Stiftsemlan

Idag var dagen med stort D. Hela Stockholm fryser i det kalla november, men på Annexet vid Globen kokade det. Konserten var helt underbar! En enkel ekvation bevisar enkelt att man borde ha öronproppar på en sådan konsert, men eftersom jag personligen tycker att det förstör ljudet och musiken (framför allt, eftersom man då bara hör sig själv sjunga i huvudet, och hur bra är det på skalan ett till hundra?) får jag väl räkna med tinnitus de närmast kommande dagarna.

Jag har sagt det många gånger, men det tåls att upprepa: Kent är världens bästa band! Jag har även påpekat många gånger att det är till min fördel att ha ett favoritband som bor i samma land som en själv. Då är ju faktiskt chansen större att jag får se dem in real life (skivsignering till exempel, jag hyperventilerar fortfarande när jag tänker på den).

Låtar som speciellt berörde mig var bl.a. Columbus:

Stockholm vaknar långsamt
På droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld
till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit
way back in 93
en ynklig rad av fotspår
En okänd kontinent

Det var så vackert. Hela publiken sjöng med, var med, innuti. Jag blev så berörd att jag rent av skakade trots att värmen var närmast outhärdlig därinne...

Jocke berg sa: "Här kommer det bittra slutet!"

Tyck synd om mig, jag är ensammast i Sverige

Det blir helt enkelt inte mer känsloladdat än så! Genialt och jag får säga det själv. Trummorna som ekade mellan väggarna, det kändes som om något genomborrade mitt hjärta... Det gjorde det nog också.

747 är en av Kents absolut bästa. Michan berättade i efterhand att killen som stod brevid mig grät. Och jag försår honom, för att bättre än så här blir det inte.

Tystnad
Tunnel, avfart
När taxametern slagits på
försvinner allt i regnet
utan spår
& som en viskning
ser Vi syner nu igen
Det här är nåt
som inte ens har hänt...

Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad Vi vill ha
det luftkonditionerade ljudet
av fart
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still...

Lyssnar
stel & fastspänd
& när paniken bryter ut
ler Du svagt
och viskar till Mig Du
är värd att dö för
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls...

"Vi håller oss vid liv" Ni har ju alldeles rätt!

Tyvärr måste jag väl medge att konserten var lite kort. Men den slutade som väntat med "Mannen i vita hatten (16 år senare)". Förra gången hade de förlängt slutet, men (lyckligtvis?) var det inte samma slut som förra gången.

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö

I de sista raderna sjunger han: "Jag vill inte leva längre, men jag trivs så bra i min svit".  Ärlighet varar längst? Som ett avsked hälsade de oss: "Vi ses igen, kanske redan i morgon. Bli inte för fulla nu. Och ta en taxi hem om ni dricker för mycket."

    

Tack!