Stiftsemlan

Den senaste tiden har jag känt ångesten komma krypande inpå huden. Den biter sig fast under skinnet på mig och växer som en bultande, stor och hård cancertumör. Men jag vet att det inte är en livshotande och svart tumör. Det är den välbekanta ångesten som återigen hittat hem till sin favorit-självplågare. En själslig fakir. Det är jag.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Innan sommaren hade jag den 15 april ordnat Engelska I som nummer ett på studera.nu. Självklart kom jag in och på måndag är det upprop. För några dagar sedan var jag säker på att jag inte skulle gå dit och därmed tacka nej till min plats på Engelska Institutionen eftersom jag hellre vill jobba och tjäna pengar. Men det är ju så svårt att få jobb (uppenbarligen) och nu börjar jag förbereda mig för hösten engelskastudier ändå. Och ärligt talat är jag lite rädd för universitetet!

Jag söker jobb fortfarande. Nästa vecka ska jag ringa till Lovisagården och försöka tjata till mig ett jobb som timvikare och bara jobba timmar, typ kvällar och helgen. Då kan jag ju kombinera jobb med studier. Det skulle nog vara den absolut bästa lösningen. Jag söker också säsongsarbete i fjällen, men det går sådär. De flesta ställen kräver körkort och något sådant har jag ju inte. (Fast om jag stannar i Sverige i höst, plugga och jobbar ska jag verkligen ta tag i körskolan och försöka bli godkänd på uppkörningen.) Jag har också anmält intresse till en familj i London som söker en aupair. Det verkar vara ganska många som söker just DET jobbet och jag fick vänta flera dagar på svar från mamman i familjen. Idag har jag svarat på hennes mail och kanske ska jag träffa familjen den 29:e (samma dag som jag ska till Gävle och på kvällen väntar en Elin Sigvardsson-speling på jazzklubb) men jag räknar inte med anställning.

Vilken rörig början på den här hösten! Jag som bara varit hemma i en vecka!