my English cannot be considered as British, so far...
Why is it so difficult to sound British after a long-time visit to the United States, even though you're trying really hard?
Och nu försvann kantarellerna!
Ikväll ska tanterna lämna oss och flytta in på hotell i närheten av där vi bor. Skönt kommer det att bli, men också lite tråkigt. Barnen är ju så förtjusta i dem och jag har ju inte behövt jobba någonting, i princip! Samtidigt liknar hela huset ett bombnedslag och jag hoppas på att få sätta igång med städningen så snart som möjligt. Jag tänkte också laga lasagne som vi ska äta imorgon (lasagne smakar ju alltid bättre dagen efter), men mina trattkantareller jag köpte igår på Borough Market (£5,8/100 g!) har försvunnit. De verkar ha försvunnit med Irenes "Gubbröra" (en jävla röra i köket blev det i alla fall) ochför att citera Irene: "Mark har ju köpt så mycket mat, men jag såg inte kantarellerna förrän nu!". Nej det är ju inte så konstigt eftersom att JAG köpte dem IGÅR till min LASAGNE! Nu får jag ge mig ut i ruskvädret igen för att köpa genmanipulerade och tvättadeoch simpla chamopinjoner!
Imorgon är det förhoppningsvis vardag igen och ungarna ska till dagis. Äntligen får jag jobba och Anna och Mark bringar lugn och ro tilllägenheten. Farmor och Irene är jättekänsliga för ljud och så fort någon av barnen höjer rösten lite grann skriker de (utan att lägga märke till att de skriker betydligt högre än barnen) att de ska vara tysta. Nej, lugn och ro välkomnas med öppna armar på Cholmeley Park 45A.
Var är telefonen?
Det har inte hänt så mycket idag. Jag har tränat igen och det gick bra. Jag har också besökt Borough Market för första gången... Fast jag är ganska säker på att vi var här förra året när vårt lilla tjejgäng åkte hit! Jag köpte bland annat trattkantareller, grön paprika, morötter, lök och ingefära! Det ni!
Lite shopping på Oxford Street fick avsluta dagen!
Först råkade jag hoppa på fel buss som stannade redan vid Archway Road, men när jag äntligen kom pårätt buss begav jag mig mot Tottenham Court Road och Oxford Street. Klockan var över fem när jag kom dit men jag hann ändå meden del shopping innan affärerna stängde. Nu har jag 4 nya par strumpbyxor, 6 st trosor, 7 strumpor och ett par jättesöta små strump-tofflor med halkskydd (nu har jag ju blåmärken över hela benen sedan min tur i trappan tidigare idag, så halkskydd kan behövas).
Samtidigt som jag köpte på mig en massa underkläder och tjafs började jag titta runt bland alla klänningar och "julinspirerande kläder"... Om jag inte behöver jobba på nyårsafton kan det ju vara kul att investera i en riktig festklänning! Det får bli huvudfokus när jag åker tillbaka till Oxford Street nästa gång! Godnatt och sov gott kära bloggläsare!
Engelska kanelbullar!
Jag skulle hjälpa farmor och Irene att göra i ordning barnen för att gå ut. Jovisst, jag hjälper ju gärna till! Klädde på dem och borstade tänderna på dem. Sedan klagade Irene över att de skulle ha lite "finare" kläder på sig. "Jaha" tänkte jag och gick tillbaka till barnens sovrum och tog fram något annat till dem. "Finare" vet jag inte om det blev men men... Tanten blev ju nöjd i alla fall! Sedan skulle jag hjälpa dem i kapprummet och klä på dem ytterkläderna. Jag halkade på första trappsteget och for nedför som en avlöning och var nära på att fälla Irene, 84 år, samtidigt som jag slog mig själv gul och blå. Jag fick övertyga allihopa att det gick bra och nu hoppas jag inte att jag gav Irene en hjärtattack. Hon är visserligen lite jobbig, men inte önskar jag livet ur henne! Rebecca (som är förkyld) blev gnällig och jag fick skynda på med barnvagnen...
När de gått började jag baka kanelbullar (baserat på engelska ingredienser, vilket betyder bland annat TORRjäst) så nu är det bullfest här hemma och alla som vill får komma! (Nu har jag dessutomlärt mig hur man för över bilder frånmobiltelefonen till datorn...)
En ledig torsdag!
