Stiftsemlan

Årets längsta natt har precis inletts och ljuset utanför fönstret här i Östersund kommer tillbaka om en dryg halvtimme. Midsommar är den högtiden under året som firas främst av oss européer i norr. Frågan kvarstår väl varför vi äter sill till lunch och dansar kring en blomsterklädd påle i takt till fiolspel? Hur uppstod den här uppståndelse till tradition egentligen? Efter att ha sökt lite på internet finner jag en del minnesvärd information och historik angående just denna helg.

I det förkristna Skandinavien var midsommartiden förknippad med offerfester i fruktsamhetens tecken, på många sätt motsvarande första majfirandet i andra västeuropeiska länder. Den kristna kyrkan tog över tidpunkten för denna midsommarfest och knöt den till "Den helige Johannes Döparens dag" den 24 juni (Johannes föddes enligt Lukasevangeliet sex månader före Jesus och firas därför sex månader innan jul). På flera språk kallas helgen för Johannesdagen, men på svenska med flera språk kallas den alltjämt midsommar. I det svenska kyrkoåret har tidigare "Midsommardagen" och "Johannes Döparens dag" firats på samma dag. Detta ändrades nyligen år 2003 då Johannes Döparens dag flyttades till söndagen efter Midsommardagen. Detta innebar att Midsommardagen fick temat "Skapelsen" i den nya evangelieboken.

Midsommarnatten har även ett stort inslag av tro på övernaturliga väsen och framtidsprofetior om man handlar på vissa sätt. Folktron säger bland annat att man skall akta sig för bada för att inte råka ut för Näcken. Flickor skall också plocka sju, eller nio, olika sorters blommor, helst vid ett vägskäl, klättra över nio gärdesgårdar och lyckas man sedan somna utan att yppa ett ord lär man i drömmen kunna se sin tillkommande.

Hur varje enskild svensk sedan firar denna dag är upp till var och en, men vanligtvis brukar vi samlas kring den kanske mest populära symbolen för sommaren. Jag syftar givetvis på midsommarstången! För att relatera till dagens händelser kan jag redan nu avslöja att ingen dans förekom för min del och återigen blir frågan "Varför?" mycket svår att besvara. Trots att årets midsommar inleddes med ett vackert väder och en återträff med gamla vänner känner jag inte längre den kittlande och förväntansfulla känslan som ofta uppkommer vid varje traditionsfirande. Varför skulle inte god mat, roliga lekar och spela, trevliga vänner och den vackra sommarnatten få mig att le vid blotta tanken? Jo... visst, jag tycker om det, men... Vid tolv-tiden satt jag placerad i solskenet på gräsmattan med min hund i famnen och jag hade precis avslutat fikat vid hembygdsgåren. Solen värmde min sjuka kropp och teet skvalpade behagligt i magen efter den sista intima beröringen med koppen. Fingrarna mina bredde ut sig i det gröna, och lite fuktiga, gräset och jag överväldigades med sommar. Sedan när spelmännen förde sina stråkar mot instrukmenten och musiken drog igång kändes det som om någonting avstannade. Tog slut. Stoppades. Bromsades utan att ha nått sitt mål. Många sätt att beskriva en känsla, men det verkliga problemet var att jag hade ingen LUST att dansa kring den blomsterklädda pålen som var placerad mitt bland folket. Barnen dansade. Pensionärerna dansadet. Föräldrarna dansade. Undomarna dansade. Men inte jag.

Aldrig trodde jag att förväntan skulle kunna hämmas. Men tyvärr har jag, som alla andra som blivit äldre, förlorat synen hos skönheten i längtan. Hur många gånger låg man inte vaken för att man visste att NÄSTA DAG är det julafton? Och varför var mamma och pappa alltid så LÅNGSAMMA när de skulle gömma påskäggen? Kunde man ens förstå de barn som INTE dansade och skrattade när de firade sommarens längsta dag? Åldedomens nattsida är ett faktum och nu har grodorna dansat ifrån mig.