Champagnen flödade hela studenten!
Precis hemkommen efter en finfin visit i Madrid tillsammans med far min. Han gav min underkänt i både shopping och spanska, men jag var nog en ganska bra guide. Men ärligt talat, man talar ju hellre engelska när man inte vet om man kommer att fråga "När springer receptionen?" istället för "När stänger receptionen?". Engelska är ändå ett språk jag i relativt stor utsträckning behärskar och på lördag bär det av mot USA och New York!
Nu är jag arbetslös och nyligen utsprungen student. Det var oväntat ångestframkallande och jag lät tårarna rinna hela dagen. Det var ärligt talat fruktansvärt! Att i huvudtaget inse att man aldrig någonsin kommer att ha vanliga lektioner i den bästa gymnasieskolan i hela världen, att man aldrig mer kommer att återse sina skolkamrater som just "skolkamrater" är svårt och hur ska man någonsin kunna glömma världens bästa lärarkår?
Hur sammanfattar man en stor dag som sträcker sig över nästan ett helt dygn? Det går inte! Jag förstod att det skulle bli svårt redan när jag traskade hem till Vega från nattbussen klockan fyra på morgonen, lite småberusad och trött var jag också med mössan på sned. Det låter mer romatiskt än vad det var, det lovar jag!
Dagen startar då alarmet går klockan fem! Jag vågar inte försova mig utan kliver genast in i duschen. Jag lägger ned en massa tid på sminket, har redan dagen innan packat ihop champagneglasen och drickan ligger i kylen. Klockan 6:49 lämnar buss 810 Vega och strax innan halv åtta möter jag upp Hanna och Camilla. Vi gör sällskap till Observatorielunden där champagnen ska flöda. Redan efter knappt 3 dl börjar det snurra! Frukosten fortsätter i Enkehusparken (under något mer diskreta förhållanden eftersom vi befinner oss invid skolan territorium) och vitklädda studenter byter mössor mellan sig och champagnen flödar. Min mössa är nu täckt med olika små meddelanden från olika skolkamrater och lärare. Vi fotograferas men jag har glömt bort namnet på fotografen.
Den sedvanliga studentlunchen var synnerligen nödvändig! (Alla vet ju att man inte ska dricka alkohol på fastande mage!) De flesta befann sig fortfarande i någon form av extas och alla var så glada. Det var återigen (liksom på balen) väldigt fina tal från både lärare och elever. Maten var god, fast jag tappade gaffeln på golvet. Sedan skulle lärarna dela ut olika diplom (WHAT?!) för olika ämnen. Däribland idrott, matte och fysik, kemi, biologi, 2xsamhällskunskap, moderna språk, svenska och det kanske finaste årets kamrat.
Toastmastern (och matte/fysik-lärare) Ulf talar om för alla studenter att diplom ska delas ut.
Första tanken: "WHAT?!"
Andra tanken: "Menar dom allvar? Hur ska man kunna urskilja 'de som utmärkt sig under de gångna åren' från VRG-elever med 20,0 i snitt?"
Tredje tanken: "Okej, det blir väl en för natur, en för sam och en för idrott"
Fjärde tanken: "Fel igen, det är tydligen ett för varje naturvetenskapligt ämne!"
Brevid mig sitter min älskade fysiklärare Mats (som under hela lunchen suttit och lurat på ett litet paket inslaget i gult och blått) som på befallning reser sig och går fram till mikrofonen. Exakt hur han inleder minns jag inte men något i stil med följande:
"Jag ska dela ut ett diplom inom matematik och fysik... Jag har tillsammans med Mattias (min mattelärare i Matte E från i höstas) kommit överens om vem som ska få det här...."
Femte tanken: "ÅH NEJ!"
"....och priset tilldelas en elev för 'hennes fantastiska studieresultat och förmåga att resonera kring fysikaliska och matematiska problem'...."
Sjätte tanken: "JAG DÖÖÖÖR!"
"....så jag vill be min bordsdam Emelie Lindgren att komma upp!"
