Stiftsemlan

Jag fick en gång se ett annat land. Det där landet var väldigt likt vårt, men ändå kändes det så grått. Landskapet påminde om fattigdom, svält och misär, men eftersom det är ingenting vi är bekanta med i dag minns jag inte hur jag reagerade. Människorna var magra och eländiga. De mörka fårorna i deras ansikten avslöjade flera års ålderdom och hopplöshet, men värst av allt var att se deras ögon. Jag minns speciellt den tomma blicken som gav mig kalla kårar längs ryggraden. Jag påminns ständigt om en man. Han var många år gången men stod likväl lika ståtlig som han hade gjort i alla tider. Det ihållande regnet piskade mot hans ansikte och när han vände sig mot mig sa han bara: "Det här är landet där varken Gud eller kärleken existerar." Det var landet jag besökte från mina mörkaste drömmar.

När jag återvänder till nutid med detta land i minnet kan jag se detta landskap inte långt ifrån oss. Redan nu ser vi tydligt tecken på hur en del av världen satsar högt och vinner, men endast på bekostnad av den andra världens fattigdom. Människor bländas av sin egen arrogans men begriper inte vilka reaktioner de leker med. Det kommer en dag då empatin överger oss, då terrorn förintar demokratin och blotta värdet i pengar övergår till sand. För det är väl bara en fråga om tid innan orättvisan tar över och förtrycket splittrar oss människor?