Denna sedvandliga hysteri inför ett nytt år
Ett nytt år. En hel period med 366 dagar eftersom det är skottår i år. Vad rubriken anspelar på tycker jag ärligt talat att hela evenemanget är överskattat. Nyårslöften? Jag har inga nyårslöften. De är ju ändå bara till för att man ska känna sig misslyckad då man faktist inte har haft en chans att kunna uppfylla de krav man satt upp för sig själv. "Nästa år ska jag gå ner 10 kilo". Ha, lycka till, bara för att det är ett nytt år kommer du inte tycka att det är tråkigare att se på en bra film på TV. Du lär ju inte heller upskatta broccolin eller vitkålen mer bara för att du har bestämt dig för att gå ner 10 kilo. Jag tänkte från början ha ett mål som lyder ungefär så här "Jag ska börja lyssna på annan musik och sluta verka så 'obsessed' av Kent". Men så ställde jag mig frågan varför, och då fann jag inget vettigt svar. Jag älskar den musik de gör och det finns ingen som helst anledning till att inte se dem spela fler gånger än en. Kanske plånboken klagar, men vad jag försöker säga är att jag inför detta år bara kommer att göra sådant som gör mig lycklig, och jag ska bannemej leva det här året!
Vad gäller det gångna året är jag inte helt övertygad att jag levde upp till mina löften. Vilket kan verka i princip helt omöjligt med tanke på de krav på förbättring dessa krävde. Alla löften tycks gå ut på att man hela tiden ska förbättra mig själv, men om man nu från början fann sig nöjd med sig själv borde det väl vara omöjligt att förbättra någonting? Jag har brutit mina 07-löften, det är jag helt övetygad om, men jag är ändå nöjd med vad jag åstadkommit detta år. Jag har fått jätte-fina betyg, jag har fått deltaga i Jukola, jag har sprungit 10mila samt deltagit i första laget på 25manna. Jag har fått möjlighet att fylla 18 år, bli myndig, med tillhörande kalas. Det var jättekul! Jag har fått träffa och krama Martin Sköld, Jocke Berg, Sami Sirviö och Markus Mustonen samt fått deras autografer på nya kent-skivan. Jag har dessutom fått uppleva en extasfylld konsert. Vi har fått en ny familjenmedlem då Agge-bagge anlände på O-ringen och tack vare min brutna tå fick jag gosa med honom hur mycket jag ville... Dessa små guldtillfällen är bara smakprov från det gångna året och det indikerar på att jag har gjort massor med roliga saker och jag ångrar ingenting!
Men visst är det kul att fira ett nytt år! Många ser det som en ny start och nu blir det svårare än någonsin att få plats i omklädningsrummet på Najaden. Visserligen håller dessa löften inte längre än ett par veckor, men det var ju också väntat hos en pessimist som jag. Som jag nyss sa till pappa (som vill gå och lägga sig): "Det här är kanske första och sista gången vi firar nyår på ett så fint hotell som det här, det kommer att vara massor med fina raketer, vi har köpt Champagne och det är bara nyår en gång om året. Vi har ätit jättegott och haft en jättetrevlig kväll så varför inte fullända den till det yttersta?". Jag älskar att fira ett nytt år, men för guds skull, skippa nyårslöftena!
Festival-sommar!
Jag kommer ihåg för två år sen då jag så gärna, så gärna ville åka till Hultsfredsfestivalen och se den enda spelningen kent skulle göra det året. Men, Gud vad jag hatade mamma och pappa när de sa att jag inte fick! Men nu är det andra bullar... Jag siktar in mig på den festival kent åker till (fast det vet jag ju inte än) men annars är jag rätt sugen på antingen Hultsfred eller Roskilde. Vem vill följa med?!
Därför ska man åka:
1. Man har äntligen blivit myndig och får görna vad sjutton man vill!
2. Jag har (troligtvis) skaffat körkort då. Ingenting går väl upp mot en härlig bilsemester?
3. BRA MUSIK! Det absolut starkaste argumentet!
4. Party-Non-Stop!
5. Träffa nya människor?
6. LEVA! (Min mamma berättade nyligen att hon aldrig varit på festival, men jag ska bannemej ha skoj så länge jag är ung... inte för att hon hade tråkigt men ändå)
Kom igen nu! Vem vill hänga på?