Visserligen har jag sagt att de kan fråga mig om allt och "sätta mig i arbete" precis när som helst, men jag är ju trots allt ledig. Det betyder ju mycket fritid och jag begav mig ut och sprang mitt tredje intervallpass den här veckan. Det gick verkligen superbra och det är så skönt efteråt. När jag kom hem skulle de precis ut och gå med barnen så jag har varit ensam hemma hela tiden sedan de begav sig. Jag duschade länge och lagade lunch i badrock. Riktigt mysigt! Jag har också tagit på mig den andra klänningen jag har med mig och jag mår bra nu.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt att presentera mitt jättegod recept på linssoppa. Det är vad jag äter till lunch varje dag tillsammans med ett kopp te och en frukt. Det är jättenyttigt och går jättefort att laga.
Ingredienser:
Lite mindre än en dl röda linser
En liten morot (grovt riven)
En kvarts grönsaksbuljongtärning
Lite olivolja
Cayennepeppar (efter smak såklart! Gäller alla kryddor!)
Curry
Ingefära
Blanda bara ihop allt och snåla inte med ingefäran. Låt det koka upp, vrid ner temperaturen och låt det sedasn småkoka ett tag tills linserna "kokat sönder". Då blir soppan matig och konsistensen tjockare! Smaklig måltid!
Och så var man lämnad kvar med två tanter...
Det här kan ju sluta hursomhelst! Jag är i princip ledig fram till söndag eftermiddag då farmor och farmors mamma äntligen(?) flyttar ut härifrån. Usch ochfy skam på mig! Jag målar upp bilden av två hemska kärringar som ska förstöra två barns liv - och mitt eget - vilket inte alls är sant. För några timmar sedan gick vi ut och jag visade dem vägen till "The Flask". Jag fick visserligen styra upp en hel del och se till att barnen kom iväg i gott skick och jag fick också köra barnvagnen. Väl på plats vid bordet drog festligheterna igång. Och livligheterna förstås! Jag kan inte klandra barnen, tvärtom, så klart att de är jätteglada över att träffa farmor och Irene. En farmors uppgift är också självklart att skämma bort barnen med Coca Cola och ketchup i massor. Och min uppgift blir såklart att gå med barnen till toaletten!
Farmodern och jag klickade redan första gången vi talades vid. Det var på telefon ca en vecka efter min ankomst och vi pratade på. Hon gav mig en massa beröm (ännu mer fick jag ikväll) för att jag skulle vara så bra si och så. Jag blev givetvis generad (ikväll också för den delen!). Irene däremot var lite skeptisk. Också jättegullig och så men när jag frågade vad Mark hade gjort i USA ett år - av ren nyfikenhet förstås - sa hon bara: "Det får han berätta själv!". Jaha, och vad ska det betyda?
Sedan sa de att barnen kunde åka i barnvagnen tillsammans på hemvägen! Rebecca kunde sitta i Christophers knä och jag skulle köra barnvagnen. Jag trodde först att de skojade, men så var inte fallet! Så jag fick köra 15 kg extra och jag trodde att vagnen skulle braka samman. Det gick bra i början men när jag skulle köra upp på en kant (typ 1,5 cm hög) så fastnade hjulen och barnen föll ut. Ingen skadade sig med Christopher blev jätterädd och hoppade utan tvekan ur vagnen och slutade gnälla om att han hade ont i fötterna. Jag spände fast Becca igen och kände en lättnad när ingen av tanterna sa emot mitt beslut. Jag sa bestämt: "Det gick ju inte så bra så nu får Pompen gå resten av vägen hem". Inga vidare protester!
Jag hjälpte dem med nattningen (rättare sagt att klä på sig pyjamasen, borsta tänderna och gå på toaletten), men godnattsagan fick farmor och Irene sköta! Ungarna är fortfarande uppe...
Ett perfekt träningspass och godis från Sverige!
Vädret i London är som vanligt soligt och konstant blå himmel. Nu börjar därmot kylan komma och både Christopher och Rebecca har fått vantar och mössa på huvudet. Efter jag hade lämnat barnen på dagis tömde jag vattenflaskan och efter en kvartspromenad bytte jag omoch var superladdad när jag gav mig iväg strax efter nio för veckans andra intervallpass. Det gick superbra och trots mjöksyran som värkte i benen lyckades jag jogga uppför denl ånga backen påvägen hem. Lite strechning och situps och sedan tog jag en lång dusch. När jag var klar med allt vad gällde hårvård och insmörjning av olika kroppsdelar var det en timme kvar tills det var dags att hämta dem på dagis. Då la jag mig ned på sängen med datorn på magen och hörlurarna på huvudet och lät tröttheten komma till mig.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att det gick så bra. Kanske var det en blandning av det härligt kyliga vädret, mina betydligt nyttigare matvanor, vattnet jag drack på morgonen och det nya kosttillskottet jag tar varje morgon. Jag köpte vitamineral-piller innan jag åkte till USA men jag glömde bort att ta dem. Jag hittade dem i min necesär och har nu börjat igen. De heter är ACO Vitamineral SPORT ("vid hög omsättning av näringsämnen t ex vid tungt fysiskt arbete, aktivt idrottande eller stressigt liv"). Aktivt idrottande och tungt fysiskt arbete passar väl in lite grann på min vardagsbeskrivning (ja, det är jobbigt att köra barnvagn i Highgate) men ett stressigt liv har jag verkligen inte!
