Stiftsemlan

Hon satte sig varsamt ned på stolen, framför datorn. Ryggen som i flera timmar varit sträckt får äntligen luta sig framåt och även om hon själv föraktar den dåliga hållningen njuter hon av att äntligen få kuta ryggen. Hon känner hur blodet pulserar genom de trötta fötternas alla kärl och värmen som sprider sig bidrar lyckligtvis inte till någon illaluktande fotsvett. En hostning. Ja, lite ont i haslen fick hon av att sjunga med. Men om man känner till alla låtarna, hur ska man då kunna låta bli? Det ångar från tekoppen som hon så fint placerat ovanför tangentbordet, ifall hon skulle slinta med handen när hon bränner tungan. Om hon gjorde det skulle kanske tangentbordet sprida en viss doft av African Rooibos. Fast mest irriterande skulle vara om tangenterna fastnade eller klibbades fast. Tekoppen är dekorerad med små, blå dalahästar. Vad ska hon skriva? Ska hon berätta om sin intensiva super-helg? Fast helgen är ju inte slut än. Och hon är ju trött.

Jag är precis hemkommen från Popaganda och Skanstull. Vilken kväll! Två nollor sprack idag, en festival-nolla men viktigast av allt var ju Laakso-nollan. Jag träffade Camilla kl 17:30 och vi gick och fikade i Ringen. Jag åt en blåbärspaj med Cafe Latte och Camilla tog en äppelpaj. Sedan begav vi oss till festivalområdet. Min biljett fungerade och vi kvitterade ut två gul-orangea festivalarmband. Om man var minderårig fick man ett blått. Vi gick direkt mot stora scenen, där Laakso skulle spela om mindre än 30 minuter. I början är det inte så många där, men i coh med att det tystnar från den lilla scenen börjar folk tränga ihop sig framför scenen. Jag började ana trycket som genast kom i och med att de fyra medlemmarna klev på scenen. Genast steg värmen och vi knuffades framåt, bakåt, kors och tvärs. Jag knuffades tillbaka men Camilla (som är så liten) blev nästan till mos. Vi försökte hålla i varandra men eftersett tag gav hon upp och backade bakåt. Då ville jag ge tillbaka och knuffade mig själv framåt. Efteråt var jag som frälst. Några fina bilder blev det kanske men filmerna jag gjorde blev väldigt dåliga. Jag blev väldigt hes efteråt och ville ha något att dricka, men alla mina pengar gick åt biljetten. Vi stannade kvar en stund och njöt av sensommarkvällen, men efter bara något timmer begav vi oss hem. Jag fick ju se vad jag kommit för och jag var glad.

Hemvägen gick bra. Det var mycket folk på tåget hem mot Västerhaninge, och brevid mig satt två yngre tonåringar som pratade om Handen, pedofiler och våldtäktsmän. Tjejen frågade om jag skulle till Handen: "Nej, jag ska till Skogås. Det är värre!". Hon gav sig dock inte och berättade högt för alla som ville lyssna om hennes "obehagliga erfarenheter av Handen en sen lördagskväll". Jag kunde inte låta bli att lyssna, men strax märkte jag vilken riktning samtalet tog, jag blev ointresserad och fortsatte att läsa min jättespännande vampyrbok. Väl framme vid Skogås. Jag väntar vid busshållplatsen och hör hur en kvinna utan sångröst sjunger karaoke. "Holiday" med Green Day ekar över den till synes tomma gatan, men undantag för några trafikanter som väntar vid busshållplatsen. Det är kallt och någon huttrar och en annan drar sin tunna jacka lite hårdare om sig. Jag läser min bok och råkar av misstag kliva på fel buss. Jag hamnar någonstans mitt i Skogås och får vänta tills bussen åker tillbaka. Därifrån ser jag till att kliva på rätt buss och frågar busschaffören om den stannar vid Vega (om "ja" så är raggarbilsträffen slut). Hon säger ja. Jag åker hem, sätter på teva´tten, bloggar och lyssnar lite till på Laakso. Nu ska jag läsa min bok. Och magen kurrar.

Markus Krunegård:

"Lack of Blood betyder, för er som hoppade av skolan innan ni började läsa engelska, blodbrist, som man kan han tex om man har mens eller äter dåligt."


"I've got a lack of blood in my body
My heart is beating harder and harder
I believed in this
I believed in us"

"I'VE GOT A LACK OF BLOOD IN MY BODY
MY HEART IS BEATING HARDER AND HARDER
i'VE GOT A LACK OF BLODD IN MY BODY
MY HEART IS BEATING HARDER AND HA-HA-HAAARDER"