Kulturrundan kammade noll
Första lediga vardagen idag och jag skulle möta Hanna utanför statsbiblioteket kvart över nio. Men när jag vaknade i morse trodde jag att min klocka ännu inte var omställd för vintertid och därför sov jag lite för länge. När jag sedan vaknade hade jag ungefär en kvart på mig innan jag skulle gå till bussen. Jag försökte verkligen, men jag blev i alla fall tvungen att stressa till bussen. I högklackat! Jag sprang som aldrig förr, men inte hjälpte det.
Skolan är ju ganska deprimerande och eftersom vi båda har stressat som idioter inför varje prov och uppsatsinlämning har projektet blivit lagt på hyllan tills vidare. Och nu på lovet (ja, jag vet att man inte ska plugga då) ska jag och Hanna verkligen ta tag i det. Preimplantatorisk Genetisk Diagnostik... Låter inte det lite häftigt? Men vad det är för något får ni, kära bloggläsare, ta reda på själva! Ett mail till Olle och sen var vi klara för dagen (svårare än så är det inte).
Efter att vi ätit lunch på en italiensk resurang bestämde vi oss för att vara kulturella, vad nu det innebär. Vi tänkte oss något i stil med museum. "Ja, Hanna vi går på museum!" Dock var det skilda åsikter om vilket museum vi skulle gå till, men i stället för att ta till våld använde jag mig av min eleganta övertalningsförmåga för att diskussionen skulle få den utgång jag önskade. Jag ville då till medeltidsmuséet, men var ligger det? Hanna verkade veta så vi åkte till Gamla Stan och efter mycket om och men hittade vi ingången. Det enda problemet var att ingången var omringad av ett högt träplank och innuti kryllade det av byggarbetare. Nej, det var inte helt lämpligt att besöka Medeltidsmuséet idag. Andrahandsvalet var Historiska muséet (trots en del klagomål från den andra parten) och vi tog bussen till Djurgården. Varför kan man undra i efterhand, men Hanna var helt säker på att muséet låg där. I stället hamnade vi på Nordiska muséet/Vasamuséet där vi fick fråga efter vägen. Då var det bara att gå tillbaka. På vägen dit stoppades vi av några utländska turister som verkade inte ha någon som helst aning om var de var någonstans. Jag försökte hjälpa dem så gått det gick med kartläsningen, men de fattade ändå ingenting. När vi till slut kom fram till historiska, vi var genomblöta av allt regn och Hanna behövde en toalett, visade det sig att muséet var STÄNGT. Vilket oflyt och då ville Hanna gå till armémuséet och jag var desperat så jag gick med på det. Vi trodde att vi tog en genväg, men istället hamnade vi utanför HOVSTALLET. Nä, nu fick det vara nog! Och jag hade jätteont i fötterna...
Inga kulturpoäng till oss trots att vi försökte och vi åkte tillbaka till Norrmalmstorg där vi gick in på första bästa H&M för att slippa regnet. Ut kommer Hanna med nyinköpta kläder för 945 :- och ett clubkort. Bättre än så blev det inte och trots alla motgångar hade vi det kul, ellet något? Jag tycker i alla fall vi borde få någon liten bonuspoäng för attvi faktist FÖRSÖKTE vara lite kulturella...
Skolan är ju ganska deprimerande och eftersom vi båda har stressat som idioter inför varje prov och uppsatsinlämning har projektet blivit lagt på hyllan tills vidare. Och nu på lovet (ja, jag vet att man inte ska plugga då) ska jag och Hanna verkligen ta tag i det. Preimplantatorisk Genetisk Diagnostik... Låter inte det lite häftigt? Men vad det är för något får ni, kära bloggläsare, ta reda på själva! Ett mail till Olle och sen var vi klara för dagen (svårare än så är det inte).
