Stiftsemlan

Ibland kommer det stunder då man får tid att helt rannsaka sig själv (varför händer detta alltid i en jättetrång provhytt med dålig belysning?) och inse sina fel och brister. Dessa stunder inträffar väldigt sällan men när de väl kommer känns det som att inget kan få en på bättre humör. Möjligtvis en stor chokladkaka dock, men allt annat är som dömt att misslyckas!

Så där stod jag. I en trång provhytt med jättedålig belysning och en spegel som visade hela min kropp. Det var verkligen ingen bra dag att prova kläder. Eftersom fredagar också är mina vilodagar hade jag inget överskott på endorfiner som mina träningspass på morgnarna brukar ge mig. Tänk vad en resa till USA en sommar kan gör med din kropp. Jag tänker bespara er alla negativa och dåliga detaljer jag såg med mina kritiskt granskande blickar, men oavsett vad ni tycker och tänker så var det inte vackert. Men jag försöker hålla modet uppe. Om lite mer än två veckor är jag hemma i Sverige och ett spinningpass på måndagen (dagen efter att jag kommit hem) är inplanerat. Träningen ska självfallet fortsätta under jul och nyår och när vi firat in det nya året ska jag ta mig i kragen och göra något åt det elände jag fick betrakta i den där trånga provhytten på GAP. Jag lovar er (och mig själv) dyrt och heligt att då ska jag börja träna målmedvetet (som om jag inte redan gör det men ni fattar...) och lägga om min kost mot en hälsosammare livsstil. Jag ska inte behöva skämmas för min kropp när jag står och provar kläder. För det är jag inte värd.