Stiftsemlan

Måndag och en ny vecka. Jag sitter nyduschad, insvept i badrocken och trots hörlurarna hör jag hur glada barnen blir när mamma Anna som varit i Köpenhamn under dagen äntligen kommit hem. Jag hade ju sagt till dem att de troligtvis skulle redan ha somnat när mamma kom hem. Men fel hade jag och barnen är jätteglada. De "spökar" omkring utanför min dörr, men att kunna lämna över rena, mätta och glada barn är en fröjd för mina ögon. Och öron.

I natt drömde jag om mitt blivande studentliv i Göteborg. Igår satte mamma mig i bostadskö och jag tittade runt bland olika studentlägenheter. I centrum var det billigaste alternativet korridor på Dr Lindhs gata. Fast om jag står ut med en cykelväg på 6,3 km finns ett möblerat rum med kokvrå. Då slipper jag dela toalett, dusch och kök med andra och jag har 20,6 i boyta. Det låter inte så dåligt! Pennygången hette området.

Nu har jag varit duktig och tränat intervaller. Nu är jag trött i benen men Mark lagade fantastisk mat och nu har Anna gått iväg för att hyra mer 24...

I landet Lagom är det fult att vara patriotisk och politiskt inkorrekt. Kommunister och högerextremister såsom fascister och nazister är fula släkten som man inte ska ha någon som helst kontakt med. Ungdomarna i de svenska skolorna vet inte ens vad det innebär att vara fascist och vilka ideal man förespråkar. Allra bäst är att låtsats som om de inte finns. Skolorna, tillsammans med föräldrarna, uppfostrar och lär barnen begrepp som jämlikhet och "lika för alla". Allra bäst är att vara vanlig och att inte sticka ut. Det är ju fult!

Ändock existerar ovan nämnda grupper i samhället och "vanliga" som vi är förbjuder vi den propagandan som de försöker sprida till våra stackars unga. Vad blir resultatet? Jo, att en främlingsfientlighet uppstår mellan grupperna tack vare den brist på förståelse och kunskap som vilar över relationen mellan samhället och dessa förbjudna grupper-som ej-får-nämnas-vid-namn.

Media har en stor roll i denna maktkamp. Många skulle kanske hålla med mig när jag säger att svensk media redan bestämt våra åsikter i och med att de presenterar debattartiklar, dokumentärer och allmänna nyheter. Andra skulle kanske inte hålla med och bestämt hävda motsatsen. "Svensk media är bland den bästa i världen" och "Dagens Nyheter är ett perfekt exempel på hur man presenterar fakta på ett objektivt sätt" är bara exempel på respons jag skulle få om jag presenterade mina kritiska synpunkter. Faktum är att objektivitet är ett relativt begrepp som helt och hållet beror på vad samhället och allmänheten uppfattar som objektivt. Om hundra år har definitionen ändrats och vad som anses som objektivt idag är subjektivt då...

På sistone har jag rest en del och har därmed spenderat större delen av min tid med utländskt media och har därmed också fått se kontrasterna. Times är en väldigt känd tidning och sträcker sig över hela världen. När Mark la fram söndagstidningen framför mig bredde sig en konstig min över mitt ansikte. "Vill han att jag ska bli allmänbildad och läsa tidningen? Jag har ju en Bamse-tidning i perfekt skick framför mig!" Jag gav tidningen en chans och min första reaktion var debattartiklarna där det presenterades fritt skilda åsikter av olika etablerade grupper (fula grupper i samhället) och som läsare fick man inte bara möjlighet att ta del av dem ("Vadå, är det så här de resonerar?"), utan man fick också större perspektiv när åsikterna ställdes mot varandra. Något sådant ser man aldrig i svenska media. Där är vår bestämda åsikt - som förväntas vara objektiv - redan nedskriven mellan raderna.

Har ni kanske tänkt på presidentvalet i USA? De säger de inte rakt ut, de svenska medierna, men de flesta svenskar hoppas nog att Obama vinner... Har jag rätt? Sverige är väl mer eller mindre anti-USA när det gäller oroligheterna i Irak och varför skulle då svenska hjärtan önska en gammal Vietnam-veteran styra "Storebror"? Fast är det verkligen svenska hjärtan och inte svenska medier som bestämt det? Take a deep look into yourselves and you will find the answear...