Efter att vi ätit lunch på en italiensk resurang bestämde vi oss för att vara kulturella, vad nu det innebär. Vi tänkte oss något i stil med museum. "Ja, Hanna vi går på museum!" Dock var det skilda åsikter om vilket museum vi skulle gå till, men i stället för att ta till våld använde jag mig av min eleganta övertalningsförmåga för att diskussionen skulle få den utgång jag önskade. Jag ville då till medeltidsmuséet, men var ligger det? Hanna verkade veta så vi åkte till Gamla Stan och efter mycket om och men hittade vi ingången. Det enda problemet var att ingången var omringad av ett högt träplank och innuti kryllade det av byggarbetare. Nej, det var inte helt lämpligt att besöka Medeltidsmuséet idag. Andrahandsvalet var Historiska muséet (trots en del klagomål från den andra parten) och vi tog bussen till Djurgården. Varför kan man undra i efterhand, men Hanna var helt säker på att muséet låg där. I stället hamnade vi på Nordiska muséet/Vasamuséet där vi fick fråga efter vägen. Då var det bara att gå tillbaka. På vägen dit stoppades vi av några utländska turister som verkade inte ha någon som helst aning om var de var någonstans. Jag försökte hjälpa dem så gått det gick med kartläsningen, men de fattade ändå ingenting. När vi till slut kom fram till historiska, vi var genomblöta av allt regn och Hanna behövde en toalett, visade det sig att muséet var STÄNGT. Vilket oflyt och då ville Hanna gå till armémuséet och jag var desperat så jag gick med på det. Vi trodde att vi tog en genväg, men istället hamnade vi utanför HOVSTALLET. Nä, nu fick det vara nog! Och jag hade jätteont i fötterna...
Inga kulturpoäng till oss trots att vi försökte och vi åkte tillbaka till Norrmalmstorg där vi gick in på första bästa H&M för att slippa regnet. Ut kommer Hanna med nyinköpta kläder för 945 :- och ett clubkort. Bättre än så blev det inte och trots alla motgångar hade vi det kul, ellet något? Jag tycker i alla fall vi borde få någon liten bonuspoäng för attvi faktist FÖRSÖKTE vara lite kulturella...
Jag kan inte sova
Jag kan inte sova...
Jag kan inte sova...
Jag kan inte sova...
Klockan är 22:42 men jag kan fortfarande inte sova...
Idag besökte jag Hälsomässan och där köpta jag en liten present till min lilla fågel som ska få den imorgon när vi sätter igång vårt arbete med projektet. Jag träffade även Sofia G som nu har flyttat hemifrån och hon verkade ha det bra där borta i Hagsätra. Imorgon ska jag ha på mig min stickade tröja från H&M (som jag inte tvättat efter att jag kramat alla i kent) och mina nyinköpta skor. Bussen mot Gullmarsplan går 08:38 och jag borde gå och lägga mig nu.
Men jag kan inte sova...
Jag kan inte sova...
Jag kan inte sova...
Klockan är 22:42 men jag kan fortfarande inte sova...
Idag besökte jag Hälsomässan och där köpta jag en liten present till min lilla fågel som ska få den imorgon när vi sätter igång vårt arbete med projektet. Jag träffade även Sofia G som nu har flyttat hemifrån och hon verkade ha det bra där borta i Hagsätra. Imorgon ska jag ha på mig min stickade tröja från H&M (som jag inte tvättat efter att jag kramat alla i kent) och mina nyinköpta skor. Bussen mot Gullmarsplan går 08:38 och jag borde gå och lägga mig nu.
Men jag kan inte sova...
Trattkantareller och svensktal
Mitt hår är så äckligt att ingen vill ta i mig, men det hindrar mig inte från att spela Kents nya på högsta volym. Det är mindre än en vecka sedan jag såg dem och jag har slutat att hyperventilera så fort någon har pratar om dem. Fast jag var ju självklart tvungen att kolla in intervjun från nyhetsmorgon i lördags, jag var nämligen långt ifrån civilisationen då.
