Stiftsemlan

Det återstår bara EN dag kvar av läsåret och nu när man ser tillbaks i efterhand tycks tiden ha gått väldigt fort. Och för att få ett fint avslut på året hade klassen från VRG bestämt sig för en rofylld och trivsam picnic ute på Djurgården. Vad skulle kunna förstöra denna dag? Givetvis ingenting, men när jag slog upp ögonen i morse och betraktade takfönstret förstod jag med en gång att dropparna som hotfullt vilade mot fönstret inte var morgondagg utan en rest av nattens regn. Frågan var om molnen skulle orka bära det tunga vattnet eller om de skulle dränka hela Stockholm med en dyblöt filt?

Men det blir visst aldrig som man har tänkt sig! Efter en timmes kommunal färdväg stod vi där med mat och fika; lärarna väntade oss och vi fick gulla med Åsas bebis. Efter att ha satt sig ner hörde jag den välbekanta melodin: "I can be brown, I can be blue, I can be violet sky". Jag svarade hastigt och när jag väl rest mig kände jag de första dropparna mot min kind. Under samtalets gång steg regnets intenisitet (likt en exponentiell kurva) och när samtalet var avslutat var hela picnicen samlad i min ryggsäck samtidigt som jag skrek ut. (Nu är det nämligen 100% säkert att jag åker med till Jokula!) Där slutade vår utflykt och det enda vi kunde göra var att sätta oss på buss 47 och åka hem.

Väl hemma, hungern stillad, naglarna fixade och vinden viner kring husets knutar. Men kanske det mest överraskande idag: solen skiner faktist! För att citera Uno Svenningsson, "Efter regnet kommer solen".