Nu är jag i princip ledig fram tills söndag kväll (fast jag ska gå med barnen till dagis imorgon) eftersom farmor och farmors mamma Irene har kommit hit för att ta hand om dem. De tycker det är jättekul och barnen blev alldeles förtjusta när vi kom hem. Jag har däremot fått tydliga direktiv från Mark om att påminna farmor och Irene att Rebecca ska kissa innan vi går till dagis också... Haha! Vi får se hur det går! Nu ska jag ju leva med två tanter från Skåne i flera dagar (och som plåster på såren har jag fått godis från Pressbyrån!).
Två månader kvar!
Jag kollade mailen och såg att mamma bifogade min eticket och alla "flight details" och till min förskräckelse såg jag att det stod MRS Emelie Lindgren. Which is not very true! Jag hoppas att det faktum att jag inte är gift inte ställer till med några problem så jag inte kan resa (jag vet att jag låter väldigt paranoid, men när det gäller flygplatser är det alltid worst case scenario!).
Och om ytterligare bara sex dagar är det en månad kvar tills jag blir nitton! Då det tårta och god middag på Cholmeley Park 45A!
I did a great job in America!
"hey i very miss u your were a great consular your right schools great it get hard hop to hear from u soom i'm working on the swedis fish"
Mina snuttisar precis innan jag lämnar camp! Jag var en jätteduktig counselor!
Igång med träningen igen?
Måndag igen. Man hinner knappt luta sig tillbaka i soffan framför ett avsnitt "24" på fredagskvällen och njuta av den kommande ledigheten förrän det är måndag och jobb igen. Man tänker bara: "Vad skönt, äntligen helg... Det betyder att det snart är måndag!". Men måndagar är inte jobbigast. Efter en hel helg av vila är man full av ny energioch ser nästan fram emot att få följa Christopher och Rebecca till dagis. Värst är däremot tisdagarna! Då är det fortfarande en massa dagar kvar av veckan och måndags-lyckorusethar försvunnit. På onsdag tänker man: "Vad fort det går,snart är det torsdag!". På torsdag tänker man: "Imorgon är det sovmorgon". På fredag tänker man: "Nu är det helg, men snart så...".
Nu lutar jag mig lite tillbaka i sängen med datorn i knäet. En genialisk b-sida ("Det var tre månader sedan idag") av en genialisk musiker (Säkert!) klingar från mina hörlurar och jag njuter av lugnet efter ett lagom ansträngande pass. Måndag igen. Det har gått lite mer än en vecka sedan jag skadade armen och den katastofala smärtan är borta. Dock har jag inte återfått hela rörligheten i armbågen och det gör fortfarande lite ont när jag exempelvis lyfter någon av barnen. Men jag orkade inte vänta längre. Efter jag hade lämnat barnen på dagis spelade jag Säkert!:s självbetitlade album hela vägen från Church Road till Cholmeley Park på min iPod och när jag kom hem bytte jag snabbt om för att ge mig ut på det första intervallpasset den här veckan. Visst kände jag mig lite "ringrostig" men styrkan och flåset fanns där. Jag blev trött och svettig och såhär i efterhand är jag riktigt nöjd med vad jag åstadkommit för min hälsa. Det gick förvånansvärt bra att springa på förmiddagen... (har typ aldrig gjort det förr!)
Eftersom det inte händer så mycket kul i mitt liv för tillfället kommer här en kul lista!
1. När gick du upp idag?
Mobilalarmet ringde klockan sju men jag slutade snooza 18 över och ca 24 över gick jag upp.
2. Diamanter eller pärlor?
Jag har inga diamanter men de gnistrar ju fint. Annars gillar jag ju mina sötvattenspärlor till örhängen (som jag i skrivande stund har på mig) väldigt mycket!
