Inget är logiskt, inget är magiskt...
Därför vi älskar Håkan-bråkan Hellström...
Kanske finns det lika många sätt att älska Håkan Hellström på som det finns människor som älskar honom. Kanske är det i slutändan ungefär på samma sätt vi gör det.
Håkan är talesman för den irrationella kärleken, den destruktiva, den olyckliga, den överdrivet romantiska, den patetiska, den smärtsamma, den fullkomligt ologiska och den som gör ont. Inget är logiskt, inget är magiskt, så jag springer tillbaks till dig sjunger Håkan och vare sig vi erkänner det eller inte vet vi exakt vad han menar.
Håkan ramlar in och ut från diskotek, han snubblar på mållinjer och låter dom kliva på honom igen.
Han vet när det är för sent för vin och kärlek ren som snö, när det inte finns nån väg tillbaks. Han vet hur det känns att vilja bränna ner en stad på grund av bara en enda invånare i den. Han vet att det gör lika ont att undra som att veta.
Han vet motsättningen i att se sitt namn i tidningsbokstäver men ha svårt att fatta att man fortfarande lever.
Han vill hämnas den obesvarade kärleken, se henne gråta när hon inser hur fult allt blivit; han vill att hon ligger vaken när regnet slår mot rutan och det känns som nån går på henne. Och samtidigt: det han bryr sig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn.
Håkan vet egentligen är han inte kär i nån, att sånt där är slöseri med tid, men då slösar han väl bort sitt liv. Om så bara för en kyss att bygga en dröm på.
Ibland vet vi helt enkelt inte vårt eget bästa. Ibland vet vi inte hur i hela friden det skulle gå till att live and let die. Det gör inte Håkan heller. Och det finns ingen - på riktigt ingen - som lika direkt blottar allt det där vi har inom oss men kanske helst inte pratar om. Därför älskar vi honom. 
Ytterligare en kent-skiva i hyllan!
Just hemkomna från Berlin...
Session nr 1.
Vi har påbörjat inspelningarna av det som kommer att bli vårt åttonde album.
Under två extremt fokuserade veckor har ett stort antal sånger spelats in.
Låtarna är skrivna under hela förra året och fram till i början av April.
Det är självklart det bästa vi gjort.
Ännu vet vi inte exakt när det kan komma att släppas.
Om några dagar återupptar vi inspelningarna i Bunkern.
Vårt musikaliska år har börjat helt fantastiskt.
Ödmjuka hälsningar från Världens just nu Bästa Band.
Klart man längtar, eller hur?
A reminder...
I mina hörlurar...
Frida Hyvönen - "Dirty Dancing"
Anna Ternheim - "What Have I Done"
Coldplay - "Viva La Vida"
Sahara Hotnights - "The Loneliest City of All"
Håkan Hellstöm - "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig"
Frida Hyvönen - "Highway 2 U"
Kleerup feat. Lykke Li - "Until We Bleed"
Säkert! - "Det var tre månader sedan idag"
Lykke Li - "Tonight"
Laakso - "Long Beach"
A Camp - "The Same Old Song"
Melissa Horn och Lars Winnerbäck - "Som jag hade dig förut"
A Camp - "Stronger Than Jesus"
Markus Krunegård - "Samma nätter väntar alla"
Hello Saferide - "The Quiz"
Vapnet - "Brunflovägen"
(Lite boktips? Jag läste nyligen ut Hemingways underbara mästerverk "A Farewell to Arms" som jag rekommenderar varmt. Nu är jag halvägsigenom Steinbecks "Of Mice and Men". LÄS!)
Grammiskatastrofen
Skandal 1: "Soundtrack of Our Lives"? Varför blev de årets grupp? Och såg jag möjligtvis Andreas Johnsson skymta bakom den där förfärliga cowboy-hatten?
Skandal 2: Carolina Gynning som gjorde bort sig.... Hahaha!
Skandal 3: EMD!!! Kom igen! Vilka töntar det e!!!!! "Årets låt"? DÖÖÖÖÖÖ!!!!
