Vilken fiasko-tävling!
O-ringen i Östergötland... Mjölbys befolkning dubblad... Regn som faller ner utan uppehåll... "D18 Lång"-klassen som väntar... Filmkameran laddad... Kunde det bli bättre?
Kanske det verkar konstigt när jag säger att regnet är bra, men ur min professionella orienterar-synpunkt kan jag enkelt förklara varför. Regnmolnen hindrar solen från att komma fram och steka, vattnet som faller svalkar av kroppen och de översvämda vattenpölarna får dobbskorna att vidga sig. Det enda som kan vara jobbigt är den äckliga leran som sträcker sig upp över midjan på vissa ställen och de hala bergssluttningarna är inte så trevliga om man ramlar...
Det började ganska bra med en 32:a plats bland ca 120 startande endast 9.02 minuter efter etappsegraren. Följande dag slutade jag som 57:a eftersom en bom på ca 8 minuter(!) inträffade på väg till första kontrollen.
Men under tisdagkvällen slog det till... Och det slog hårt! En stol var allt som behövdes och sedan var lilltån bruten!
Gråtande på TC nästa dag kunder läkarna bara konstatera att det var färdigsprunget för min del. Hälften av tårarna föll för smätan men resten av dem kunde bara beklaga. Ilskan och besvikelsen var outhärdliga, men nu är det bara att se framåt.
Orkar inte skriva mer nu, men tänkte ändå passa på att säga att den nya familjemedlemen är jättesöt, trots sina stora lurar till öron.
Kanske det verkar konstigt när jag säger att regnet är bra, men ur min professionella orienterar-synpunkt kan jag enkelt förklara varför. Regnmolnen hindrar solen från att komma fram och steka, vattnet som faller svalkar av kroppen och de översvämda vattenpölarna får dobbskorna att vidga sig. Det enda som kan vara jobbigt är den äckliga leran som sträcker sig upp över midjan på vissa ställen och de hala bergssluttningarna är inte så trevliga om man ramlar...
Det började ganska bra med en 32:a plats bland ca 120 startande endast 9.02 minuter efter etappsegraren. Följande dag slutade jag som 57:a eftersom en bom på ca 8 minuter(!) inträffade på väg till första kontrollen.
Men under tisdagkvällen slog det till... Och det slog hårt! En stol var allt som behövdes och sedan var lilltån bruten!
Gråtande på TC nästa dag kunder läkarna bara konstatera att det var färdigsprunget för min del. Hälften av tårarna föll för smätan men resten av dem kunde bara beklaga. Ilskan och besvikelsen var outhärdliga, men nu är det bara att se framåt.
Orkar inte skriva mer nu, men tänkte ändå passa på att säga att den nya familjemedlemen är jättesöt, trots sina stora lurar till öron.
Kommentarer
Trackback