Sjunde tanken: "......"
Okej, jag kan stava till Ö-D-M-J-U-K-H-E-T men just nu vet jag inte vad det innebär! Varför jag gör en så stor grej över det här diplomet är därför att jag aldrig hade kunnat drömma om att få ett sådant fint pris tilldelat från självaste Viktor Rydberg gymnasium, där elitens elit är samlad under ett och samma tak.
Resten av avslutningen på skolan är ett enda dimmigt inferno (nu inte enbart alkoholens fel) och jag kan inte hålla mig utan rusar ut till pappa och berättar den glada nyheten. Nu når även separationsångetsen sitt kulmen och när vår mentorgrupp träffas för sista gången brister både mentorerna och fletalet elever ut i gråt. Folk skrattar och gråter! Jag får beröm för diplomet och visar något besvärat upp det fina paketet mig lärare höll undan för mig under lunchen (jag lär inte få problem att somna om jag läser en bok om universums "unika förmåga att skapa liv" på engelskt facklitteraturspråk). Innan utspringet samlas vi i kafeterian. Folk gapar och skriker. Sjunger högt, viftar med mössorna, kramas, håller varann i handen och räknar ned...
"sextio, femtionio, femtioåtta --- sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett..."
Studentsången ekar över Enkehusparken men jag ser inte min skylt. Hanna har hittat sin och är helt övertygad om att min är i närheten. Och så rätt hon har! Där väntar släkt och vänner som pryder mig med nallar och dricka värvat med blå-gula band och slutligen ser jag ut som en enda välklädd julgran. Mamma och framor tjatar om att få se min fysiklärare (som gav mig det fina diplomet) men jag tvingar också pappa. Lite stelt och osmidigt resultat, men de fick se honom i alla fall. Sen visade det sig vara ett himla pyssel att dela ut blommor till vår älsklingspersonal på skolan, vilka är följande: Åsa (mentor och mattelärare), Pernilla (mentor och svensklärare), Annette (religionslärare), Lena (the unofficial boss of VRG), Deva (lokalvårdaren), Jon (civics), Pär (kemiläraren), Anna (biologi) och Mats (fysik). Vi hittade inte alla och vi räknar stenhårt med att Mats delar ut resterande blommor till rätt lärare...
Sedan bar det av och vårt så kallade flak (egentligen en traktor med en ej svenskspråkig förare) stod på Norrtullgatan. Vi hade sedan tidigare delegerat "pyntningsarbetet" till våra föräldrar så det var bara att byta om. Temat på tröjorna var "Varningsmärken" och jag hade "LÄS VARNINGSTEXTEN: Ej lämplig för barn under tre år". Vi utmärkte oss inte särskilt under resans gång utan stod och gapade som alla andra studenter. Tack och lov för att jag inte hade på mig studentmössan på flaket eftersom all champagne och annan alkohol sprutades till höger ock vänster. Från de sprakande högtalarna ljöd Per Gessles ljuva stämma: "Det är över nu, Men jag kommer ihåg alla dagar med dig, Dom är över nu, Hör ett bom bom bom som kallar på dig"
Efteråt hämtade pappa mig i stan med porschen. Jag var dyngsur och i stort behov av en dusch. Vi var glada när vi skiljdes åt men under hemfärden bröt jag ihop totalt. Hemma fick jag snabbt hälsa på de första gästerna och sedan kliva in i duschen på en gång. Tårarna forsatte oupphörligt att dala nedför kinden och när jag återigen serverades champagne (fast nu av far min) kände jag en svagt salt smak när jag lät den första klunken smeka min tunga. Jag sansade mig dock och överlag var mottagningen inte alls särskilt hysteriskt och detr var så kul att så många ville komma. Tack alla som kom! Och alla ni som inte kom, tack för alla blommor och presenter!
Som tidigare utlovat väntade slutskivan i stan på Frans Agust. Med mig hade jag lite vänner, men i fokus för min perception stod mina kära skolkamrater. Inga ord kan beskriva min oerhörda kärlek och sorg för att föralltid ha förlorat deras glada miner i VRG's korridorer. Vardagen blir helt enkelt inte detsamma igen...
