Stiftsemlan

Idag var dagen med stort D. Hela Stockholm fryser i det kalla november, men på Annexet vid Globen kokade det. Konserten var helt underbar! En enkel ekvation bevisar enkelt att man borde ha öronproppar på en sådan konsert, men eftersom jag personligen tycker att det förstör ljudet och musiken (framför allt, eftersom man då bara hör sig själv sjunga i huvudet, och hur bra är det på skalan ett till hundra?) får jag väl räkna med tinnitus de närmast kommande dagarna.

Jag har sagt det många gånger, men det tåls att upprepa: Kent är världens bästa band! Jag har även påpekat många gånger att det är till min fördel att ha ett favoritband som bor i samma land som en själv. Då är ju faktiskt chansen större att jag får se dem in real life (skivsignering till exempel, jag hyperventilerar fortfarande när jag tänker på den).

Låtar som speciellt berörde mig var bl.a. Columbus:

Stockholm vaknar långsamt
På droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld
till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit
way back in 93
en ynklig rad av fotspår
En okänd kontinent

Det var så vackert. Hela publiken sjöng med, var med, innuti. Jag blev så berörd att jag rent av skakade trots att värmen var närmast outhärdlig därinne...

Jocke berg sa: "Här kommer det bittra slutet!"

Tyck synd om mig, jag är ensammast i Sverige

Det blir helt enkelt inte mer känsloladdat än så! Genialt och jag får säga det själv. Trummorna som ekade mellan väggarna, det kändes som om något genomborrade mitt hjärta... Det gjorde det nog också.

747 är en av Kents absolut bästa. Michan berättade i efterhand att killen som stod brevid mig grät. Och jag försår honom, för att bättre än så här blir det inte.

Tystnad
Tunnel, avfart
När taxametern slagits på
försvinner allt i regnet
utan spår
& som en viskning
ser Vi syner nu igen
Det här är nåt
som inte ens har hänt...

Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad Vi vill ha
det luftkonditionerade ljudet
av fart
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still...

Lyssnar
stel & fastspänd
& när paniken bryter ut
ler Du svagt
och viskar till Mig Du
är värd att dö för
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls...

"Vi håller oss vid liv" Ni har ju alldeles rätt!

Tyvärr måste jag väl medge att konserten var lite kort. Men den slutade som väntat med "Mannen i vita hatten (16 år senare)". Förra gången hade de förlängt slutet, men (lyckligtvis?) var det inte samma slut som förra gången.

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö

I de sista raderna sjunger han: "Jag vill inte leva längre, men jag trivs så bra i min svit".  Ärlighet varar längst? Som ett avsked hälsade de oss: "Vi ses igen, kanske redan i morgon. Bli inte för fulla nu. Och ta en taxi hem om ni dricker för mycket."

    

Tack!

Det här var det deppigaste dagen i hela mitt liv! Okej, jag tror att jag överdriver men idag var det en sådan dag då det känns väldigt svårt att få leendet att nå högre höjder. Det var ju egentligen som upplagt för katastrof...

Klockan ringer vid sex och jag vet att jag MÅSTE gå upp för annar kommer jag försent till nationella provet. Utanför virvlar små vita tussar til snö ner från himlen. Jag klär mig i slusk-kläder (det är ju provdag!) och snörar på mig värsta vinterkängorna. Jag går till bussen. Bussen blir sen. Trafiken är seg.

Jag kommer till Gullmarsplan mycket senare än räknat. När jag precis ska gå genom spärrarna hittar jag inte SL-kortet. Jag får panik. Jag hittar inte kortet. Jag får istället ta bussremsa (som tur var hade jag en i plånboken). Jag sitter och grubblar över det där förbassade busskortet hela vägen till Odenplan.

Enligt SL skulle jag komma till Odenplan 07:38. Tjena! 7 minuter innan provet började anlände vi till Odenplan. Jag visste att jag var tvungen att köpa kaffe, annars skulle jag ju somna. 7eleven-biträdet är jätteseg och en gubbe tränger sig före mig. Lite argt fräser jag till mig en Cappucino á la snabbköp + en pistagebulle.

Jag kommer givetvis försent till provet, typ 3-4 minuter. Suck! Härifrån väntar 5 timmar intensivt skrivande....

5 timmar senare... Tumnageln har borrat sig in i pekfingret som nu svullnat upp. Skrivkrampen har fått hela mig att skaka och äntligen, kan jag lämna salen. Jag har ingen aptit vid lunch för jag skakar fortfarande. Mats försöker få oss engagerade i någonting han kallas fältstyrka(?). Det enda som egentligen var lyckat idag var handledarmötet med Olle. Olle sa att Jag och Hanna utgör den bästa projektgruppen han någonsin haft. Okej, nu blev näsan väldigt lång. Han gillade vårt upplägg och resten av mötet pratade vi om Polarklockor.

På träningen sen var jag jättesur på alla och efteråt frös jag jättemycket om fötterna. Samuel och David förstörde min skrivbok och nu har jag skickat iväg ett mejl till mina klasskamrater som jag ska göra en samhällsredovisning med nästa vecka. Vad finns det för spännande att analysera om Darfurkonflikten?

Ojdå! Jag dog. Kom gärna på min begravning. (PS. Jag gillar gula rosor!)

