Ett telefonsamtal till tjejer utan självförtroende
Igår fick jag ett ytterst oväntat telefonsamtal från en av våra tränare i klubben. Han gav mig ett erbjudande om att få följa med till Jukola i Finland nu i helgen och springa en orienteringstafett med vår klubbs stora världstjänor. Han förklarade givetvis orsaken till denna plötsliga information och tillbedjande, men jag stod näst intill mållös och visste inte vad jag skulle svara. Ville jag eller ville jag inte delta i denna EXTREMT stora tävling?
Självklart är det en ära att bli uppringd, eftersom man känns behövd och avgörande. Det viktigaste är väl dessutom att vi får runt ett lag? Han påpekade om och om igen hur kul det skulle vara om en SVENSK tjej deltog i laget, plus att han dessutom anmärkte vikten av att laget måste bli godkänt. Han märkte dock väldigt snabbt i samtalet av min nervositet och hur jag upprepande gånger försökte säga till honom att jag inte var tillräckligt bra. Där kommer också det stora problemet! Vilken idiot som helst förstår väl att man aldrig kan göra bättre ifrån sig än sitt bästa?
Framför allt vi tjejer har problem med vårt självförtroende och vi litar aldrig på vår egen kapacitet. Föreställ er en anställningsintevju, där en man och en kvinna är de två kanidaterna till ett välbetalt jobb. På pappret är de PRECIS lika bra! När chefen frågar, Skulle du kunna göra det här? Då svarar mannen, − Självklart! Kvinnan däremot svarar, − Kanske, eller, jag vet inte. Känns detta bekant? Är det då så himla konstigt att vi kvinnor har generellt sämre lön än män? Vi kan ju (för fan) inte ta för oss!
Detta är ett faktum, alla tjejer i Sverige! Vi måste börja lita på vår egen kapacitet och inte trycka ned oss själva (inte låta någon annan göra det heller för den delen). Kan vi stärka vårt självförtroende kommer vi att besegra fler motgångar, ta för oss mer av det vi förtjänar och framför allt kommer vi att våga bekämpa nya utmaningar.
Självklart är det en ära att bli uppringd, eftersom man känns behövd och avgörande. Det viktigaste är väl dessutom att vi får runt ett lag? Han påpekade om och om igen hur kul det skulle vara om en SVENSK tjej deltog i laget, plus att han dessutom anmärkte vikten av att laget måste bli godkänt. Han märkte dock väldigt snabbt i samtalet av min nervositet och hur jag upprepande gånger försökte säga till honom att jag inte var tillräckligt bra. Där kommer också det stora problemet! Vilken idiot som helst förstår väl att man aldrig kan göra bättre ifrån sig än sitt bästa?
Framför allt vi tjejer har problem med vårt självförtroende och vi litar aldrig på vår egen kapacitet. Föreställ er en anställningsintevju, där en man och en kvinna är de två kanidaterna till ett välbetalt jobb. På pappret är de PRECIS lika bra! När chefen frågar, Skulle du kunna göra det här? Då svarar mannen, − Självklart! Kvinnan däremot svarar, − Kanske, eller, jag vet inte. Känns detta bekant? Är det då så himla konstigt att vi kvinnor har generellt sämre lön än män? Vi kan ju (för fan) inte ta för oss!
Detta är ett faktum, alla tjejer i Sverige! Vi måste börja lita på vår egen kapacitet och inte trycka ned oss själva (inte låta någon annan göra det heller för den delen). Kan vi stärka vårt självförtroende kommer vi att besegra fler motgångar, ta för oss mer av det vi förtjänar och framför allt kommer vi att våga bekämpa nya utmaningar.
Kommentarer
Trackback
