Stiftsemlan

Nu har det åkt. Nu är de borta. Som bortblåsta ur huset. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så ensam...

Det är lätt att träffa nya människor, lära känna dem och på sätt och vis älska dem, men att säga adjö är aldrig roligt. Nu har jag dock samlat mig (när de vinkade bakom kurvan i trappan kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna...). Så fort de åkte kom några tårar och jag ringde genast mamma för lite stöd. Mammor är verkligen bra på det! Vi pratade om allt jag fått lära mig om London och barn. Jag kommer onekligen att sakna det, men det är med gott samvete för att jag gjort någonting bra och uppskattat som jag åker hem till Sverige - och mamma!

För att rensa tankarna tog jag mig en löprunda. Det gick jättebra trots att det var riktigt mörkt i Hampstead Heath. Nu har jag börjat rensa mina kläder och slängde precis en laddning tvätt i maskinen som surrar för fullt i bakgrunden. Ikväll ska jag slöa framför Harry Potter och äta pizza och chips! För att fira att jag är helt ensam i en lägenhet i London? - Knappast, men det ska bli gott!