Efter en cirka 23 timmar lång student traskade jag hem genom natten...
Nu är jag arbetslös och nyligen utsprungen student. Det var oväntat ångestframkallande och jag lät tårarna rinna hela dagen. Det var ärligt talat fruktansvärt! Att i huvudtaget inse att man aldrig någonsin kommer att ha vanliga lektioner i den bästa gymnasieskolan i hela världen, att man aldrig mer kommer att återse sina skolkamrater som just "skolkamrater" är svårt och hur ska man någonsin kunna glömma världens bästa lärarkår?
Hur sammanfattar man en stor dag som sträcker sig över nästan ett helt dygn? Det går inte! Jag förstod att det skulle bli svårt redan när jag traskade hem till Vega från nattbussen klockan fyra på morgonen, lite småberusad och trött var jag också med mössan på sned. Det låter mer romatiskt än vad det var, det lovar jag!
Dagen startar då alarmet går klockan fem! Jag vågar inte försova mig utan kliver genast in i duschen. Jag lägger ned en massa tid på sminket, har redan dagen innan packat ihop champagneglasen och drickan ligger i kylen. Klockan 6:49 lämnar buss 810 Vega och strax innan halv åtta möter jag upp Hanna och Camilla. Vi gör sällskap till Observatorielunden där champagnen ska flöda. Redan efter knappt 3 dl börjar det snurra! Frukosten fortsätter i Enkehusparken (under något mer diskreta förhållanden eftersom vi befinner oss invid skolan territorium) och vitklädda studenter byter mössor mellan sig och champagnen flödar. Min mössa är nu täckt med olika små meddelanden från olika skolkamrater och lärare. Vi fotograferas men jag har glömt bort namnet på fotografen.
Den sedvanliga studentlunchen var synnerligen nödvändig! (Alla vet ju att man inte ska dricka alkohol på fastande mage!) De flesta befann sig fortfarande i någon form av extas och alla var så glada. Det var återigen (liksom på balen) väldigt fina tal från både lärare och elever. Maten var god, fast jag tappade gaffeln på golvet. Sedan skulle lärarna dela ut olika diplom (WHAT?!) för olika ämnen. Däribland idrott, matte och fysik, kemi, biologi, 2xsamhällskunskap, moderna språk, svenska och det kanske finaste årets kamrat.
Toastmastern (och matte/fysik-lärare) Ulf talar om för alla studenter att diplom ska delas ut.
Första tanken: "WHAT?!"
Andra tanken: "Menar dom allvar? Hur ska man kunna urskilja 'de som utmärkt sig under de gångna åren' från VRG-elever med 20,0 i snitt?"
Tredje tanken: "Okej, det blir väl en för natur, en för sam och en för idrott"
Fjärde tanken: "Fel igen, det är tydligen ett för varje naturvetenskapligt ämne!"
Brevid mig sitter min älskade fysiklärare Mats (som under hela lunchen suttit och lurat på ett litet paket inslaget i gult och blått) som på befallning reser sig och går fram till mikrofonen. Exakt hur han inleder minns jag inte men något i stil med följande:
"Jag ska dela ut ett diplom inom matematik och fysik... Jag har tillsammans med Mattias (min mattelärare i Matte E från i höstas) kommit överens om vem som ska få det här...."
Femte tanken: "ÅH NEJ!"
"....och priset tilldelas en elev för 'hennes fantastiska studieresultat och förmåga att resonera kring fysikaliska och matematiska problem'...."
Sjätte tanken: "JAG DÖÖÖÖR!"
"....så jag vill be min bordsdam Emelie Lindgren att komma upp!"
Sjunde tanken: "......"
Okej, jag kan stava till Ö-D-M-J-U-K-H-E-T men just nu vet jag inte vad det innebär! Varför jag gör en så stor grej över det här diplomet är därför att jag aldrig hade kunnat drömma om att få ett sådant fint pris tilldelat från självaste Viktor Rydberg gymnasium, där elitens elit är samlad under ett och samma tak.
