Stiftsemlan

Äntligen! Jag behövde bara slå mig ner i soffan och sträcka ut benen för att känna lugnet skölja över mig. Klockan visar 08:12 och min syster kan definitivt bevisa att det är sommarlov. Regnet utanför har slutat med fukten består. Det enda som hörs är mitt rytmiska trummande mot tangenterna samt Cardigans - For the Boys. "Burn it all and break your home. This one's for the boys. You're a vain and shameless man, but hell, I love your voice..."


Om jag återvänder till fredag eftermiddag minns jag först skolavslutningen samt lunchen med mina vänner, men den dagen bestod mest av att packa sovsäck, tandborste och träningskläder. Till och med öronpropparna följde med! Klockan 20:15 skulle båten gå, men jag skulle vara i Granby strax efter sex. Vi åkte med Silja Festival och inte helt oväntat var båtens passagerare orienterare från både Sverige och Norge. Jag och vår ryska vännina Larisa gick omkring på båten och kollade in affärerna samt utsikten. Sedan fanns det inte så mycket mer att göra än att gå och lägga sig. Följande morgon klockan 06:30 (finsk tid) ringde min mobiltelefon för väckning. Osäker på om jag skulle väcka mina sovkamrater smög jag tyst ut från hytten och fortsatte mot frukosten. Vi orienterare fick inte äta tillsammans med resten av passagerarna och hänvisades då till "Dancing Palace" där de inrätt tidigare kvällens partyställe till en ersättande frukostbuffé. Maten var ju ändå detsamma så varför inte? Resan mot Jukola fortsatte med en bussfärd till Lappo på 35 mil. Underbart!




När vi slutligen kom fram till TC träffade vi på Irina som visade oss vägen till vårt tält. Där blev vi väl mottagna av Johnny samt alla som varit där på världscupen. Vi fick ställa oss till rätta och sedan samlades vi för att gå igenom dagens tävling osv. Starten skulle gå klockan 15:00 och så här såg vårt lag ut:

Startnr 19 - SoIK Hellas
1. 5,7 km - Larisa
2. 5,7 km - Emelie (JAG)
3. 6,3 km - Irina
4. 7,7 km - Tanja

Hur skulle jag beskriva de finska skogarna? Detta är frågan jag nu ställer mig själv och jag skulle troligtvis också svara mig själv som följande: Kuperingen är något svagare än skogarna i Stockholm, men det betyder inte att man springer lättare. Terrängen upplevde jag som detaljrik med många höjder, åsar och sänkor vilket gjorde orienteringen svår. Blåbärsris fanns överallt, men den tätbevuxna skogen var inte så farlig som man först tror om man ser på kartan. Någonting som också de finska kartritarna  ÄLSKAR är ett fenomen som kallas "berg i dagen" (grått på kartan), men det är någonting som främst kan beskrivas som krossad sten över ett kalt bergsparti.

Jag kan väl lite kort sammanfatta den dagens prestationer. Larisa är grymt duktig men har varit skadad och hon hade även lite problem med orienteringen och hon växlade till mig ungefär 11 minuter efter täten. Mitt eget lopp gick tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig. Loppet inleddes mycket bra då jag hittade mina kontroller bättre än väntat. Stämplingarna tog väl lite tid då jag ännu inte hade accepterat EMIT (stämplingssystemet som går ut på att man lägger en pusselbit i en form och sen stämplar den). Alltså, de första fem kontrollerna höll jag ett lagom tempo utan någon större bom, men sedan tog det stopp. Jag kom från kontoll nr 203 och skulle sedan till nr 209 och nr 121, men jag hade enorma problem. En bana på 5,7 km hade jag tänkt springa på ca en timme men min sluttid blev istället 77 minuter. Men som johnny sa sedan: "Det kommer fler tävlingar!"  THANK GOD FOR THAT! Irina och Tanja plockade in massor av placeringar och till slut fick vi placeringen 103 av totalt 900 startande lag, dock 46 minuter efter vinnande lag. Jag tycker faktist det är bra ändå!



Resten av eftermiddagen spenderade jag i duschen och i tältet där jag antingen läste senaste nummret av Kalle Anka eller min bok "Den flygande holländaren" av Frederick Marryat (som nu är utläst). Senare började uppladdningen för vårt herrlag som skulle starta 23:00. Jag gick också omkring på TC och nedanför har jag en massa bilder som visar omgivningen och atmosfären.