3. Senaste filmen du såg på bio
"The Dark Knight"
4. Favorit-TV- program?
"24" fulländar kvällarna här!
5. Vad åt du till frukost?
Dorset müsli (med jättestora russin) med mjölk och jättenyttigt jättebrunt bröd med smör och ost. Jag drack vattenmed värktablett till.
6. Vad är ditt andranamn?
Har två: Anna & Evelina
7. Din favoritmat?
Allt förutom blodpudding, frukostkorv och fiskpinnar.
8. Vilken mat gillar du inte?
Blodpudding, frukostkorv och fiskpinnar.
9. Favoritchips?
Äter vanligtvis inte chips, men i London och USA finns en sorts tortillachips som aldrig slår fel när man tittar på 24.
10. Vilken är din favorit-CD för tillfället?
Laaksos "My Gods", men jag längtar efter att få köpa deras "I Miss You, I'm Pregnant" och Hello Saferides senaste.
11. Vilken bil kör du?
Har inte ens körkort!
12. Favoritmacka?
Den jag äter till frukost är god!
13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, står du bara inte ut med?
Folk som skryter och prioriterar sig själva hela tiden och som snöar in sig på jobbiga saker... Kort och gott, folk som påminner för mycket om mig själv! ;)
14. Vilka är dina favoritkläder?
Sköna jeans, snygg top, mysig kofta. Jag tycker också om klänningar och kjolar som man kan ha till vardags. Och självklart strumpbyxor!
15. Om du fick åka vart du ville på semester?
Australien och Nya Zeeland. Nästa mål, utan tvekan!
16. Favoritklädmärke?
H&M, men när det gäller jeans ska det vara ett etablerat märke (ex. Diesel, Levis, Lee mm). MQ är också en favorit på hemmaplan!
17. Var vill du dra dig tillbaka?
Ett litet torp utan el och rinnande vatten... På sommarhalvåret skulle det ju fungera! ;)
18. Favorittid på dagen?
9-12 då jag kan träna, sova eller bara njuta av tystnaden när barnen är på dagis.
19. Var är du född?
I huvudstaden (Nacka sjukhus närmre bestämt).
20. Vilken är din favoritsport att se på?
Ishockey och friidrott.
21. Coca Cola eller Pepsi?
Sprite?
22. Fotboll eller ishockey?
Ishockey.
23. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Ingetdera...
24. Pedikyr eller manikyr?
Nagelskulptering för jag är en så hemsk nagelbitare!
25. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Nej!
26. Vad ville du bli när du var liten?
Läkare eller lärare.
27. Bästa barndomsminnet?
När jag äter välling i Värmland på verandan till min fasters lilla stuga. Sedan får jag pumpa vatten från brunnenoch Rogge blöter ned sig själv samtidigt som han försöker fånga vattnet!
28. Varit i Afrika ?
Ja, once upon a time...
29. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Nej.
30. Varit med om en bilolycka?
Ja, när jag var liten men det gick bra!
31. Favoritdag i veckan?
Fredag, då börjar helgen.
32. Favoritrestaurant?
I London är det flaskan... Eller "The Flask" som det så fint heter. I Stockholm är det nog Rice på Nybrogatan.
33. Favoritblommor?
Förjätmigej.
34. Favorit-snabbmatsrestaurant
Nej!
35. Äger du en cykel?
Nej! Den blev stulen...
36. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Inget. Det skulle vara farligt.
37. Läggdags?
Runt 23.
38. Senaste personen du delade en middag med?
Anna och Mark och Christopher och Rebecca.
39. Vad lyssnar du till just nu?
Kents "Colombus" och barngråt på andra sidan dörren.
40. Favorit färg
Grå, röd, brunt, grönt...
41. Hur många tatueringar har du?
Inga!
Emelie goes international!
Me being the ROYAL Londoner!
£ 44 for a trusted judgment!
Jag tog en snabb fika och återvände sedan till salongen BBC 3 Hair Studio, jag satte mig ned, bläddrade igenom en engelsk skvallertidning (läste att 100 extra kalorier som man inte förbränner om dagen resulterar i en viktuppgång på 1 kg/månaden!) och blev sedan bemött av frisören som frågade hur jag ville ha det. Som vanlig sa jag något i stil med: "I don't really care", "Do whatever you have to do", "Just cut as much as necessary" och slutligen "I trust your judgement". En försiktig men aningen surmulen praktikant tvättade mitt hår och sedan placerade hon mig framför en stor spegel. När jag var Inlindad i två handdukar och en sorts kappa som man har över sig för att skydda kläderna och håret tillbakadraget bakom axlarna såg jag ut som en tråkig ung kvinna utan hår med alldeles för kort alls. Inte särskilt attraktiv med andra ord!