...och så var man några kilon tyngre
Nu är det i alla fall över. Ut med all julmusik och plocka fram kent som fått vila under julhelegn, fast om jag ska vara ärlig har jag smyglyssnat uppe på mitt rum. Fram åker också alla presentkort som det ska sättas sprätt på så snart som möjligt. Vi har redan preliminärbokat en stuga i Lindvallen under sportlovet som min familj tillsammans med våra kära grannar troligtvis ska dela. Jag ser verkligen fram emot den resan, men när vi tittade i almenackan såg vi att vi helgen innan avfärd ska gå på kent, vilket i sin tur kommer att resultera i någon form av kenthysteri. Men det har jag ingenting emot...
Apropå kent, så SKANDAL!!
För att göra en lång historia kort fick jag, inte helt oväntat kanske, Stockholmsspelet i julklapp. Sampo lovar att döda mig om jag svarar fel och min nervositet stiger som en exponentiell kurva.
Sampo: "Varför var det så svårt att få tag i en vit skjorta/blus i stockholms butiker i juni år 2003?"
Jag: "Ja... Jag vet inte... Kanske för att folk tar studenten då...."
Sampo: "FEL FEL FEL! Kent spelade på stadion inför 33500 vitklädda fans!"
Det var väldigt pinsamt, men nästa gång den frågan kommer är jag beredd och då kommer jag att svara rätt (... innan frågan ens är ställd).
Nu ska jag in till stan och träffa Hanna då jag ska hjälpa henne med hennes repotage om hur mellandagsrean klär av människor... Vi får se hur det går...
Tingeling!
Nytt rekord!
http://www.miniclip.com/games/ice-slide/en/
Nu är det jul igen!
Året julavslutning gick till så som den gjort de två tidigare åren. Vi samlades först i skolan, då jag och Hanna egentligen skulle jobbat på projektet, men vi gick istället ner till matsalen och smakade på skolans tappra försök till jolbord (egentligen var det väl bara pepparkakorna som var något att ha). Där satt vi i över en timme och fick sällskap av Lydia och Mathias. När vi sedan befann oss i datorsalen (nästan helt ensamma med några goda vänner) skulle vi då jobba på vårt projekt. Det gick åt helvete! Jag försökte göra klart inledningen, men den blev rätt dålig, och vi spenderade stora delar av tiden att antingen kasta sälar med någon sorts slunga, äta ost med Ratman Ralph eller slåss om vilken musik som skulle spelas... Vi betedde oss som barn helt enkelt!
I kyrkan var det den sedvanliga avslutningen som består av kören som sjunger vackra låtar, den stora massan som ylar "Gläns över sjö och strand" (det lät förj*vligt), prästan snackar på och rektorn håller sitt tal. Sedan var det utdelning av "Årets tomte"-priser. Inte helt oväntat vann min fysiklärare Mats som räddade oss från Wyn förra året i klassen som avgörs i antalet röster man fått. Sedan vardet två priser till för bästa motivering, Anette och Ernest. Jag tror personligen att den som skrev Anettes motivering skrev den som ett rent hån, för jag och Hanna är i alla fall helt överens om att det bara är en sur, gammal hagga. Ernests motivering var lite roligare då författaren anspelade på han nationalitet; han är alltså skott och då man läts ig inspireras av Mel Gibsons frihetstaltal till alla skottar i filmen "Braveheart". Men nu kom motiveringen att handla om en man som uppmanar oss att befria oss från plugget, istället för England. Vilket var kul om man hade i bakhuvudet den skotska dialekten!
Roligast var nog när klockorna började ringa och det blev dödstyst i kyrkan:
Hanna: "Skrik ut något rebelliskt nu!"
Jag: "Gör du det får du hundra spänn!"
Hanna: "Skrik: ner med Anette!"
Sen skrattar vi så tyst vi kan och jag får jätteont i magen. Men det var kul, Hanna, det var det!
Hanna har fick idag sina julklappar. Igår när jag köpte dem var jag riktigt nöj, men sen framåt kvällen då jag skulle rimma erövrades jag av någon dåliga ande och mina rim blev helt plötsligt till hån. Stackars dig, Hanna, men det var inte meningen! Tanken var ju god, från början... Jag fick Hannas paket idag också, rimmet löd så här:
"Besatt av Kent eller ej,
här får du av mig en grej,
som kan dämpa ditt brinnande begär,
och på du lite engelska dig lär,
se detta som en Eskilstuna-fri-kur,
snart spricker du av nyfikenhet, eller hur?"