Fast galan var ju inte helt värdelös även om mina favoriter fick gå hem tomhänta. Anna Ternheim har haft ett fantastiskt msikår och att hon lyckades vinna "Årets album" trots att hon släppte sin skiva "Leaving on a Mayday" så sent som i höstas. Också Kleerup förtjänade sina priser, även om det innebar att han tog "Årets manliga artist" från Krunegård. Tyvärr kunde han mot slutet, när han mottog den sistnämnad statyetten, varken hålla tal eller stå särskilt rakt... Kul var också att se Robyns glädjeskutt när vinnaren av "Årets live-akt" avslöjats. Fast hon har nog Madonna att tacka för en hel del...
Värst var nog att se "idoler" i toppen när den sista kategorin "Årets låt" skulle avgöras. Vampyr-låten kom visserligen på tredje plats men det var ju rent ut sagt LÖJLIGT att se både Amanda Jensen och EM D i toppen. Hur kan svenska folket ens tillåta att "Jennie, Let Me Love You" ska bli år 2008:s soundtrack? En låt som dom helt på eget bevåg hävdar att de inte ens skrivit själva? Pinsamt tycker jag!
Nu ska Rockbjörnarna delas ut!
Värt att uppmärksamma är att mitt favoritband Kent har chans att få en björn i totalt fyra olika kategorier, men jag röstade bara på dem i två kategorier (i kategorierna "Årets svenska låt" och "Årets svenska album" fick ju Krunegårdaren min röst...). Men det är ändå imponerande vilken oerhört trogen fanskara Sveriges stösta rockband tycks ha. Tänk ändå att de lyckades få en låt som aldrig spelats in i studio att bli nominerad till "Årets svenska låt". Inte för att "Håll ditt huvud högt" inte håller måttet för det är en sjukt bra live-arenarock-låt (kolla in här!). Men tyvärr ser det mörkt ut för Kent och jag tror att en betydligt större andel svenskar hatar dem än älskar dem (som vi fans på kent.nu) och nu när nomineringslistorna är klara kommer folk att rösta på annat för de vill verkligen inte att ett så känt och framgångsrikt (uttjatat?) band som Kent (som till och med innehaver rekordet på antal vunna Rockbjörnar) ska få fler priser. Jag tror att det hädanefter blir svårt för detta band att vinna i musikgalorna.
Om vi tittar tillbaka på Rockbjörnens musikgala år 2003 finner vi att fyra låtar av totalt fem i kategorin "Årets svenska låt" tillhör Kent. Där finner vi "Dom andra", "Kärleken väntar", "FF", "Pärlor" och slutligen den låt som INTE tillhör Kent alltså Håkan Hellströms "Kom igen Lena!". Resultatet blev att Håkan-bråkan vann trots att ingen någonsin dominerat en kategori så överlägset. Alla som hatade Kent röstade på Håkan och alla som älskade dem kunde inte samsas om vilken låt som förtjänade att vinna.
Det är det som är hela problematiken när man ska rösta i en musikgala. För att utfallet ska betraktas som rättvist måste man ju lita på att hela svenska folket kan ta ställning och i princip ha hörtalla artister någongång under det gångna året. Annars kommer folk bara att rösta på sina favoriter (fast det är väl inget fel med det?) och i de kategorier där de egentligen inte kan ta ställning kommer man att rösta på en nobody för att just "den där artisten/gruppen som man irriterar sig så på" inte ska få vinna. Grammisgalan har tex ett system så man utdelar guld, silver och brons när man röstar. Självklart får favoriten guld medan losers i kategorin får silver och brons-för att öka chansen att just favoriten vinner...
Avslutningsvis måste jag medge att jag inte är någon ängel själv utan jag använder precis samma knep för att just min musiksmaks artister ska få sig en stund i rampljuset. Men när ni röstar, rösta klokt!
Ännu ett musikpris ska delas ut...
Idag presenterades alla nominerade till P3 Guld-galan 2009. Alla nomineringar finner ni nedan och nu vet ni väl vad som måste göras? RÖSTA för Guds skull!