Resultatet blev dock förvånasvärt bra (rots att hon inte klippte så mycket! Den snygga stylingen (jag inte kan ta kort på eftersom jag inte har någon kamera) berodde nog snarare på hennes fönings-skicklighet än att frisyren jag fick var särskilt speciell. Dyrt var det: £44 skulle hon ha för att egentligen bara klippa topparna och blåsa lite. Men nu är jag nyklippt och behöver inte gå till frisören på läääänge...
En tråkig lördag!
En fruktansvärt långtråkig lördag, men nu ska jag bege mig mot byn och försöka skaffa en tid hos frisören (jag har faktiskt inte klippt mig sedan i början av juni). Sedan ska jag slå mig ned med en kopp Cafe Latte och planera fyra-dagarsvistelsen som mina nära och kära ska få avnjuta under ledning av mig som guide i november.
Tjolahopp så länge!
Ett betydligt bättre slut på dagen!
Den artonde oktober slutade vara den artonde oktober för över 16 minuter sedan, men jag tänker ändå sammanfatta den perfekta och mysigaste kvällen på länge. Med tanke på den dåliga start dagen till ära fick hade jag inte särskilt stora förhoppningar inför eftermiddagen och kvällen, som jag kom att spendera med två små barn.
Jag kan börja med att berätta att jag har varit i kontakt med tre olika kundtjänster idag (Sterling, SAS och Orange). De två förstnämnda var tråkigast och kom bara med dåliga nyheter, men den tredje däremot... "Orange" är telefonioperatör i United Kingdom som jag är kund hos sedan en månad tillbaka. Jag ringde till kundtjänst därför att jag inte visste hur man "top-up"-ade. Jag inledde diskussionen med en synnerligen trevlig kvinna som tålmodigt informerade mig om de olika tillvägagångssätten. Efter att tag avbröt hon mig och frågade om jag var från Amerika. Jag fick då ännu en gång berätta om mitt fasansfulla dilemma: att man kommer från Sverige, varit i USA en hel sommar och lagt på sig en amerikansk accent och sedan hur man får ett jobb i London och FÖRSÖKER att prata brittisk engelska. Förra gången trodde man ju att jag var från Kanada! Innan vårt långa samtal tog slut sa hon att hon skulle ge mig 90 minuter samtal inom UK och 100 meddelanden inom UK bara för att "jag lyssnade på vad hon hade att säga". Det förgyllde min dag! Tyvärr verkar det som att jag bara kan smsa föräldrarna och Camilla (vem får mest tror ni?)...
Ikväll var det också äntligen dags för barnpassning kvällstid och det firades med pytt-i-panna för barnen samtidigt som man försöker baka en chokladkaka, pasta till en själv och en fortfarande hungrig två-åring. Innan sovdags blev det chokladkaka med grädde och hallonsås (Christopher sa hallonSYLT och jag fick rätta honom genom att säga att det inte var något socker i hallonSÅSEN så han behövde inte oroa sig för några tandtroll) och efter tandborstning och toalettbesök blev det "saga" (rättare sagt: en faktabok om livets uppkomst, evolution, celler mm för VUXNA). Bilderna var dock fina! Vi lärde oss hur viktigt det var att hålla för munnen när man hostade, för annars kommer virus och sätter sig på cellerna i kroppen och "sprutar in" sjukdom...
Efter en så lugn (men samtigigt hetsig) kväll satte jag mig ned framför datorn för att logga in på Skype och prata med mamma och Lena i vardagsrummet hemma i Sverige. Jag skickade lite roliga Youtube-klipp och mamma visade nya tapeten... Kvällen blev som bäst när jag bänkade mig med en påse chips och Cola framför 24. Fyra avsnitt senare (och en synnerligen full kissblåsa) masar jag mig ur soffan och när jag snart inser att klockan är långt över sovdags för Emelie plockar jag ihop och städar undan lite. Sedan kommer föräldrarna hem och jag berättar att allt gått bra!
Här kommer en godnattkram från mina snuttisar Chrissie-prissie och Hanna-panna i Sverige!