Sen fick jag ett sms:
Hanna: "Måste ju erkänna att det lilla paketet var magnifikt inslaget! Världens snyggaste ju! Smack på dig snuttisen!"
Jag: "Du har väl inte öppnat än?"
Hanna: "Vad tror du jag är för en tomte, klart somkorvspad att jag inte har öppnat det! Kollade bara närmre på inslagningen :-)"
Nu måste jag ta tillfället i akt att berömma mig själv. Eller egentligen inte 'berömma' snarare påpeka att paketet, som hon rent av öser beröm över, låg lite väl nära mig och min ny-upptäckta guldpenna. Vad jag försäker säga är att jag efter det att jag slagit in presenten lyssnade på en väldigt bra låt och hamnadei någon form av trans då jag bara greppade pennan och klottrade saker över hela paketet. Saker som "lalalala" eller "Oj, här blev det en guld-plump" samt ett ex antal pilar hit och dit och en fråga som "Gissa vilken låt jag lyssnar på? Det är jättelätt!". Snacka om att man har tråkigt!
Jag vill bara tillägga att jag reser bort till Storhogna Högfjällshotel datumen 29 dec till 6 januari. Om ni kommer att sakna mig så ring så snart som möjligt så vi kan hitta på någonting när jag är hemma.
Att vara plågad
"När jag dör så begrav mig stående, för jag har levt på knä i hela mitt liv!"
4 månader, 3 veckor och 2 dagar
Ikväll såg jag den väl omtalade filmen av Cristian Mungiu och nu efteråt kan jag helt enkelt inte låta bli att skriva en och annan rad om den. Jag föreslår att den som funderar på att gå och se den slutar att läsa nu och bokar nästa bio, för den är verkligen värd att se.
Rumänien. Och året är 1987. I studentkorridorerna flödar misären och tentorna pressar eleverna som mutar varandra för att få det de verkligen inte kan få någon annanstans. Bland samtliga är abort förbjuden, men dock en nödvändighet, då en ung student visar sig vara gravid. Och hon är rädd. Men dock inte ensam. Gabitas graviditet är ett faktum, men hennes väninna och rumskamrat Otilia är hennes stöd, och filmens enda hjälte. På ett dyrt hotellrum, med en abortör som enda tar betalt i sexuella tjänster, ska det onda avlägsnas och dö, på golvet i badrummet. Efteråt ska vi låtsas som om ingenting har hänt, så vad blir det för middag?
Filmen är överlag extremt välgjord i den mening att berättelsen är oförutsägbar rakt igenom, men trots de knappa inspelningsresurserna lyckas regissören och skådespelarna behålla spänningen genom hela filmen. Det är en teknik jag aldrig förr skådat. Någon bakgrundsmusik är det inget tal om och filmkameran som skakar när man springer efter. Hemma i TV-soffan när man tittar på egen inspelning från semestern i somras stönar alla högljutt för den skakiga bilden, de ständigt tappade fokusen och vindens brus som överröstar talet. Här sker nästan samma sak, bortsett från vindens brus. Men ingen musik förekommer i bakgrunden vilket i sin tur ställer väldigt höga krav på skådespelarnas insatser. Det är ju trots allt det enda vi kan urskilja om vi ska förstå deras känslor. Den glänsande talangen är överhängande hos skådespelarna som gestaltar sina karaktärer otroligt bra, man får känslan av att man kan läsa deras tankar! Själva inspelningen är oerhört skicklig trots att många skulle anse att man inte "såg tillräckligt mycket". Ett exempel är de mörka gränderna och trapphusen då man inte upptäcker folk som smyger omkring i bakgrunden förrän de kommer för nära. Skådespelarnas fantastiska insatser tillsammans med den tekniska begränsning som råder skapar en oförglömlig känsla som endast ett mästerverk kan frammana och detta bygger upp filmens spänning och överraskar.