Årets grupp
Afasi & Filthy - Fläcken
In Flames - A sense of purpose
Johnossi - All they ever wanted
Sugarplum Fairy - The wild one
Those Dancing Days - In our space hero suits
Årets artist
Anna Ternheim - Leaving on a mayday
Hello Saferide - More modern short stories from Hello Saferide
Håkan Hellström - För sent för edelweiss
Markus Krunegård - Markusevangeliet
Veronica Maggio - Och vinnaren är...
Årets nykomling
Amanda Jenssen - Killing my darlings
Hästpojken - Caligula
Kleerup - Kleerup
Lykke Li - Youth novels
Parken - Länge leve Parken
Årets låt
Adam Tensta - My cool
Amanda Jenssen - Do you love me
Kleerup/Titiyo - Longing for lullabies
Markus Krunegård - Jag är en vampyr
Takida - Curly Sue
Guldmicken (tilldelas årets bästa liveakt)
Familjen
Håkan Hellström
Kent
Miss Li
The Hellacopters
Årets dans
Eric Prydz - Samlad produktion
John Dahlbäck - Winners & fools
Mikael Stavöstrand - Samlad produktion
Pär Grindvik - Samlad produktion
Style of Eye - Duck cover and hold
Årets hiphop/soul
Afasi & Filthy - Fläcken
Blandade artister - Museum of future sound vol 2 (Skweeesamling, Frans Carlqvist)
Form One - Behind blue eyes
Lazee - Setting standards
Veronica Maggio - Och vinnaren är...
Årets pop
Air France - No way down
Dungen - 4
El Perro del Mar - From the valley to the stars
Frida Hyvönen - Silence is wild
Lykke Li - Youth novels
Årets rock/metal
Burst - Lazarus bird
Henry Fiat's Open Sore - Mondo blotto
In Flames - A sense of purpose
Opeth - Watershed
Pascal - Galgberget
Vad är det för fel på svensk musikindustri?
ÅRETS LÅT
Empty Room - Sanna Nielsen
Hero - Charlotte Perelli
Do You Love Me - Amanda Jenssen
Jeannie Let Me Love You - Emd
Måndagsbarn - Veronica Maggio
Det Är Hon - Brolle
Lay Your Love On Me - BWO
On And On - Agnes
Jag Är En Vampyr - Markus Krunegård
Longing For Lullabies - Kleerup Feat. Titiyo
För resten av nomineringarna ta en titt här: http://www.grammis.se/?page=126 GLÖM INTE ATT RÖSTA!
Är jag inte den sanne indiepoparen?
Inte om man ska tro en psykologiinstitution i Edinburgh som la fram en ny forskningsrapport som "vetenskapligt bevisat" att musiksmaken speglar personligheten. Folk som lyssnar på indiepop (alltså jag) är olyckliga latmaskar med dålig självkänsla och brist på motivation, men samtidigt ser de sig själva som väldigt kreativa personer (inte så mycket jag). För de som vill länkar jag hela artikeln som presenterades i DN för ca 2 månader sedan: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=824615
Först och främst måste jag ta tillfället i akt och utnämna mig själv till det levande beviset på att det här "indiepopsidealet" inte går att tillämpa på alla som lyssnar på genren. De som känner mig väl vet att jag är så långt ifrån en olycklig soffpotatis man kan komma och särskilt kreativ vet jag inte om jag är. Jag har väl influerats en del av min käre vän Hanna som så fort hon inte vet vad ett speciellt ord på engelska heter, så hittar hon helt enkelt på något lämpligt ord som får representera den svenska betydelsen. Om jag är kreativ är också mitt sätt att tillaga utgången lax på ett synnerligen kreativt tillvägagångssätt...
"Låg självkänsla"! Bah, vad är det för snack? Varför skulle man bli deppig av att lyssna till Jocke Bergs sorgsna textrader som gnäller: "Och vi kommer inte längre, vi är tillbaks på noll, men ingen kommer sörja, vi har spelat ut vår roll..."? Eller Krunegårds desperata: "If I hang myself in a Christmas Three would you be missing me?". Eller ännu bättre, varför inte Vapnets skiva (bara namnet avslöjar ju vart man ska lägga deppighets-ribban...) från 2006? Vad är det för fel på handklapp och dessa ord: "Jag vill inte dricka mer, jag vill inte somna än, kan du inte ta min hand? Du får behålla den sen."