Själv var jag mest en aktiv åskådare, men efter första sträckan gick jag och la mig. Eftersom speakern pratade så högt kom mina öronproppar väl till användning, men mina (dåligt förberedda) ryska vänner besvärades mer av kylan än av det finska kacklet från högtalarna.


Den minnesvärda klockan fick stå för "startskottet" (alla cowboys, släng er i väggen!). På klockan står "TULKAA MINUN TYKÖNI", men vad det betyder har jag ingen aning om.


De totalt 1400 löparna på första sträckan värmer upp. (Titta riktigt nogrannt så ser man en galen forograf som klättrar upp i ett träd på andra sidan folkmassan)



Många väntar på starten.



Starten har gått (och det går väldigt fort)!



Täten vid en radiokontroll.



Ledaren Sami Löfbacka från Rasti-Kurikka stämplar vid sista kontrollen innan upploppet. Efter 10,7 km är tiden för honom 1:04:43.



Vår Hellas-löpare till vänster stämplar endast 4:21 minuter efter och ligger då på en 50:de placering.

Följande morgon vaknade jag av hettan och klockan avslöjade att det var dags att gå upp. Det rådde inte heller något tvivel om att värmen skulle bli plågsam. Det kan tyckas att jag drog nitlotten när jag inte tog med mig några kortbyxor, men vid närmre eftertanke tillhörde jag en av de få som inte frös under natten. Johnny och många av oss reste på förmiddagen men samma gäng som hade åkt dit med Silja Line och buss skulle också få sällskapa hem. Men till skillnad mot resan dit var resan tillbaka till Åbo fylld av sång, främst från OK Tor. Det förvånade mig att de sjöng så högt och livligt och verkade så glada trots att de ?bara? kom på 204:de plats. Jag visste inte om det då, men det var ju kul att de var så glada!

 

När vi slutligen kom fram till Åbo upptäckte jag att min plånbok var borta och då bröt kalabaliken loss. Jag förstod genast att jag måste ha glömt den när vi stannade för att fika och tillsammans med Vidas försökte jag kommunicera med de finska busschaufförerna som inte begrep engelska ett dugg. Efter ett okänt antal delmoment fick vi tag i en chaufför som förstod svenska och han ringde dit men de hade inte hittat någon svart plånbok innehållande mer än 80 ?. Lite halvt nedslagna återvände vi till Siljaterminalen, men efter ett tag kom Vidas tillbaka med min plånbok. Han berättade om att det hade varit en löpare från IFK Lidingö SOK som hade känt igen mitt namn och han tog med min plånbok och hade sedan fått syn på Vidas och återlämnat den. Det faktum att någon från Lidingö visste vem jag var förbryllar mig fortfarande, men vem du än är, jag är dig evigt TACKSAM.

 

Festen på båten kom inte helt oväntat och många passagerare på båten blev stundvis irriterande när dessa utstående idrottsmän slappnar av lite för väl med alkoholen. Den redan nämnda klubben från Lidingö blev 4:a i herrstafetten, men även damsidan visade sin bästa sida och fick fina resultat de också. Tusentals orienterare med hög ämnesomsättning släppte loss totalt och alkoholen som slukades nådde ut i blodet inom en mycket kort tid. Lyckligtvis hann jag köpa choklad till familjen, lukta på parfymer, prova smink samt trängta efter pilgrims vackra smycken innan affärerna stängdes och innan de verkliga festligheterna tog form. Sedan så gick jag och la mig.

"Oh, my heart can't carry much more. I'ts really really aching and sore. My heart don't care anymore, I really can't bear more. My hands don't work like before, I shiver and scrape at your door. My heart can't carry much more, but you couldn?t care less, could you?" Nina Perssons välbekanta röst samt mitt frenetiska trummande som formar just de ord du läser nu är det enda som stör den annars stilla tystnaden. Det är väl snart dags att äta frukost, men framför mig ligger en Marabou chokladkaka... "Your face don't look like before. Its really not like yours anymore. Your eyes don't like me no more, they quiver and they shift to the floor. My heart don't beat like before, it's never been this slow. No, my blood don't flow anymore and you couldn?t care less, could you?"