Dagens höjdpunkt!
17 oktober... Datumet är lika med skivsläpp och Sveriges största rockband skulle givetvis signera på Åhléns city. Jag var där...
Det var sååå grymt! Jag och Hanna åkte dit precis efter skolan (vi slutade 15.55), fast vi segade som vanligt och befann oss inte i den sju-mil-långa kön förrän kl 16.25. Kent skulle komma kl 17. Jag blev väldigt förvånad över det enorma intresset, för jag trodde ju att jag var den enda som hade läst riktigt noga på hemsidan. Men ack, så fel jag hade! Och nu fick jag börja oroa mig för att vi skulle hinna få den signerad, istället för vad jag skulle säga till dom när jag kom fram. Det var nämligen det jag var mest nervös för innan! Jag skulle ju kunna inleda vistelsen framför mina idoler, lite klyschigt, med: "Jag är ert största fan!" Som om inte andra hade sagt det långt före mig... Eller så kunde jag ha överröst dem med beröm som: "Er musik är grymt bra, och jag kan alla låtar utantill!" Kanske hade det gett intrycket att jag är besatt (vilket kanske är sant, men som jag inte vill avslöja). Eller, som jag faktiskt hade övervägt lite grann, skulle jag försöka ge intrycket om att jag är intelligent och annorlunda. Tex. "Jag tycker att konflikten i Burma är avgörande för mänsklighetens fortsatta bekämpning mot fattigdom bla bla bla bla. Hur tycker ni att FN ska agera för att på bästa sätt skapa harmoni i Burma?" Snacka om okontroversiella ämnen. Visst är Jocke Berg rätt klyftig och påläst, men inte fan är han en renblodig samhällsanalytiker!
Sen stod jag där. Med kameran beredd och hjärtat i halsgropen. Endast ryggtavlan av mannen framför mig skymde bilden av Martin Sköld. Och så fort han skulle flytta sig skulle jag knäppa ett foto och sen omfamna honom medan han kladdade med sin silverpenna på mitt skivfodral. Mannen flyttar på sig. Knäpp.... Knäpp, knäpp, knäpp? "Vilken fin kamera du har. Den är asball ju." (HJÄLP) ? "Jo, jag vet men den har ju inget minne!" Lite panikslagen raderar jag snabbt någon bild från Dalarna och fotar sen jättejättesnabbt. Jag: Jag vill ha en kram! Och det får jag. Sen kramar jag Jocke och säger säkert någonting men som jag inte kommer ihåg. När jag sedan kommer till Sami utbrister jag, för här kommer det, mitt oslagbara uttal som de aldrig ska glömma: "Om jag får hjärtinfarkt ringer ni då SOS Alarm?" Sami: "Ja, det är klart att vi gör!" Och sen får jag en kram av honom också! Jag får även en kram av Markus som tackar mig också för någonting jag sa. Typ 30 sekunder gissar jag på att det tog att få skivan signerad och kramar från mina största idoler. Utanför väntade Hanna och jag var på väg att bryta ihop.
Nu har jag den! Signerad och klar!
Njut av följande bilder! Närmre kommer man inte!
Markus och Sami
Sami och Jocke
Martin (pratar till den förvirrade fotografen)
Det var sååå grymt! Jag och Hanna åkte dit precis efter skolan (vi slutade 15.55), fast vi segade som vanligt och befann oss inte i den sju-mil-långa kön förrän kl 16.25. Kent skulle komma kl 17. Jag blev väldigt förvånad över det enorma intresset, för jag trodde ju att jag var den enda som hade läst riktigt noga på hemsidan. Men ack, så fel jag hade! Och nu fick jag börja oroa mig för att vi skulle hinna få den signerad, istället för vad jag skulle säga till dom när jag kom fram. Det var nämligen det jag var mest nervös för innan! Jag skulle ju kunna inleda vistelsen framför mina idoler, lite klyschigt, med: "Jag är ert största fan!" Som om inte andra hade sagt det långt före mig... Eller så kunde jag ha överröst dem med beröm som: "Er musik är grymt bra, och jag kan alla låtar utantill!" Kanske hade det gett intrycket att jag är besatt (vilket kanske är sant, men som jag inte vill avslöja). Eller, som jag faktiskt hade övervägt lite grann, skulle jag försöka ge intrycket om att jag är intelligent och annorlunda. Tex. "Jag tycker att konflikten i Burma är avgörande för mänsklighetens fortsatta bekämpning mot fattigdom bla bla bla bla. Hur tycker ni att FN ska agera för att på bästa sätt skapa harmoni i Burma?" Snacka om okontroversiella ämnen. Visst är Jocke Berg rätt klyftig och påläst, men inte fan är han en renblodig samhällsanalytiker!
Sen stod jag där. Med kameran beredd och hjärtat i halsgropen. Endast ryggtavlan av mannen framför mig skymde bilden av Martin Sköld. Och så fort han skulle flytta sig skulle jag knäppa ett foto och sen omfamna honom medan han kladdade med sin silverpenna på mitt skivfodral. Mannen flyttar på sig. Knäpp.... Knäpp, knäpp, knäpp? "Vilken fin kamera du har. Den är asball ju." (HJÄLP) ? "Jo, jag vet men den har ju inget minne!" Lite panikslagen raderar jag snabbt någon bild från Dalarna och fotar sen jättejättesnabbt. Jag: Jag vill ha en kram! Och det får jag. Sen kramar jag Jocke och säger säkert någonting men som jag inte kommer ihåg. När jag sedan kommer till Sami utbrister jag, för här kommer det, mitt oslagbara uttal som de aldrig ska glömma: "Om jag får hjärtinfarkt ringer ni då SOS Alarm?" Sami: "Ja, det är klart att vi gör!" Och sen får jag en kram av honom också! Jag får även en kram av Markus som tackar mig också för någonting jag sa. Typ 30 sekunder gissar jag på att det tog att få skivan signerad och kramar från mina största idoler. Utanför väntade Hanna och jag var på väg att bryta ihop.
Nu har jag den! Signerad och klar!
Njut av följande bilder! Närmre kommer man inte!
Markus och Sami
Sami och Jocke
Martin (pratar till den förvirrade fotografen)
Kommentarer
Postat av: Cornelia
Haha,jag undrar hur många konstiga kommentarer kändisar/artister får höra av fans. Det skulle man kunna skriva en bok om! =)Men det var ju tur att du inte svimmade, för då hade du ju missat allt...
Jag antar att skivan har fått hedersplatsen i bokhyllan nu ;) Pussokram
Trackback