Min familj brukar av tradition åka till ett ställe som heter Malingsbo (ca 22 mil från Stockholm) för att plocka svamp. Man kan ju tycka att det är en ganska lång resväg bara för att plocka små svampisar, men den underbara naturen som finns där är oslagbar. Och som den lilla skogsmulle jag är går ingenting upp mot en friska promenad bland granar och mossar i jakt på små gul-bruna trattkantareller.
Imorgon ska jag hålla ett TAL i svenska. (Usch, jag får ångest när jag tänker på att jag borde plugga på det istället för att sitta framför datorn och uggla) Själva talet är ju inte så pjåkigt men jag blir så nervös när jag ska tala inför folk. Man ska ju hela tiden tänka på att låta tydlig och prata långsaaaamt så att alla förstår. Jaja, nu måste jag träna på talet, skriva ett urfjantigt PM till det, duscha och packa upp.
So long, suckers!
Min familj brukar av tradition åka till ett ställe som heter Malingsbo (ca 22 mil från Stockholm) för att plocka svamp. Man kan ju tycka att det är en ganska lång resväg bara för att plocka små svampisar, men den underbara naturen som finns där är oslagbar. Och som den lilla skogsmulle jag är går ingenting upp mot en friska promenad bland granar och mossar i jakt på små gul-bruna trattkantareller.
Imorgon ska jag hålla ett TAL i svenska. (Usch, jag får ångest när jag tänker på att jag borde plugga på det istället för att sitta framför datorn och uggla) Själva talet är ju inte så pjåkigt men jag blir så nervös när jag ska tala inför folk. Man ska ju hela tiden tänka på att låta tydlig och prata långsaaaamt så att alla förstår. Jaja, nu måste jag träna på talet, skriva ett urfjantigt PM till det, duscha och packa upp.
So long, suckers!
Dagens höjdpunkt!
17 oktober... Datumet är lika med skivsläpp och Sveriges största rockband skulle givetvis signera på Åhléns city. Jag var där...
Det var sååå grymt! Jag och Hanna åkte dit precis efter skolan (vi slutade 15.55), fast vi segade som vanligt och befann oss inte i den sju-mil-långa kön förrän kl 16.25. Kent skulle komma kl 17. Jag blev väldigt förvånad över det enorma intresset, för jag trodde ju att jag var den enda som hade läst riktigt noga på hemsidan. Men ack, så fel jag hade! Och nu fick jag börja oroa mig för att vi skulle hinna få den signerad, istället för vad jag skulle säga till dom när jag kom fram. Det var nämligen det jag var mest nervös för innan! Jag skulle ju kunna inleda vistelsen framför mina idoler, lite klyschigt, med: "Jag är ert största fan!" Som om inte andra hade sagt det långt före mig... Eller så kunde jag ha överröst dem med beröm som: "Er musik är grymt bra, och jag kan alla låtar utantill!" Kanske hade det gett intrycket att jag är besatt (vilket kanske är sant, men som jag inte vill avslöja). Eller, som jag faktiskt hade övervägt lite grann, skulle jag försöka ge intrycket om att jag är intelligent och annorlunda. Tex. "Jag tycker att konflikten i Burma är avgörande för mänsklighetens fortsatta bekämpning mot fattigdom bla bla bla bla. Hur tycker ni att FN ska agera för att på bästa sätt skapa harmoni i Burma?" Snacka om okontroversiella ämnen. Visst är Jocke Berg rätt klyftig och påläst, men inte fan är han en renblodig samhällsanalytiker!