En dålig start på dagen
Värst var när körledaren och kantorn Kai kom fram till mig och först frågade hur jag skadat armen och sen sa han att jag lät "osäker" på noterna. Betyder det då att jag sjöng så förjävla dåligt att han tycker att jag inte borde vara med? Tyvärr kan jag inte göra annat än att hålla med: igår gick det inte bra att sjunga! Han föreslog att jag skulle komma en halvtimme tidigare nästa gång så att vi kunde "rätta till" mina missar. Han vill alltså att jag ska sjunga SJÄLV inför HONOM! Det skulle jag aldrig våga!
Jag överväger därför att göra slut med kören och hoppa av Luciatåget (vi som inte ens börjat träna på det). Jag har insett att körsång i kyrkan inte är min grej och att min medelmåttiga röst inte passar in i så "fina" sammanhang.
Ångest, ångest... Det här är inte min dag!
Tänkte bara säga godnatt!
Godnatt, min vän
drömmen väntar på dig
gömd i nattens sammetsgardin
den finns, bara för dig
Godnatt, min vän
låt drömmen komma till dig
en smekande, lekande vind
kysser din kind
Godnatt, min vän
kärleken väntar på dig
gömd i nattens sammetsgardin
den finns, bara för dig
Godnatt, min vän
molnen, de dansar för dig
i vårvindens valsmelodi
de finns, bara för dig
Godnatt, min vän
morgonen väntar på dig
gömd i orden som han säger
finns kärleken till dig
Godnatt, min vän...
Älska Måns Möller!
- "Får du mjölksyra när du simmar?"
- "Jaa...."
- "Det är just därför jag inte tränar själv... Jag är ju laktosintolerant!"
http://www.youtube.com/watch?v=lazcBESAprE&feature=related
Ett nytt spännande liv på ingång?
Trots att jag bor i London är mitt liv inte särskilt spännande. Jag passar barn och tränar (rättare sagt, "tränade") och gör inte så mycket mer. Jag har ju tid, men jag gör inget särskilt med tiden som tillskänkts mig. När jag pluggade på gymnasiet gjorde jag inget annat än pluggade och tränade, men den stora skillnaden att DÅ fanns det inte tid för något annat. Och all planering inför studenten tog upp all tid och mitt sociala liv fick ta tiden som blev över (även om det inte var särskilt mycket). DÅ gnällde jag över att jag inte hade något liv, men det har jag ju egentligen inte nu heller.
När jag kommer hem till Sverige ska jag komma igång med träningen på allvar, plugga engelska på universitetet, jobba på Lovisagården och ta körkortet. Inte för att jag får så värst mycket fritid men jag blir sysselsatt och behöver inte oroa mig för att få för mycket fritid!
Jag har ju inte lagt upp några bilder från Staterna (blev ju så himla många), men här kommer några från Times Square!
Hösten är här!
Mörkret sluter sig kring oss och omgiver oss under allt längre period av dygnet. Samtidigt sjunker temperaturen och det börjar bildas frost på de redan färgade löven som fallit mot marken. På morgonen stiger en mustig doft av jord och London-dimman ligger somett tjockt töcken över stan från bästa vyn i Highgate. Trots mörkret, kylan depressionerna som tycks få människorna att bara vilja gå i idé och vänta tills våren anländer så har jag nog alltid älskat hösten! Här följer tre bra anledningar varför man inte ska fördöma hösten som årstid:
1. Det är min födelsedag i november! Alltid en jättebra anledning till att inte gå i idé och nästa år (blir jag 20) är min födelsedag på en FREDAG!!! Party-party!
2. Äntligen drabbas folk av nedstämdhet och jag får lyssna på hur mycket depp-musik som helst utan att oförstående anhöriga ifrågasätter! Go Kent, Laakso, Vapnet med flera!
3. Vem kan motstå en vacker höstpromenad i Waterlow Park? Bilderna nedan förklarar resten...
Armen inlindad och ingen tröst att finna
Rörligheten i armen ökade inte och tidigt söndag morgon begav jag mig med Anna till sjukhusets "närakut" på Archway Road. Innan frågade hon om jag inte ville ta med mig en macka och frukt. Jag tyckte det var konstigt; om jag ville äta något skulle jag väl kunna fika på något café. Tji fick jag för det! Visserligen är sjukvården i England 100% gratis men det innebär också att man måste spara in på "onödiga bekvämligheter" såsom ett hemtrevligt väntrum med skvallertidningar och nära anslutning till ett café.