För knappt tio minuter sedan ögnade jag igenom min systers rättade samhällskunskapsprov. Det handlade om internationell politik, industriländer och utvecklingsländer, väst och öst, fattigdom... Vid närmre eftertanke insåg jag, ännu en gång, att världen är långt ifrån rättvis! Att fattigdomen i Asien och Afrika stärker västvärlden på många sätt är ingenting nytt, men varför det faktum att vi lever på deras misär inte bekymrar oss mer, är en värdig fråga att ställa.

Om vi ser tillbaka i tiden och jämför med den värld vi ser idag, kan vi utan vidare svårighet fastslå att demokratins utbredning har ökat. Men fortfarande ser vi diktaturer och befolkningar runt om i världen där det ständiga förtrycket står bakom gaveln. För att citera Churchill: "Demokratin är det sämsta styrelseskicket, om man bortser från alla andra". Vad har då diktaturen givit samhället? Den sociala utvecklingen har många gånger begräsats på grund av inre stridigheter inom landet eller andra inrikespolitiska motgångar som i sin tur lett till en splittrad stat. Folket har även många gånger visat sig kraftfulla i sitt motstånd; kanske minns vi Tianamin Square, 1989? Då studenterna reste sig mot regimen i hopp om ökad frihet. Regimen besvarade protesterna genom att öppna eld mot de unga studenterna och inom några timmar var massakern på det egna folket ett faktum.

Västvärlden försöker många gånger briljera med den industriella revolutionen som i början av 1800-talet. Dock nådde inte industrialiseringen så långt utanför Europas gränser, med de länder som drogs med i den framgångsrika utvecklingen - bland annat Sverige - låter sig inte trampas ned för det. "Vi har ju faktiskt redan industrialiserats!" Man kan se den industriella revolutionen som en biltvätt; när solen gryr är kön av smutsiga bilar oändlig, men vartefter dagen fortgåt minskar kön och när biltvätten till slut stänger är fortfarande många bilar smutsiga. Så fungerar det även i världen, men många länder kommer ha stora svårigheter med att få sin bil tvättad. Kanske blir de inte tvättade alls. Då kan endast de rena bilarna visar framfötterna och får vara med och tävla på den internationella arenan. Ur ett historiskt perspektiv betraktar vi Kina med Mao Zeitung i spetsen. "Det stora språnget" med inkluderande planekonomi blev till katastrof då folket svalt ihjäl och dog. Man kan ju tycka att Mao borde ha förstått att femtiotusen miljoner instruktionsböcker om hur man odlar kapris inte skulle vara lika lättsålda som femtiotusen miljoner kg ris. Att den industriella revolutionen har varit av stor betydelse för västerländsk ekonomisk utveckling är ett faktum och detta gör att många utvecklingsländer hamnar efter i den internationella politiken.

"Kinesiska barnarbetare? Det är ju bara ett känslotillstånd som när man ska baka tiotusen lussekatter till familjens adventbjudning!" Eller hur? I västvärlden har vi demokrati, ekonomisk styrka, mänskliga rättigheter och möjligheter. Framför att möjligheter till utbildning. I den tredje världen är situationen den omvända, men inte helt obegriplig. I Kina bor det väldigt många människor; the vast majority are poor and deprived. De flesta arbetar på fabriker i en ofattbar arbetsmiljö för småslantar som i alla fall jag skulle skratta åt om jag blev erbjuden ett så o-stimulerande och smutsigt jobb. Statistik indikerar på att de största köparna av dessa produkter som producerats av en EXTREMT billig arbetskraft är de stora, rika företagen i Europa och USA. Skuldkänslor? Inte? Titta i nacken på din tröja och se efter. På min står det: "MADE IN BANGLADESH".

Kina är på framfart, men hur ska ett så sargat och orättvist land kunna mäta sig med västvärlden? Många anklagar Kina för sina icke-miljövänliga metoder för att bygga ett industrisamhälle, men samtidigt måste man ställa sig frågan om de inte har rätt till den då? Den nya miljörevolutionen världen över har verkligen fått stort diskussionsutbyte, men människors attityd till en livsstilsförändring är långt ifrån ljus. Al Gore påpekade många gånger i sin dokumentär "An Inconvenient Truth" att det inte är för sent, det finns fortfarande chans till förbättring och överlevnad.

"Jag avskyr din åsikt, men jag skulle kunna gå i döden för din rätt att framför den!" Voltaire presenterade sina tankar redan under 1700-talet, men inte förrän efter Andra Världskrigets slut år 1948 utformades en internationell konvention angående de mänskliga rättigheterna. I den finns klara definitioner om vad det innebär att vara människa och vilka friheter du föds till. Sådana friheter som yttrande frihet, tryckfrihet, pressfrihet, religionsfrihet... osv. är inte något självklart för alla människor på jorden. Befolkningar förtrycks och terroriseras, etniska minoriteter förföljs, frihetskämpar åker i fängelse, rebeller dödas och miljontals barn lämnas föräldralösa i AIDS spår. Överallt lider människor, men vem bär ansvaret? Gud? Eller vi själva?

Den som stiftade uttrycket "Livet är inte rättvist!" visste verkligen vad han snackade om. Eller vänta nu, det var ju min pappa... så sent som igår faktiskt. Hursomhelst, orättvisan i världen flödar, oron inför framtiden tilltar och människor lider, men kanske är det en del av livet. Men jag är i alla fall glad att jag fick leka med mina Barbie-dockor som liten och inte tillverka dem i en mullrande grå byggnad i hopp

om att senare kunna stilla hungern...