Sen stod jag där. Med kameran beredd och hjärtat i halsgropen. Endast ryggtavlan av mannen framför mig skymde bilden av Martin Sköld. Och så fort han skulle flytta sig skulle jag knäppa ett foto och sen omfamna honom medan han kladdade med sin silverpenna på mitt skivfodral. Mannen flyttar på sig. Knäpp.... Knäpp, knäpp, knäpp? "Vilken fin kamera du har. Den är asball ju." (HJÄLP) ? "Jo, jag vet men den har ju inget minne!" Lite panikslagen raderar jag snabbt någon bild från Dalarna och fotar sen jättejättesnabbt. Jag: Jag vill ha en kram! Och det får jag. Sen kramar jag Jocke och säger säkert någonting men som jag inte kommer ihåg. När jag sedan kommer till Sami utbrister jag, för här kommer det, mitt oslagbara uttal som de aldrig ska glömma: "Om jag får hjärtinfarkt ringer ni då SOS Alarm?" Sami: "Ja, det är klart att vi gör!" Och sen får jag en kram av honom också! Jag får även en kram av Markus som tackar mig också för någonting jag sa. Typ 30 sekunder gissar jag på att det tog att få skivan signerad och kramar från mina största idoler. Utanför väntade Hanna och jag var på väg att bryta ihop.
Nu har jag den! Signerad och klar!
Njut av följande bilder! Närmre kommer man inte!
Markus och Sami
Sami och Jocke
Martin (pratar till den förvirrade fotografen)
Det var sååå grymt! Jag och Hanna åkte dit precis efter skolan (vi slutade 15.55), fast vi segade som vanligt och befann oss inte i den sju-mil-långa kön förrän kl 16.25. Kent skulle komma kl 17. Jag blev väldigt förvånad över det enorma intresset, för jag trodde ju att jag var den enda som hade läst riktigt noga på hemsidan. Men ack, så fel jag hade! Och nu fick jag börja oroa mig för att vi skulle hinna få den signerad, istället för vad jag skulle säga till dom när jag kom fram. Det var nämligen det jag var mest nervös för innan! Jag skulle ju kunna inleda vistelsen framför mina idoler, lite klyschigt, med: "Jag är ert största fan!" Som om inte andra hade sagt det långt före mig... Eller så kunde jag ha överröst dem med beröm som: "Er musik är grymt bra, och jag kan alla låtar utantill!" Kanske hade det gett intrycket att jag är besatt (vilket kanske är sant, men som jag inte vill avslöja). Eller, som jag faktiskt hade övervägt lite grann, skulle jag försöka ge intrycket om att jag är intelligent och annorlunda. Tex. "Jag tycker att konflikten i Burma är avgörande för mänsklighetens fortsatta bekämpning mot fattigdom bla bla bla bla. Hur tycker ni att FN ska agera för att på bästa sätt skapa harmoni i Burma?" Snacka om okontroversiella ämnen. Visst är Jocke Berg rätt klyftig och påläst, men inte fan är han en renblodig samhällsanalytiker!
Sen stod jag där. Med kameran beredd och hjärtat i halsgropen. Endast ryggtavlan av mannen framför mig skymde bilden av Martin Sköld. Och så fort han skulle flytta sig skulle jag knäppa ett foto och sen omfamna honom medan han kladdade med sin silverpenna på mitt skivfodral. Mannen flyttar på sig. Knäpp.... Knäpp, knäpp, knäpp? "Vilken fin kamera du har. Den är asball ju." (HJÄLP) ? "Jo, jag vet men den har ju inget minne!" Lite panikslagen raderar jag snabbt någon bild från Dalarna och fotar sen jättejättesnabbt. Jag: Jag vill ha en kram! Och det får jag. Sen kramar jag Jocke och säger säkert någonting men som jag inte kommer ihåg. När jag sedan kommer till Sami utbrister jag, för här kommer det, mitt oslagbara uttal som de aldrig ska glömma: "Om jag får hjärtinfarkt ringer ni då SOS Alarm?" Sami: "Ja, det är klart att vi gör!" Och sen får jag en kram av honom också! Jag får även en kram av Markus som tackar mig också för någonting jag sa. Typ 30 sekunder gissar jag på att det tog att få skivan signerad och kramar från mina största idoler. Utanför väntade Hanna och jag var på väg att bryta ihop.
Nu har jag den! Signerad och klar!
Njut av följande bilder! Närmre kommer man inte!
Markus och Sami
Sami och Jocke
Martin (pratar till den förvirrade fotografen)