Inne på sjukhuset fick jag registrera mig och vänta på en "första undersökning". Jag kallades in ganska snart och fick hälsa på en sjuksköterska som skulle "kolla läget". Jag förklarade vad som hade hänt och han sa att jag skulle få se en doktor om 2 timmar. Anna viskade i mitt öra 4 timmar, men knappa 1 ½ timme senare kallades jag in och fick bli undersökt av en doktor. Anna hade då lämnat mig för att ansluta sig till övriga familjen som radan begett sig till kyrkan. Jag hade i alla fall tidigare fått uppmaningar av både Anna och pappa att verkligen TJATA till mig X-rays. Det gjorde jag (tjatade alltså) och efter ett tag uppvisade doktorn symptom på "förståelse-och-att-han-hade-fått-nog-av-mitt tjat"-syndrom. Jag beviljades en röntgenundersökning och fick slussas vidare till en annan avdelning. Lyckligtvis var jag alldeles själv i det andra väntrummet för röntgen och det gick väldigt snabbt. Jag skickades tillbaka till det första väntrummet och trots att jag var så nöjd med mig själv (som på egen hand lyckats överleva ett sjukhusbesök så här långt) kom kalla kårar krypande längs ryggraden; väntrummet var ju långt ifrån mysigt!
Resultatet från röntgen visade inga uppenbara tecken på någon fraktur eller spricka men doktorn förklarade att troligtvis har muskeln i armen fått en ordentlig smäll och orörligheten beror på svullnaden i armbågen som trycker på en massa nerver och i sin tur orsakar smärtan. Jag fick i alla fall armen inlindad och ett recept med en massa smärtstillande värktabletter. Hela läkningsperioden skulle ta 8 veckor(!!!!!) men han sa att smärtan skulle i princip försvinna efter 4-6 veckor men att det går stegvis. Förhoppningsvis kan jag snart springa, köra barnvagn och gå utan stöd men jag måste undvika tunga lyft...
Nu har man bara en arm och man känner sig lite smått handikappad. Jag var därför lite deppig igår. Bakade en morotskaka, misslyckades, rullade då chokladbollar och sen försökte jag mig på en morotskaka igen... Resultatet blev bättre men när jag var som tröttast och hopplösheten som störst fanns ingen hjälp att få. Jag ringde hem till mamma i Sverige, men Michan svarade och sa att mamma är på kryssning och kommer inte tillbaka förrän på TISDAG!!! Så, när man behöver en mammas stöd som mest är hon inte där utan befinner sig ombord på en lyxbåt till Helsingfors. "Jaha!" sa jag och la på för att sedan slänga upp fötterna på soffbordet framför mig och bläddra igenom kultursidorna i Times.
Hundarna i Hampstead Heath är inte att räkna med
Jag var som sagt ute och sprang i Hampstead Heath. Jag var dock inte själv utan överallt fanns andra London-bor som bara ville njuta av vädret. Barnfamiljer. Motionärer. Cyklister. Och hundar. På hemvägen, låten "Healing Force" klingade fint i mina hörlurar och jag passerar hundbadet. Helt plötsligt springer en stor (och stark) hund in i mig från sidan och jag faller pladask mot marken. All rörelseenergi ändrar riktning mot marken och jag tar emot mig med handleden. Innan jag förstått vad som hänt känner jag en bedövande smärta i vänster arm och jag känner lerans blöta konsistens mot min vänstra sida. En hund kommer fram och vill slicka mig i ansiktet.
Jag minns inte mycket av vad som hände, men flertalet personer kom fram frågade hur det var med mig. "You look like you're having a lot of pain", "It wasn't your fault", "Are you far from home?". Jag låter några enstaka tårar rinna nedför kinderna, men försöker smala mig och hålla rösten stadig. Jag förklarar att jag inte såg hunden komma och att jag bara bodde 10 minuter därifrån, om man sprang. Och jag sprang.
Jag kom in och var alldeles lerig. Jag försökte strecha men ville inte smutsa ned en massa i onödan. Jag väntar på min tur i duschen men när jag väl får komma in i badrummet får jag inte av mig mina kläder. Det är också svårt att tvätta håret. Jag tar en värktablett innan middagen och nu känner jag hur svullnaden hårdnar kring armbågen. Jag hoppas att pappa ringer snart...
25manna 2008 utan uppdatering!
Jag skulle ju lika väl kunna ringa mamma som stöttar min syster som springer i första laget. Hon är på plats och ringde mig strax för 10 i morse för att lämna en rapport. Tyvärr låg jag med öronproppar och sussade så gott men när "My Gods" ekade mellan väggarna på högsta volym kunde inte ens öronpropparna stoppa ljudvågorna från mobiltelefonen. Lagom excited var man ju, men jag är snart beredd att skicka ett sms "Är de diskade?". Det sorgliga är att vi har blivit diskade fyra år i rad! Jag har sprungit 5 gånger totalt och mitt lag har blivit diskat 4 gånger... Nu åker smset iväg!