Vem är hjälten? Svaret är Otilia, hon ska vara den lojala vännen, den underbara flickvännen samtidigt som hon är en lysande student som pluggar teknik trots hennes fattiga ursprung. Är det möjligt? Hela filmen belyser den långa abortprocessen då hennes rädda och "antagande" vän gör en väldigt sen abort. Vem ska utföra de sexuella tjänsterna om inte Otilia? Hennes pojkvän rasar över att hon inte köpte blommor till hans mamma nära hon fyller 48 år, men han förstår själv inte allvaret i hennes pressade situation. När Otilia berättar om Gabitas abort förklarar han klart och tydligt att han är helt emot abort, eftersom det är ett farligt ingrepp. "Vad ska vi göra om jag blir gravid? Du bryr dig ju inte när jag säger att du inte får komma inne i mig!" - "Då löser jag det!". Visst!
Otilia återvänder till hotellrummet där Gabita väntar, men svarar inte i telefon. När hon kommer in är aborten avklarad och på badrummets vita kakelgolv ligger ett fyramånaders gammalt foster död. "Spola inte ned fostret i toaletten för då blir det stopp. Gå istället högst upp i ett trapphus och kasta ned fostret, som är väl gömt i handdukar och plastpåsar i en stor väska, i sopnedkastet". Det gör hon. Och sedan när hon springer genom de mörka och kalla gränderna stannar hon upp och kräks. Nu förstår man vad som väntar.
Tillbaka på hotellet igen. Gabita öppnar inte dörren, men hittar henne senare i matsalen. Det är över och Gabita är hungrig. Hon frågar om hon begravde barnet. "Låt oss aldrig prata om detta igen, någonsin". Otilia är gravid, men tänker inte genomgå en abort. Det finns inga pengar för det, hennes pojkvän förstår inte allvaret och abortören är bara ute efter att förödmjuka unga flickor. Men framför allt har hon ingen riktig vän som hon kan luta sig mot när hon behöver hjälp, därför att Gabita är för rädd och opålitlig. Hon inser att processen är minst lika svår som att ta emot barnet och efter att ha kastat ner ett dött barn i sopnedkastet förstår hon allvaret, det handlar faktiskt om ett människoliv. Aborten är för komplicerad och en för tung börda som hon aldrig vill genomgå igen. Gabita får menyn i handen och servitören frågar "Vill ni ha lever, njure, hjärta eller hjärna".
Vilken fredag!
Trots att jag har gått och lagt mig tidigt varje dag hela veckan har jag varje morgon missat frukosten! Det är ju helt otroligt! Men igår slog jag rekord! Jag vaknade 07.18, alltså ca 12 minuter innan jag skulle gå och jag insåg med en gång att jag skulle missa bussen, eftersom mitt hår var ett enda flottigt kråkbo. Jag kan inte dra någon annan slutsats än den att jag vid den här årstiden sover MER, äter MER och slöar MER. Det är inte längre bara sex timmars sömn och ordentlig frukost, nej, istället blir det en rostad macka med marmelad på vägen till bussen och på kvällarna kortar jag ned löppassen för att kunna titta på TV och äta karameller. Men jag tycker ändå, på något sätt, att jag förtjänar det!
SMS:ar Hanna att hon blir dagens Profet-magnet och anländer till skolan ca 20 minuter försenad, när jag egentligen skulle ha varit där 8.15. Vi jobbar med projektet fram tills lunch, och då är jag vrålhungrig eftersom den enda frukosten jag fick var en apelsin. Jag slevar i mig käk som skulle räcka till ett helt kompani och sedan bär det av mot Haninge centrum för att träffa min nagelfixare som ska göra mina naglar fina till jul. Självklart var jag ju också tvungen att lämna tillbaka några biblioteksböcker. En uppenbar nackdel med att fylla 18: Förseningsavgifter!
Med nya, tjusiga och juliga naglar, tillbaka in till stan för att möta Hanna och sedan sakta ge sig av mot Kungsträdgården och den katolska kyrkan. Där ska vi träffa en pensionerad bioetiker och katolsk "pater" vid namn Erwin Birschoffberger. Vi skulle intervjua honom till vårt projekt men han verkade inte ha läst frågorna innan och gled många gånger i väg från ämnet och började jiddra om abort och Downs. Lite smått irriterade lämnade vi kungsträdgården, för att sedan springa, mot Djingis Khan och äta mongolisk buffé med brudarna. Där åt vi jäte-jätte-jätte-jätte-jätte-mycket! Tills vi nästan blev illamående! Men det var väldigt gott och väldigt trevligt sällskap!