Jag kan ju omöjligt sett vara ensam om att bli glad (eller i alla fall att finna en ro i själen...) av så kallad depp-musik. Indiepopen är egentligen ganska deppig, om man bara håller sig till texterna. Det är ju faktiskt ingen som vill lyssna på någon som ska gå och handla kaffe på ICA (möjligtvis schlagerbögarna i Melodifestivalen, men annars, nej!). Musiken då? Ja, den är poppig, alternativt lite rockig. Sången är gärna gnällig, skrikig eller rent av falsk, men det gör ingenting för huvudsaken är att förmedla känslan och kärleken till musiken. Glöm inte heller handklappen!
Tre år på gymnasiet gav hård träning i att vara källkritisk. Därför kan jag inte undgå att ifrågasätta forskningsmetoden där man alltså bett 36.000 människor om i världen att berätta om sin personlighet och sedan lista sin favoritsmak. Därefter har man alltså sett samband mellan personlighet och musiksmak och slutligen kunnat konstatera att musiksmaken alltså ska spegla vår personlighet. Jag undrar dock om att låta folk SJÄLVA bedöma sin personlighet är en särskilt klinisk forskningsmetod? Spännande var dock att det DN speciellt uppmärksammar läsaren om att kritik mot ens musik smak är indirekt kritik mot en själv. Så nu vet jag det (och nästa gång ni - NI vet vilka NI är - gnäller på min musik så blir det inte så kul...)!
Vart tog dokumentären vägen?
Jag förstår oron som många känner (kanske lättnaden - som jag visserligen inte förstår - för minst lika många) att detta skulle innebära slutet, men oroa er inte. Jag som följt mitt favoritband sedan tolv års ålder har sett att Kent är bandet som inte bara lägger av, visserligen hoppade gitarristen Harri av för ett tag sedan. Han tog helt enkelt ett beslut som ingen trodde att man kunde ta: "Jag visste inte att man kunde hoppa av det här bandet!".
Och ärligt talat, vad ska de göra efter sådan musikaliska framgångar? Jocke Berg jobbade på vårdhemmet innan Kent slog igenom, ska han då bara gå tillbaka till sitt "gamla" jobb. "Hej... Eh, jag var medlem i Sveriges största rockband och söker nu jobb här, igen..." Skulle inte tro det va'?
Så den 29 oktober kommer den här fin-fina boxen med alla album, totalt 133 spår och lite annat smått och gott. Behöver jag ens påpeka vad jag önskar mig i födelsedagspresent? Däremot undrar jag varför inte dokumentären "Så nära får ingen gå - Ett år med Kent" från 2001 inte följer med...
(Inte mina) Bilder från Popaganda
Lars Skoglund är en fantastiskt bra trummis, typ bästa vän med Markus.
Himla vackert med trumpet av David Nygård. Propert klädd med svart kostym och svarta bågar.
Sensommar och sol.
Thank you for the music - glöm inte mitt finare inlägg nedan!
Laakso och Emelie på Popaganda
Nu ska sanningen fram: det blir ingen riktig Laakso-spelning utan Emelie i publiken. Idår släppt Popaganda fler endagsbiljetter och idag lyckades jag komma över en endagsbiljett till lördagen. Jag har också lyckats övertala Camilla att följa med. Så nu är jag inte ensam längre (fast ensam är man aldrig tillsammans med andra gedigna Laakso-fans...)! 
På lördag så...
Varför blir det aldrig som man har tänkt sig?
När jag sedan skulle ta bussen från Haninge centrum blev jag knuffad i ryggen av en stöddig snorvalp som hande bråttom förbi mig. Det var inte jag beredd på så jag nästan satte mig på min studentmössa när jag försökte snabbt och effektiv svinga in på en tom plats med all packning. När jag kom hem såg jag mig i spegeln och tyckte att jag såg fin ut. Jag skulle ta ett foto med systemkameran men inget blev vad jag hade tänkt mig. Det blir det uppenbarligen aldrig!
