Stiftsemlan

Hur var det egentligen att börja skolan? Jag minns själv hur jag hela sommaren förberedde mig inför det spännande äventyr som väntade bara någon månad bort. Jag var så förväntansfull och jag längtade varje dag efter skolstarten som aldrig tycktes komma. Idag när jag möter barn som ska börja skolan suckar jag bara över deras längtan och vid närmre eftertanke vet vi alla som har gått i skolan att det bara blir värre för varje år och man hoppas ideligen att sommarlovet aldrig ska ta slut. (Och vad som kan tilläggas är att det är elva år sedan jag själv befann mig i den situationen där de barn jag pratar om står idag.) Många år har gått, men jag minns den stora dagen. Förväntan, spänning och rädsla omgav mig och detta kunde ibland upplevas som kvävande, men jag klev av bussen till Båtsmansskolan och bland mig fanns massor med barn vars ögon gnistrade av nyfikenhet. Men också tycktes jag mig se en viss osäkerhet som ströp barnens skratt. Också jag tycktes förlora talförmågan. Jag minns däremot inte hur jag kom till mitt klassrum eller hur jag ens visste att jag skulle vara där. Jag minns inte heller om mina föräldrar var med, men jag antar att de var det. Min lågstadielärare hette Margareta och hennes karaktär beskriver man bäst genom att nämna hennes försök till uppfostran då vi varje gång innan vi trädde in i klassrummet skulle niga och bocka. Hon var väldigt sträng på den punkten, men efter två år gick hon i pension och vi bytte till Monika som tog över lärarposten i årskurs tre. Henne hade vi sedan hela vägen ut till och med årskurs fem då hela klassen splittrades och alla bytte skola. Trots att jag gick med samma personer i samma klass i fem år minns jag dem inte fullkomligt.

Självklart härskade hierarkin även i vår klass och uppdelningen var enkel: "De populära", "Klassens clown", "Klassens bråkmakar-rojalitet", "Töntarna", "Mobboffret". Bland de populära fanns väl främst Malin och Nicole och grabbarna som följde varierade men jag tror att några var Robin, Sebastian, Victor, Birk... Klassens clown varierade också, men jag tror ändå att de flest gillade Robin. "Bråkmakar-roljaliteten" som jag kallar den utgörs av en kung och en drottning där Victor var kung och Rebecca var drottning. Dessa platser ändrades inte och jag tror inte heller någon hade kunnat utmana deras dåliga attityd och humör. Kriterierna för att vara en "Tönt" var: att alltid komma i tid till lektionerna, att göra sina läxor, att inte pratade rakt ut i klassrummet, att aldrig var i slagsmål, att inte hata vår fröken. Till dem hörde väl jag och mina kompisar till (Johanna R, Johanna S, Kristin, Erik, Nathalie, Tim, Sabina, Vilmer, Hendrik, Fredrik, Simon, Jesper... +/- någon annan). Hursomhelst, vi hade väl egentligen två mobboffer varav den ena var min kompis Erik och den andra var Damla. Damla var från Turkiet och var den enda i klassen som inte hade svenskt ursprung. Hon var mycket större än alla andra och hon utvecklades mycket tidigare än alla andra också. Den främsta orsaken till att hon frystes ut var hennes annorlunda utseende och hon hade aldrig några kompisar.

Den person som på ett utmärkande vis ledde utfrysningen var ingen mindre än Victor. Inte helt oväntat kanske, men jag ryser fortfarande av bara tanken på honom och jag hoppas, ur djupet av mitt hjärta att jag aldrig någonsin behöver se honom igen. Hur många gånger hade jag inte sett honom gadda grabbarna omkring sig och sedan trycka in henne i ett hörn för att sedan kränka henne på de värsta man någonsin skulle kunna tänka sig? Kränkningar som baserades på hennes ursprung, tro och kultur. Vi var bara 9 år när helvetet började! Jag minns särskilt ett uttalande då Victor återigen ställde henne mot väggen, han sa: "Hejar du på turkland? Visst hejar du på de smutsiga turkarna? Men vet du vad? Sverige spelar mycket bättre fotboll än turkland och vi kommer att vinna över er!" Detta var vardagsmat för henne och vi stod bara och tittade på...

Jag känner för Damla och jag skäms över att jag aldrig agerade. Många nätter gick då jag tänkte på att jag, redan nästa dag, skulle våga ställa mig vid hennes sida, men ingenting blev mer än bara tomma ord. Och tomma ord hjälper inte mer än ett isbad vid en lunginflammation. Även om vi alla led för hennes skull visste ingen hur vi skulle tackla Victor och hans kompisar. Vi var skräckslagna! Och vi grävde ned huvudet i sanden. Men inte förrän senare i livet har jag kunnat konstatera att vi blev alla skyldiga till det som hände Damla och vi bär alla skulden för det som Victor utsatte henne för. Detta är någonting som jag inte vill ska hända igen så jag tänker verkligen uppmana mina barn till att reagera och agera för att detta som utspelades på Båtmansskolan var främlingsfientligt och oförlåtet, men det bästa vi kan göra nu är att se till att det inte händer igen.