Sedan sprang jag och Hanna mot Statsteatern för där väntade en politisk monolog "Rachel Corrie". Jag tycker personligen att den var väldigt välgjord och Frida Hallgrens skådespelarinsats var av lysande karaktär. Dessutom var det en oerhört intressant skildring av hennes liv som amerikansk aktivist och jag tycker faktiskt att pjäsen var överlag väldigt bra. Sedan fick vi gå de korta stegen mot tunnelbana, men eftersom Hanna inte hade någon aning om vad hon gjord av busskortet var vi tvungan att stanna mitt på Sergels torg för att hon skulle leta efter det i sin till synes bottenlösa väska, mitt i kylan dessutom!
Fnitter råder hela vägen till Telefonplan. Han visar mig sin arbetsplats vid namn "Matbiten", väldigt corny och jag garvade så att jag knappt kunde gå. Vi köper masrchmallows och hyr nyaste Harry Potter. Blåvingevägen 15 står med öppna dörrar och med tomma pizzakartonger utanför dörren. Vi grillar våra machisar och glor på Harry Potter. Sen ligger vi och fnittrar en stund till, tills vi slutligen låter John Blund visa oss vägen.
Snacka om uppbokad dag, va?
Jag står här frusen, fast, äntligen stilla
...som gravitation, nått vasst. Jag ska aldrig göra dig illa, igen.
Jag var nyss inne på Rockbjörnens hemsida för att, som det trogna fan jag är, rösta på Kent och när jag ändå var inne tänkte jag att jag kunde ta mig en tur på aftonbladet.se. Ganska snart kom jag att finna en tävling som just nu handlar om Kent! Den här tävlingen går ut på att man ska finna fem rätt (istället för fem fel som det brukar vara). Fram tills Rockbjörnen går av stapeln kommer alltså en virrig man på Aftonbladet gör fem inslag som handlar om de populäraste kandidaterna till årets rockbjörnar. Första inslaget kom då att handla om Kent och jag kan garantera er att följande är definitivt fel!
- Kent kommer INTE från Västerås utan från Eskilstuna (i slutet gör de en antydning på det men det framgår kanske inte helt klart för alla)
- Deras första skiva hette inte "När det blåste på mars" och kom definitivt inte ut 1984 (medlemmarna i bandet hade inte ens träffats då)
- Den ENORMA spelningen som ägde rum i Väserås var inte ett hav av ROSA (den vita turnén antydde faktiskt på att besökarna helst skulle bära vitt)
- Kent åker inte fram och tillbaka mellan Malaga och Västerås flygplats.
- De har inte heller någon nerlagd fabrik/sjukhus/anstalt som replokal
Vad som är rätt får ni räkna ut själva, men nu borde det inte finnas så mycket kvar som redan inte har nämnt av det ca 3 minuter långa inslaget. Gå in på Aftonbladets hemsida och klicka er fram till Rockbjörnen för att även om ni mot förmodan inte gillar Kent är inslaget kul att se.
Noll julstämning
Hur piffar man egentligen upp vardagen nu inför jul? Mitt rum får bottenbetyg i julpynt och i mina hörlurar på väg till skolan lyssnar jag bara på Kent (förresten gick "Colombus" in på Tracks förstaplats idag). Jag har inte bakat varken pepparkakor eller lussekatter. Det enda jag gör som är någorlunda "juligt" är att öppna luckorna på Kalle Ankas julkalender. Idag löd frågan: "Vilken älsklingsrätt har björnbuse 176-761?" Kan du den Hanna? I sådana fall, gå in och tävla på Kalle Ankas hemsida.
Ikväll ska jag på julbord ute på Dalarö med pappa & co. Jag ska äta massor med gott, men hoppa över nyttigheter som potatis och annat liknande. I morse blev jag jättesur därför att det bara fanns pytte-pytte-lite risgryngröt kvar (ja, jag gjorde faktiskt en sats risgryngröt i veckan), så det första jag ska leta reda på när vi anländer till värdshuset är grytan med tomtegröt. Kanske inte lika exklusivt som ankleverpastej och oxtunga, men nu har jag sagt att jag ska äta gröt så då får det bli så.
Hanna ska dra med mig till Skansens julmarknad imorgon. Jag ser faktiskt fram emot det, trots att min julstämning är lika låg som glocalnet. Men vem vet, kanske träffar jag någon kändis eller hittar värsta bra julklappen? Eller så står vi i ett hörn och pimplar brända mandlar. Och det är inte dåligt det!