Jag är målmedveten!
Jag är en föredetta USA-turist som helt plötsligt lade träningen och hälsan på hyllan. Sedan blev jag en London-bo och barnvagnskörare och nu är det väl tänkt att jag ska komma i form igen. Jag är som sagt väldigt målmedveten och har tack vare denna genuina egenskap lyckats få jobb i två engelsktalande länder. Men faktum kvarstår att jag fick offra andra intressen som länge legat nära hjärtat; alltså min hälsa och min satsning inom orienteering. Men målmedveten som jag är, är jag nu på gång och räknar med att vid slutet av året vara i god form och redo för en tävlingpackad säsong år 2009.
Jag är i träning. Distanspass varvas med intervaller och barnvagnskörande i backig terräng. Kosten är betydligt bättre än i USA och jag sover mycket. Kroppen får vila och ladda om inför nästa träningspass. Målet är att bli smal och vältränad så jag kommer i mina byxor igen och med årsskiftet som deadline för denna målsättning ska inte detbli en alldeles för stor utmaning. Givetvis hoppas jag att det ska gå ännu fortare men om jag ska vara ärlig så har jag än så länge inte märkt någon markant skillnad. Jag är fortfarande tjock!
Jag har mål. Ett av dem är 10mila 2009 och O-ringen nästa sommar. Om jag tar tag i fysiken och bygger upp en riktigt löpstark kropp inför säsongsstarten behöver jag bara finputsa tekniken (speciellt vägvalen) och våga utmana. DET ser jag däremot inte som en särskilt svår uppgift! Svårast blir att komma i form, men jag är inne på tredje träningsveckan nu...
"Pappan" på besök i London
Igår fick jag mitt första besök hemifrån! Pappa hittade efter mycket "om och men" (trots en fenomenalt bra vägbeskrivning) upp genom spärrarna till Jackon's Lane. Där välkomnades han av en mycket glad dotter som då hade planerat en trevlig kväll i Highgate. Vi möttes ca 20 över 17 och gick därefter hemåt för att lämna en Bamsepärm och för att lasta gamla Bamsetidningar och böcker i pappas ryggsäck. Han fick också säga 'hej' till Mark och barnen. Christopher ville vet hur många fyraåringar som halkar och bryter benet och som därför får åka ambulans! Därefter visade jag honom runt i Highgate; vi besökte Highgate Cementry (snacka om spöklikt!), Hampstead Heath och slutligen den lilla byn. Middag åt vi på en jättetrevlig pub som Mark och Anna hade rekommenderat mig. "The Flask" eller flaskan är en typisk, brittisk pub (England och Storbrittannien har i sig inte någon direkt matkultur, men det är ganska populärt att gå på pub och äta, dricka och socialisera). Efteråt visade jag honom var Charles Dickens bodde 1832 och vägen till dagis samt "Highgate Wood" (parken dit jag går med barnen varje dag). Efteråt sa vi adjö och jag gick hem för att titta lite på "24" med Anna och Mark. Innan TV:n sätts på skickar jag iväg ett sms till pappa och säger att i alla fall jag hade det jättejättejättetrevligt. Han skrev tillbaka: "Nöjet var helt på min sida..."
Hur lång tid ska det egentligen ta att komma i ett par byxor?
Om mindre än två veckor har jag varit hemma i Europa i två månader. Alltså lika lång tid som jag var borta i Staterna har då gått och följaktligen borde jag väl ha gått ned de där extra-kilona. Men det ser inte så ut. Jag har tappat en hel del och är inte längre "tjock" men inte heller lika smal som jag var förut. Jag har massor med fin-fina byxor, kjolar och klänningar jag snart vill börja använda, men när jag provade strumpbyxorna i morse och ett par kortbyxor satt det alldeles för tajt och jag stod helt enkelt inte ut. Igår provade jag ett par byxor som satt löst på mig för lite mer än ett år sedan men jag kunde inte ens knäppa dem!
Jag tränar mer och börjar känna mig starkare för var dag som går. Jag äter betydligt bättre och får ännu mer motion av att köra barnvagn i uppförsbackarna här i Highgate. Målet är att komma i fin form så snart som möjligt och vara relativt 'vältränad' när jag kommer tillbaka till Sverige i december... Jag hoppas på förändring, men framför allt hoppas jag att det inte ska ta så förskräckligt lång tid (som det verkar göra)!