Eftersom jag kommer att befinna mig i London under en längre tid har familjen jag bor hos varit så vänliga och skaffat mig ett mobilt abbonemnag. Det innebär följaktligen att jag har ett nytt mobilnummer och jag tror att det blir billigare (både för mig och er) att t.ex. skicka SMS. Telefonsamtal fungerar väl också, men jag ska skaffa Skype och MSN samt mail är ju andra ännu fungerande kommunikationsalternativ.

Här kommer alltså lite viktig info:

Mitt mobilnummer: 0044 (0)7531146406 nollan slår man bara in om man själv har ett brittiskt abbonemang och då struntar man också i de första fyra siffrorna. Men om man ringer från Sverige (eller vilket annat europeiskt land som helst) måste man slå 0044 753... osv)

Min adress är: 45A Cholmeley Park, N65EL LONDON (sedan kanske man också måste lägga till UK...)

"Alla kan sjunga. Bara man slipper lyssna på eländet!" Tänk er att Mark Levengood myntade det uttrycket, men det skulle lika gärna kunna vara min mammas sambo Sampo. För fyra minuter sedan fick jag svar på ett mail jag skickade till den Svenska kyrkan i London. Jag frågade om jag fick komma med i kyrkokören och förhoppningsvis sjunga julsånger, eftersom jag ändå måste finna någon form av sysselsättning på torsdagskvällarna. Så varför inte sjunga lite? Några spruckna fönster och speglar kanske...

Twilight betyder skymning på engelska. Men det kan också betyda gryning, men eftersom titlarna följer följande ordning - Twilight, New Moon, Eclipse, Breaking Dawn - känns det mer relevant att översätta Twilight till skymning.

Twilight-sagan som jag de senaste dagarna förälskat mig så i handlar om den passionerade kärleken som utbryter mellan Bella och vampyren Edward. Jag är sedan tidigare känt väldigt fascinerad av vampyrer (läste ju exempelvis boken "Låt den rätta komma in" i våras).

Men hur kommer det sig att jag fastnat så för de här böckerna? Förutom den spännande handlingen och miljön som böckerna utspelar sig i är Twilight en passionerad kärlekshistoria. Väldigt typisk amerikansk produktion skulle väl de flesta säga, men jag har förklarat min besatthet genom att nämna "Harry Potter-effekten". Denna egenkomponerade benämning innebär alltså att boken är så jävla spännande att man inte kan sluta läsa. Har man som jag, och många andra för den delen, läst alla Harry Potter-böcker vet man att det alltid slutar med att huvudkaraktärerna av olika anledningar ligger på Madame Pomfreys sjukavdelning... Många skulle kanske säga att Twilight-serien är förutsägbar och trots alla problem som uppstår konstant vet man ju att de kommer att "leva lyckliga i alla sina dagar". Slutet blir i och för sig ganska ironiskt eftersom vampyrer är odödliga! Men som tidigare nämnt, romantiken och passionen som genomsyrar boken lockar till spännande läsning, inte minst för dem (inklusive mig) som inte upplever särskilt mycket romantiki vardagen...

Fast jag måste nog medge att Twilight är den bättre boken i serien.  Visserligen är den också den enda boken jag läst klart, men andra boken - New Moon - är riktigt sorglig. Jag har i princip gråtit mig igenom 100 sidor idag! Jag hoppas att det blir bra snart...

"I curled over, pressing my face against the steering wheel and trying to breathe without lungs.

I wondered how long this could last. Maybe someday, years from now - if the pain would just decrease to the point where I could bear it - I would be able to look back on those few short months that would always be the best of my life. And, if it were possible that the pain would ever soften enough to allow me to do that, I was sure that I would feel grateful for as much time as he'd given me. More than I asked for, more than I'd deserved. Maybe someday I'd be able to see it that way.

But what if this hole never got any better? If the raw edges never healed? If the damage was permanent and irreversible?"