Stiftsemlan

Jag ser för mitt inre öga ett stort rum. I rummet finns ett podium, en projektor för PowerPoint och en publik. Publiken är en blandning mellan vuxna och barn, tjänstemän och arbetare, svenskar och invandrare, scientister och esteter. Kvällens höjdpunkt och föreläsare är jag. Ljuset i rummet koncentreras till podiet och tystnaden lägger sig. När jag träder in i rummet reser sig publiken och dova appåder ekar genom rummet. Med allvar i blicken rör jag mig sakta mot mikrofonen och medan jag tar ett djupt andetag lägger sig tystnaden igen. Jag säger: "Tack för att ni tog er tid att komma hit. Men när ni har lämnat det rummet kommer ni att förstå vilka meningslösa liv ni lever!"

Jag ställer sedan följande frågor:

"Hur många av er vet varför Paris Hilton satt i fängelse?"
Så gott som alla i publiken räcker upp handen.

"Hur många av er vet vad huvudstaden i Rwanda heter?"
Jag ser endast ett fåtal händer.

Jag efterlyser sedan tio stycken frivilliga för utfrågning. De tio som anmäler sig får var och en för sig en svarsblankett. Jag ställer nu frågorna:

"Vad hette den svenske utrikersministern som mördades år 2003?"
Samliga svarar rätt (Anna Lindh).

"Vilket spårk pratar man i Litauen?"
Hälften svarar ryska och två svarar inte allas. Tre har skrivit Litauiska, vilket är rätt svar.

"Vilken religion använder sig främst av uttrycket Nirvana?"
Ingen svarar rätt. Och när jag avslöjar det rätta svaret (buddhism) tittar alla frågande på varandra.

"Vem var den första manliga fotomodellen i världen?"
Någon enstaka svarar fel, men de flesta har skrivit Markus Schenkenberg.

När utfrågningen äntligen avslutas mumlar jag tyst för mig själv så att ingen hör: "Sorgligt, men vanliga Svenssons har ingenting vettigt att beklaga sig över."