Stiftsemlan

Trots att välkomstdagen på Stockholms universitet var förvånansvärt TRÅKIG är jag ändå relativt positiv inför universitetsstudier. De som följt min blogg de senaste dagarna är väl medvetna om mitt humör som pendlat mellan "nu-jävlar-ska-jag-börja-på-universitetet" och "NEEEJ-ångest-ångest". Men nu känns det bättre. Jag har typ ett jobb på gång som timvikarie på ett äldreboende med demenssjuka i Brandbergen. Kvinnan jag pratade med telefon idag sa att jag inte behövde ta med mig något CV eller betyg. Men nu är i alla fall ett besök inbokat den 1:a september på Lovisagården, som stället så fint heter. Jag hoppas givetvis på mycket helger, fredagar men kvällar går också bra. Fast jag behöver ju inte börja ställa krav förrän jag fått jobbet...

Igår var jag på träningen i Granby. Jag har inte ens varit hemma i 2 veckor innan Janne med flera börjar ställa krav. Visserligen har jag några extrakilon som behöver tränas bort, men att slänga ut mig på en 5,5 km bana var lite väl elakt. I och för sig hade jag stundvis ganska bra flyt och jag kom tillbaka innan mörkret fallit. Jag kom till och med före Claes i mål! Fast det känns skönt att börja träna igen och jag blir så glad av att orientera i skogen. Skogen gör mig taggad och lugn på samma gång.

Så, förutom att livet känns bra just nu angående framtida jobb, plugg och träning ska jag på lördag få träffa mina älsklingar Laakso. Jag har ju faktiskt inte sett (eller pratat med) Markus sedan i våras. Han har säkert saknat mig... Ja, lite grann kan man ju hoppas! Nu ska jag byta om och bege mig mot Farsta och Ågesta folkhögskola och skugga Lisa i en ungdomsseriefinal. Då får kroppen jobba lite!

This is where we put our trust.
Where we live our dreams
and where we make believe.
This is real.
This is life for real, oh yeah.

Angel,
I need company
on my way down to hell

....ON MY WAY DOWN TO HELL!!!!