En sorglig målgång
Snart är dagen här! Dagen vi studenter-2008 väntat på i tre långa och plågsamma år. Om knappa 48 timmar springer vi ut i Enkehusparken och omfamnas av nära och kära. Kom då ihåg att tänka "vi klarade det", "vi överlevde Viktor Rydberg" för då väntar vad man i folkmun kallar livet!
För ca tre år sedan, när jag gick i nian, var jag helt inställd på att inte gå på Viktor Rydberg Gymnasium. Det var för mig en helt otänkbar tanke, jag ändrade ju bara min ansökan den sista dagen därför att pappa tjatade. Nu när jag sitter här och knappar på datorn knappa tre år senare får jag en klump i halsen bara genom att tänka på vad som väntar på torsdag. Jag är rädd, men ändå förväntansfull och många glädjetårar kommer att falla nedför min kind.
När jag tänker tillbaka inser jag hur mycket jag har utvecklats som person. "Lika barn leka bäst" brukar man ju också säga och jag kommer aldrig ångra mitt val av gymnasieskola. Att jag fick chansen och möjligheten att utvecklas till den jag är idag är en gåva av okänd art. Jag hade ju faktiskt inte 320 poäng när jag slutade årskurs nio och om jag hade hamnat i den senare årskullen hade inte mina 305 poäng räckt särskilt långt då intagningsgränsen plötsligt ökade till 320. Jag kan inte med bara ord beskriva min eftertänksamma glädje och uppskattning som enbart kan tillägnas skolan med dess unikt inspirerande lärare, fridfulla miljöer samt likasinnade elever.
Jag kommer sakna alla vänner jag träffat och lärt känna på djupet under de tre åren. De jag åker tillsammans med på flaket, de från sam som visat medlidande trots att ångetsen berott på naturinriktade ämnen. Jag kommer att sakna alla trevliga, likasinnade elever som bidrar till den hemtrevnad som genomsyrar skolan från källarvåningen till Lenas palats fem trappor upp.
Jag kommer att sakna alla lärare som på ett professionellt, inspirerande och pedagogiskt sätt undervisar, presenterar feedback och pratar om sin helg och som bidrar till en härligare samhörighet och förståelse mellan lärare och elever. Högst upp på den listan står ju givetvis naturlärarna! Däribland finner vi min fysiklärare Mats som är min absoluta favorit (jag inbillar mig också att jag är hans favorit!) och min mattelärare Åsa som alltid är så glad och söt. Mats tror dock att jag är bättre på fysik än vad jag egentligen är och nu har jag lovat honom att bli fysiker och bjuda på en piggelin (jisses, vad man bli medgörelig med alkohol i blodet!). Jag kommer också att sakna Fredrik Carlssons cynism och humor som definitivt ligger till grund för de lyckade psykologiföreläsningarna. Jag kommer framför allt att sakna hans diskussioner kring X-box och tv-spel generellt! Inte kommer jag heller glömma talet på balen! En annan go lärare än Pernilla som inspirerat mig till att bli kulturellt intresserad och läsa böcker på heltid. Svensklektionen kan egentligen vara hur tråkig som helst men hennes brinnande intresse för litterturhistorien får även den tråkigaste period som vet-inte-vad att bli intressant!
Även om inte Mats grät blod över mitt fysikprov (som istället visade sig vara ett riktigt kanonprov!) kommer jag att gråta hysteriskt och jag känner redan nu att jag har världen separationsångest och JAG VILL VERKLIGEN INTE LÄMNA SKOLAN! Jag tycker att det är sorgligt, så sorgligt...
För ca tre år sedan, när jag gick i nian, var jag helt inställd på att inte gå på Viktor Rydberg Gymnasium. Det var för mig en helt otänkbar tanke, jag ändrade ju bara min ansökan den sista dagen därför att pappa tjatade. Nu när jag sitter här och knappar på datorn knappa tre år senare får jag en klump i halsen bara genom att tänka på vad som väntar på torsdag. Jag är rädd, men ändå förväntansfull och många glädjetårar kommer att falla nedför min kind.
När jag tänker tillbaka inser jag hur mycket jag har utvecklats som person. "Lika barn leka bäst" brukar man ju också säga och jag kommer aldrig ångra mitt val av gymnasieskola. Att jag fick chansen och möjligheten att utvecklas till den jag är idag är en gåva av okänd art. Jag hade ju faktiskt inte 320 poäng när jag slutade årskurs nio och om jag hade hamnat i den senare årskullen hade inte mina 305 poäng räckt särskilt långt då intagningsgränsen plötsligt ökade till 320. Jag kan inte med bara ord beskriva min eftertänksamma glädje och uppskattning som enbart kan tillägnas skolan med dess unikt inspirerande lärare, fridfulla miljöer samt likasinnade elever.
Jag kommer sakna alla vänner jag träffat och lärt känna på djupet under de tre åren. De jag åker tillsammans med på flaket, de från sam som visat medlidande trots att ångetsen berott på naturinriktade ämnen. Jag kommer att sakna alla trevliga, likasinnade elever som bidrar till den hemtrevnad som genomsyrar skolan från källarvåningen till Lenas palats fem trappor upp.
Jag kommer att sakna alla lärare som på ett professionellt, inspirerande och pedagogiskt sätt undervisar, presenterar feedback och pratar om sin helg och som bidrar till en härligare samhörighet och förståelse mellan lärare och elever. Högst upp på den listan står ju givetvis naturlärarna! Däribland finner vi min fysiklärare Mats som är min absoluta favorit (jag inbillar mig också att jag är hans favorit!) och min mattelärare Åsa som alltid är så glad och söt. Mats tror dock att jag är bättre på fysik än vad jag egentligen är och nu har jag lovat honom att bli fysiker och bjuda på en piggelin (jisses, vad man bli medgörelig med alkohol i blodet!). Jag kommer också att sakna Fredrik Carlssons cynism och humor som definitivt ligger till grund för de lyckade psykologiföreläsningarna. Jag kommer framför allt att sakna hans diskussioner kring X-box och tv-spel generellt! Inte kommer jag heller glömma talet på balen! En annan go lärare än Pernilla som inspirerat mig till att bli kulturellt intresserad och läsa böcker på heltid. Svensklektionen kan egentligen vara hur tråkig som helst men hennes brinnande intresse för litterturhistorien får även den tråkigaste period som vet-inte-vad att bli intressant!
Även om inte Mats grät blod över mitt fysikprov (som istället visade sig vara ett riktigt kanonprov!) kommer jag att gråta hysteriskt och jag känner redan nu att jag har världen separationsångest och JAG VILL VERKLIGEN INTE LÄMNA SKOLAN! Jag tycker att det är sorgligt, så sorgligt...
Kommentarer
Trackback