Nä, nu måste jag gå upp och göra någonting åt mitt oinspirerande kylskåp till rum, så att jag både kan få lite julmys samt ökad rumstemperatur (i den bemärkelsen är vi vänligt miljövänliga eftersom vi inte slösar en massa energi på uppvärmningen av huset). Istället för att öka termostaten brukar vi elda, men eftersom mitt rum ser ut som ett bombnedslag i Beirut brukar jag skämmas så för att hålla dörren öppen. Men nu ska det bli andra lussebullar!
Sedan kanske jag ska öppna boken jag fått från Linköpings universitet, postad av en viss Kristin Zeiler. "Chosen children", som hennes avhandling heter, är väl vår bibel nu under projektet, men boken är lika lättläst som Dostojevskijs "Brott och straff" på sitt ursprungsspråk. Eller så ska jag ta tag i mitt psykologiarbete, där jag också har fem böcker som ligger och väntar på att läsas. Själva svårigheten med psykologiböcker är att 90% av dem består av rent SKIT där författaren själv sitter och lägger upp argument som han sedan förkastar. De resterande 10 procenten är väl relativt användbara, men eftersom psykologin är uppdelad i så många olika teorier måste man granska dessa på ett kristiskt sätt och under hela processen vara konsekvent. Och det är banemej ingenting jag tycker är kul! Troligtvis kommer jag väl att fastna i min fin-fina bok om Kent och då rusar tiden i väg och i slutändan visar det sig att jag inte gjort någonting vettigt alls innan jag ska iväg till julbordet. Jisses, vilka bekymmer! *ironi*
Riktiga mördar-veckor!
Jag har nu varit 18 år i dryga tre dagar, men jag har ännu inte hunnit njuta av de friheter som det myndiga livet erbjuder. Och så lär det inte bli på ett tag, eftersom den senaste veckan, den här veckan och den näst kommande veckan kommer ha ett FULLPROPPAT schema med saker som måste göras.
Förra veckan t.ex. bestod av en bokdisskussion och två muntliga presentationer inom religion och civics. Till att börja med vill jag avråda alla de som tänkt vara lite kulturella och läsa klassiska litterära verk att läsa Processen av Kafka. Det är nämligen en bok bortom allt vad logik och verklighet innebär! I och för sig var bokdisskusionen ovanligt intressant och boken komposition i sig är väldiga intressant, men det är ingen bok man direkt njuter av. Kanske var det bara Pernillas engagemang som höll disskussionen vid liv... De båda presentationerna gick väl bra, men här måste tilläggas att min nervositet inför mitt engelska uttal var närmast outhärdlig. jag hatar verkligen att vara så nervös!
Den här veckan har jag haft matte E-prov som tyvärr inte gick särskilt bra, men det gjorde de inte för de andra heller. Jag satsar på riksprovet efter jul så ska jag nog kunna ro ännu ett MVG i matte iland. Annars händer väl inget jätte-jätte-jätte-jobbigt den här veckan, men det är mycket läxor och böcker som tynger min väska och jag vill inte veta hur många timmar jag satt uppe och pluggade igår.
Jag ska har 18års-kalas på fredag, och många av mina vänner kommer att komma. Vi ska äta och dricka (men ingen kommer att bli full, mamma. jag LOVAR!) och sjunga karaoke och dansa tills grannarna klagara. Gud vad kul det ska bli! Men det är mycket jobb, så idag ska jag och Sampo storhandla.
Nästa vecka väntar det andra provet i Fysik B! Förhoppningvis får inte Fariborz fria tyglar och gör ett supersvårt prov, men jag har skrivit en planering och har redan börjat plugga. Nästa vecka ska jag, Hanna och San-san dessutom hålla egen lektion i HANDBOLL! Ingen av oss kan någonting så idag ska vi åka till Frescatihallen och träna på övningarna. Nästa vecka ska vi ha seminars i civics och jag ska analysera och redogöra för hur Turkiet bryter mot de mänskliga rättigheterna och vad de får för konsekvenser för landet och övriga världen. Såååå spännande...
Så om jag inte får någon hjärtinfarkt eller magsår nu så lär jag väl aldrig få det... Nu måste jag tillbaka till skolan!
Hejdå!
