Stiftsemlan

När vi växer upp lär vi oss i tidig ålder att räcka upp handen i klassrummet när man vill säga någonting. Annars blir fröken arg. Tonåringar och unga vuxna i min ålder tvingas ständigt att dra runt på tunga ryggsäckar innehållande kursböcker och almanackan är fullklottrad de närmaste fem veckorna. Utan utbildning, inte bra jobb och därmed inga stålar. Enkel logik! När man passerat 20 börjar man pensionsspara för man vet ju aldrig om pensionspengarna räcker i framtiden. Och vad händer i framtiden? Jo, när man är 65+ sitter man hemma i sin stuga med sin sura karl och rullar tummarna. Andra reser ju men vi är så sönderstressade och har så ont i ryggen så vi bara väntar på att en meteorit ska ödelägga jorden, eller?

Min svensklärare tjatar om litteraturhistorien och under middagen kom jag på att det skrivs JÄVLIGT många böcker. Alltså, fler böcker till litteraturhistorien och mer plugg till de stackars studenterna. Då började jag också tänka på tids-fenomenet; tänk att hela tiden blir det mer och mer historia och framtiden blir mindre och mindre. Men eftersom framtiden är OÄÄNDLIIIG resulterar det hela i att vår historia växer i och med att vi bli äldre. Så i slutändan har vi bara vår egen historia och visst vill vi bestämma om vad den ska innehålla?

Ärligt talat! Jag vill inte bli ihågkommen som någon feg plugghäst som drunknade i ett hav med böcker och kurslitteratur och som aldrig vågade chansa och spela på osäkra kort! Jag vill inte heller bli ständigt påmind om att jag slet som ett djur för att spara till min pension, som jag ändock på ålderns höst inte kommer att uppskatta särskilt mycket. Jag vill inte leva i vetskapen om att jag aldrig har levt, när jag verkligen borde, alltså då jag var ung!

Carpe Diem! Seize the day! Fånga dagen!

Därför erkänner jag, härmed ett officiellt uttalande som ska FÖR ALL TID sätta spår: Jag ska (troligtvis) tatuera mig!