Lite utlovade bilder från spelningen med Markus Krunegård presenteras nedan + bilden på klänningen:
"För kännedom" annars ingen spelning!
Det här var den lyckligaste dagen i mitt liv. Utan tvekan! Det roligaste är dock att senast jag upplevde "den lyckligaste dagen i mitt liv så här långt" var när jag och Hanna var med i P3 Live Session, då Markus Krundegård agerade programledare...
Jag lovade en utförlig beskrivning av kvällens spelning på Kafé 44 och jag kan väl börja med att konstatera att det var på håret att vi ens blev insläppta. Under middagen får jag ett telefonsamtal som säger att kön har växt sig lång och består av en massa fjortisar. Jag och Michan tar ett tidigare tåg, kliver av på Stockholms Södra och går så fort att håll orsakas till Tjärhovsgatan 46. När vi kommer dit verkar kön inte alls särskilt lång, men av någon okänd anledning kommer vi inte framåt i den. De lite halvt skumma och "äckliga" dörrvakterna säger att det är fullt! PANIK! De säger att de väntar och kanske släpper in några till och när klockan närmar sig halv åtta släpper de på fler folk. Men när jag och mitt sällskap ska kliva in säger de STOPP. PANIK! GRÅT! Mitt i hysterin går Markus in tillsammans med sitt band och han säger "Vi gör två spelningar! Vi börjar nu och sen kör vi en till!" GLÄDJERUS! Dörrvakten säger att saken diskuteras och meddelar och sedan att det bara blir en spelning. PANIK! GRÅT! SJÄLVMORDSBENÄGENHET! Jag som stod först i kön bönade och bad, men de sa bara kanske "vi får se när de börjar spela". Vi väntar. Tiden går. Dörren öppnas. Vi får gå in. Men det var typ bara vi också. GLÄDJERUS! TÅRAR! JAG BLIR NÄSTAN RELIGIÖS! De har hunnit igenom halva "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp" och vi får äntligen börja njuta av konserten.
Jag minns inte mycket av själva konserten men min hesa röst och onda fötter indikerar att jag hade roligt. Jag har även väldigt många fina bilder som publiceras här senare. Jag var så ofattbart glad över att äntligen få komma in och jag kan inte med bara ord beskriva min oerhörda lättnad och tacksamhet. Men till spelningen! Markus Krunegård är en mycket trevlig och ödmjuk musiker som definitivt bjuder på sig själv, drar vitsar och pratar med publiken. Musiken var överlägsen (dock en aning hög) och låtar som "Markus kyrkogård", "Rocken spelar ingen roll längre" och "Hjälp" håller samma höga kvalité live som på skiva. Vampyr-låten presenterades i en annorlunda tappning, men ack sådant drag det blev. Den ligger ju ändå trea på Tracks och den lilla scenen förvandlades till en enda stort synkroniserat dansgolv. En låt som jag personligen inte favoritserar på skivan men som däremot upplevdes som väldigt lidelsefull live var "Samma nätter väntar alla". Outrot var helt oslagbart! Inte helt oväntat blev sista låten också kritikernas favorit "Ibland gör man rätt ibland gör man fel". Budskapet slår aldrig fel när man sjunger inför en ung och ångestladdad publik. Samhörigheten går ej att ta miste på och alla gick vi därifrån med lättade hjärtan efter att Markus predikat sitt evangelium.
Efteråt mötte vi Hannas arbetskamrat Joanna, som var där betydligt tidigare än oss och hon är ett lika stort fan som jag (har till och med hans plektrum hemma från en Laakso-spelning). När det nästan bara var vi kvar passade vi på att fråga om en gruppbild med Markus. Trevlig och snäll som han är sa han "Ja" och jag fick dessutom en kram av honom (finns också på bild). Bilderna kommer att läggas upp så snart som möjligt...
Nu är jag helt borta. Trött. Glad. Gått från 100% oro till 100% eufori. Klart att man blir trött då! Man blir trött när man är nykär....
