Säg, vad har jag gjort?
De som faktiskt såg mig när jag gick hem från busshållplatsen kl 0:30 i natt skulle antagligen tro att de såg antingen en rymling från en sluten anstalt för psykologiskt farliga patienter eller, för stunden, bara världens lyckligaste tjej. Oavsett vilket så passar de ganska nära med beskrivningen av mig vid det klockslaget. Jag kan inte med ord beskriva känslan efter hela dagens aktiviteter och händelser. Det är alltför stort och min språkliga begåvning är begränsad. Om jag en skulle försöka beskriva hur jag betedde mig när jag gick hem skulle ni tro att jag var galen. Men ärligt talat, i efterhand känns det så förbannat skönt att få släppa loss och leva ut, fullständigt och obehindrat. För det är precis vad jag har gjort i kväll! Smakat på livet!
Efter att jag och Hanna skiljts åt då hon steg på tunnelbanan mot Fruängen började jag långstamt spatsera mot pendeltåget. Efter kvällens show och möte med idoler var jag allt annat än dyster. Min glädje och optimism lös upp hela centralen och när jag precis kommit från rulltrappan hör jag ett "Ursäkta". Jag vänder mig om och där står två unga killar med en varsin öl handen och enligt min bedömning lagom berusade. Den ljushårige av dem som fångat min uppmärksamhet sa: "Fan vad du är söt!" - "Tack" sa jag och gick vidare. I handen en kopp te från Pressbyrån och i öronen "Markusevangeliet". Jag läser Låt den rätte komma in och väntar på tåget som jag precis missade.
Skogås. Buss 830 mot Handenterminalen. Samma jag, samma klädsel, samma utstyrsel. Två unga och druckna män pratar med mig om Bauhaus. Jag kliver av vid Vega och börjar nynna på Jag är en vampyr. Jag ändrar låt och ur mina hörlurar strömmar nu musik som Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det! "Det" uttalas såsom bara en norrköpingsbo kan uttala det på ('dää'). Jag faller i någon form av trans samtidigt som jag börjar gråta samtidigt som jag skrattar. Vega är ödelagt och jag känner något som aldrig känts så riktigt, men nu skedde det och jag kommer att sova gott inatt.
