En vit tiger
Skynda, skynda, innan det är försent. Gillar du Turkland? Skynda, skynda, knyt kängorna. Hejar du på Turkland? Var är mössan. Där. Och halsduken? Varför bor du inte i Turkland? Är de andra redan klara? Skynda på. Vet du vad? Det är nog bäst om du flyttar tillbaka till Turkland. Ut genom dörren. Barnen över skolgården hoppar hage, och leker kull. Bakom mig slår dörren igen. Den öppnas och ut kliver en jämnårig pojke med en ytterst belåten min. Innan dörren stängs igen ser jag Haris ögon, rödsprängda och tårarna har lämnat salta ränder över kinden. Kommer du? Gungorna är lediga nu. Solen skiner och efter 20 minuters gungande ringer klockan in för lektion. Hari är inte där. Är det ingen annan som ser det? Är det ingen som undrar vart hon tog vägen? Alla i klassen sitter ned vid sina bänkar, djupt försjunkna i matteboken, tror i alla fall fröken. Men inte Hari.
I varje infödd svensk bor en vit tiger som fruktar allt främmande och vill helst inte bli inblandad i något med okänd utgång. Tigern slipper undan med sina vackra ögon och sina lovord om hängivenhet, så länge den själv blir skyddad. I striden lämnas den vita pälsen fri från blod och uppe på kullen betraktar den det outhärdliga kriget där alla är förlorare. Någon gång tar det slut och när allt är borta, vad finns då kvar? Den vita tigern fortsätter i förtvivlan med hopp om att komma undan den förödande ensamheten, men vart än den vänder sig möter den besvikelse, ånger och skam. Kanske var det värt att färga pälsen röd av fiendens blod för att sedan kanske gå ur striden med stolthet och vissheten om att bekämpa det onda var det enda rätta?
Jag är usprungligen en vit tiger, och jag behåller den vita färgen. Tills vidare.