Rocken spelar visst ingen roll längre
"Med melankoliska och ångestladdade texter intar han stereons omgivning med tre enkla ackord och 100procentig äkta känsla. Jag har nog aldrig lyssnat så länge på samma skiva om och om igen, utan att komma ihåg texterna och sjunga med utantill (ja, de är riktigt långa och snabba)." Nu har jag gjort det!
Du säger att du skäms. Att du är rädd att du skäms jämt
Säger att du är knäpp. Att du är knäpp o konstig på nåt sätt
Men alla är märkliga. Alla är galna. Står o döljer det på tunnelbanan
Du ska till jobbet o jag ska hem. Du sa den här natten var sista gången
Men sen kommer du tillbaks igen petar på mig men vill ingenting
Du har skämtat färdigt med mig. Ingen mer av min hjälp knulla dig själv
Rocken spelar ingen roll längre
Vad ska jag ta mig till baby?
Rocken spelar ingen roll längre
Vad ska du ha mig till baby?
Back to reality! För de som fortfarande inte vet blev jag antagen till Camp America och reser den 14:e juni. Ärligt talat har jga själv inte riktigt förstått hur stort det är, jag ska ju faktiskt spendera hela sommaren där. Det ska bli så himla häftigt!
Jag är den nya radiostjärnan
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/amnessida.asp?programID=2663&grupp=3765
Vad som definitivt brer på kvällens lycka är Markus Krunegårds nya och kritikerrosade album "Markusevangeliet" som just nu fått en hedersplats i min bokhylla. Som lovat kom den signerad och fin!
För att blogg.se krånglar...
Nu har jag massor att ta igen! Till att börja med kan berätta om mitt knä. Det var så sent som i Söndags när blogg.se låg nere för räkning som min far och syster begav sig till årets första orienteringstävling. De springer i skogen, hittar kontrollerna och stämplar i mål. Själv ligger jag hemma med en dunkande huvudvärk och är knappt medveten om hur mina fina muskler tynar bort. Jag lider av någonting som kallas Chondromalacia Patellae, Femuropatellärt smärtsyndrom eller "Runner's Knee". Det har skett uppluckring av ledbroket hos patellan (knäskålen) och det orsakar smärta och "knakningar" i mitt högra knä. Fenomenet uppstod i samband med för mycket och för intensiv fysisk träning. Men vad gör man inte för att ligga på topp inför den kommande säsongen? Nu ligger jag bara hela dagarna för mitt knä har fortfarande inte läkt, trots att det ska vara självläkande finns det fall där syndromet har överskridit flera år. Förhoppningsvis gäller det inte mig i alla fall!
Slutligen vill jag bara uppmärksamma er på att sätta på P3 99.3 imorgon mellan 21.30 - 23.00. Då ska nämligen jag vara med och få träffa min absoulta idol Markus Krunegård (vars album dessutom dimper ned i brevlådan imorgon). Jag ska få vara med i radion och ställa en fråga till Elin Sigvardsson. Så här såg mailet ut tidigare idag:
Hej Emelie!
Jag och Markus som är programledare tycker att du hade en bra fråga och undrar om du skulle kunna ställa den till Elin i sändning?
Eftersom jag är så glad idag har jag en present till er: Anna Järvinens härliga låt "Kom hem" från skivan Jag fick feeling! http://www.youtube.com/watch?v=ve_cjfwHESM
GLÖM INTEATT LYSSNA IMORGON!
Stadsdelen Dal i Helsingfors
I hate to walk on it
I hate the bridge and the things it makes me think of
Finally! Jag som väntat hela veckan! Se fram emot en total musik-hjärntvätt alla mina nära och kära!
Laakso-Markus i svt-intervju
Om en person går in i en affär och snor Laaksos skiva och Markus ser det, gör han inte så mycket.
- Jag menar, den laddas ner precis hela tiden, så det är väl roligt för dem att får ett omslag också.
Det hade varit en annan sak om någon snott godis från en handikappad, för så gör man inte. Men, jag menar, jag har ju själv snattat, säger Markus.
Det gör ont för varje hjärtslag
http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4&feature=related
Är han en vampyr?
Ingen aning, men jätteskön låt! Albumet "Markusevangeliet" kommer den 2a april. Läntar...