Resten av avslutningen på skolan är ett enda dimmigt inferno (nu inte enbart alkoholens fel) och jag kan inte hålla mig utan rusar ut till pappa och berättar den glada nyheten. Nu når även separationsångetsen sitt kulmen och när vår mentorgrupp träffas för sista gången brister både mentorerna och fletalet elever ut i gråt. Folk skrattar och gråter! Jag får beröm för diplomet och visar något besvärat upp det fina paketet mig lärare höll undan för mig under lunchen (jag lär inte få problem att somna om jag läser en bok om universums "unika förmåga att skapa liv" på engelskt facklitteraturspråk). Innan utspringet samlas vi i kafeterian. Folk gapar och skriker. Sjunger högt, viftar med mössorna, kramas, håller varann i handen och räknar ned...
"sextio, femtionio, femtioåtta --- sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett..."
Studentsången ekar över Enkehusparken men jag ser inte min skylt. Hanna har hittat sin och är helt övertygad om att min är i närheten. Och så rätt hon har! Där väntar släkt och vänner som pryder mig med nallar och dricka värvat med blå-gula band och slutligen ser jag ut som en enda välklädd julgran. Mamma och framor tjatar om att få se min fysiklärare (som gav mig det fina diplomet) men jag tvingar också pappa. Lite stelt och osmidigt resultat, men de fick se honom i alla fall. Sen visade det sig vara ett himla pyssel att dela ut blommor till vår älsklingspersonal på skolan, vilka är följande: Åsa (mentor och mattelärare), Pernilla (mentor och svensklärare), Annette (religionslärare), Lena (the unofficial boss of VRG), Deva (lokalvårdaren), Jon (civics), Pär (kemiläraren), Anna (biologi) och Mats (fysik). Vi hittade inte alla och vi räknar stenhårt med att Mats delar ut resterande blommor till rätt lärare...
Sedan bar det av och vårt så kallade flak (egentligen en traktor med en ej svenskspråkig förare) stod på Norrtullgatan. Vi hade sedan tidigare delegerat "pyntningsarbetet" till våra föräldrar så det var bara att byta om. Temat på tröjorna var "Varningsmärken" och jag hade "LÄS VARNINGSTEXTEN: Ej lämplig för barn under tre år". Vi utmärkte oss inte särskilt under resans gång utan stod och gapade som alla andra studenter. Tack och lov för att jag inte hade på mig studentmössan på flaket eftersom all champagne och annan alkohol sprutades till höger ock vänster. Från de sprakande högtalarna ljöd Per Gessles ljuva stämma: "Det är över nu, Men jag kommer ihåg alla dagar med dig, Dom är över nu, Hör ett bom bom bom som kallar på dig"
Efteråt hämtade pappa mig i stan med porschen. Jag var dyngsur och i stort behov av en dusch. Vi var glada när vi skiljdes åt men under hemfärden bröt jag ihop totalt. Hemma fick jag snabbt hälsa på de första gästerna och sedan kliva in i duschen på en gång. Tårarna forsatte oupphörligt att dala nedför kinden och när jag återigen serverades champagne (fast nu av far min) kände jag en svagt salt smak när jag lät den första klunken smeka min tunga. Jag sansade mig dock och överlag var mottagningen inte alls särskilt hysteriskt och detr var så kul att så många ville komma. Tack alla som kom! Och alla ni som inte kom, tack för alla blommor och presenter!
Som tidigare utlovat väntade slutskivan i stan på Frans Agust. Med mig hade jag lite vänner, men i fokus för min perception stod mina kära skolkamrater. Inga ord kan beskriva min oerhörda kärlek och sorg för att föralltid ha förlorat deras glada miner i VRG's korridorer. Vardagen blir helt enkelt inte detsamma igen...
Efter en cirka 23 timmar lång student traskade jag hem genom natten...
Kommentarer
Trackback
