Stiftsemlan

Vag gör en artonårig flicka - bunden till metallbenen i tvättstugan - en lördagseftermiddag i vårlika mars? Hon låter tyst slutspåret på Elin Sigvardssons senaste skiva spelas ut i en tom rymd där inga ackord eller toner uppfattas av någon annan än henne själv. Snart går mikrofonen över till Annika Norlin som säger "jag har aldrig känt så mycket som jag gör när jag är med dig" och mörkret sänker sig sakta över Vega - händelsernas centrum. Ett finger på tangenten, och sedan ett till. Världens exploderar och kvar är tomheten och enbart ångestens genomskärande skri når ut i universum.

Tillvaron vi lever i är så förbannat absurd och onödig. Jag, liksom alla andra hysteriska idioter som rör sig och andas, tycks ha sugits in i en bubbla, en okrossbar bubbla som begränsar, förstör och fyller våra liv med ingenting. Sa jag begränsar? Det var dumt, Sarte sa ju: "Vi är dömda till frihet" och han har rätt.

Alla idioter runt om, hör upp! Det är enbart ni själva som skapar er förbannade tillvaro! Ni ser till att ni pluggar järnet av er, hetsar och oroar er för er vikt, ni försöker imponera på chefen på jobbet, skaffar barn, bryr er om vad grannarna säger, ni kommer med korkade bortförklaringar för missade telefonsamtal, ni låter snorungar stjäla er splitternya moped, ni tjatar på era barns ostädade rum, ni sparar för långa utomlandsresor som aldrig kommer, ni smygäter på kvällarna, ni går och lägger er tidigt för att orka (säger ni), ni besöker sjukhuset oftare än förr och ni dör antingen i hudcancer, magsår eller skörbjugg.

Livet är er efterlängtade frihet! Men livet kräver ansvar. Om ni tar ansvar för ert eget liv skapar ni själva en mening. Hur svårt kan det vara?

Existensen föregår essensen, alltså, endast vårt existens kan ge upphov till mening i våra liv såsom personlighet och egenskap. Detta faktum ororar mig så oerhört. Så sent som igår fick jag en släng av hopp. Hopp om att jag ändå har ett innehållsrikt och spännande liv som jag kan dela mig mig (bland annat här på bloggen). Av någon okänd orsak har jag skaffat mig ett nytt favoritband: Laakso. De spelar idag på Debaser. Åldersgränsen ligger på 20 år. Hanna sa: "Unna dig något kul, du var ju helt lyrisk förra året efter Sunrise Avenue". Ja Hanna, du ska veta att jag ändå försökte. Jag letade folk som kanske skulle kunna tänka sig att följa med, men utan framgång. När jag sedan på morgonen slår upp mina blå ser jag det framför mig: Jag. På Debaser. Medborgarplatsen. Själv. Kryckor. Snygg. Inget gevär. Våldtäktsmän. Nej det här går inte!

Mitt fega, äckliga och rädda jag tog överhand och jag får helt enkelt bara åtrå Markus Krunegård i framtiden.

Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd!

Det hjälper inte att Jocke Berg har sagt det. Mitt liv tycks bestå som innehållsfattigt och tråkigt, vänta, jag har ju inget liv...

Mitt liv är vad jag fyller det med. I mitt allra innersta bär jag på en längtan...