Färdtjänst för funktionshindrade? MY AS!
Kan ni ens föreställa er känslan av att, efter ha stånkat sig fram i 20 minuter med hjälp av två metallben som fördelar kroppstyngden över två, små kycklingvingar med blödande skavsår i händerna, stiga på en proppfull buss och inte EN ENDA JÄVEL lämnar sin plats till en behövande. Jag har sagt det många gånger, men det tåls definitivt att upprepas: SL-resenärer är så FÖRBANNAT själviska!
Ärligt talat, kryckorna suger verkligen. Överallt tittar folk snett på en och suckar när man hoppar upp för bussens tre trappor så fort man kan och famlar efter busskortet i en sådan fart att man tappar ena kryckan på tanten som sitter längst fram. Bakom står folk och grymtar och irritationen i luften går nästan att ta på. Men jag förstår dem, när bussen nått Vega finns det inte särskilt många platser kvar och fönsterplatserna är så gott som obefintliga. Förfärliga tanke, tänk om man får stå upp hela resan till Gullmars! Det är ju nästan ett trauma, bara den bedriften kräver akutvård....
Förlåt, men jag har inte åtta armar!
Tunnelbanefolket är inte särskilt mycket bättre. Nej, igår fick jag vänta tre tåg innan jag kunde kliva på ett eftersom folk bara knuffas till både höger och vänster och de vägrar i princip att släppa på mig och mina kryckor. När tåget rullar iväg står jag ensam kvar, med barnvagnsmorsorna förstås. Inte förstår folk heller att kryck-folket behöver vila upp sig för att sedan, när man ska gå den ytterst långa promenaden längs Norrtullsgatan från Odenplan på knappt 500meter, skaver det så förbannat i händerna att man måste stanna vart femte steg och blåsa på de brännheta, röda märkena. Nej, de sitter så gärna på sina stora, feta arslen och håller hårt i väskan som om de fruktar att jag ska slita dem från stolen (kanske ser jag ganska skräckinjagande ut med mina isdubbar ovanför sugpropparna?).
Och i skolan väntar lyckligtvis hissen... Som ibland stannar utan anledning mitt emellan två plan....PANIK!
Jag ska försöka övertala pappa till att beställa färdtjänst, men jag räknas nog inte som funktionshindrad. Även om jag känner mig väldigt beränsad i trafiken, men det är tur att jag bara åker i trafiken två gånger per dag...(?)
Ärligt talat, kryckorna suger verkligen. Överallt tittar folk snett på en och suckar när man hoppar upp för bussens tre trappor så fort man kan och famlar efter busskortet i en sådan fart att man tappar ena kryckan på tanten som sitter längst fram. Bakom står folk och grymtar och irritationen i luften går nästan att ta på. Men jag förstår dem, när bussen nått Vega finns det inte särskilt många platser kvar och fönsterplatserna är så gott som obefintliga. Förfärliga tanke, tänk om man får stå upp hela resan till Gullmars! Det är ju nästan ett trauma, bara den bedriften kräver akutvård....
Förlåt, men jag har inte åtta armar!
Tunnelbanefolket är inte särskilt mycket bättre. Nej, igår fick jag vänta tre tåg innan jag kunde kliva på ett eftersom folk bara knuffas till både höger och vänster och de vägrar i princip att släppa på mig och mina kryckor. När tåget rullar iväg står jag ensam kvar, med barnvagnsmorsorna förstås. Inte förstår folk heller att kryck-folket behöver vila upp sig för att sedan, när man ska gå den ytterst långa promenaden längs Norrtullsgatan från Odenplan på knappt 500meter, skaver det så förbannat i händerna att man måste stanna vart femte steg och blåsa på de brännheta, röda märkena. Nej, de sitter så gärna på sina stora, feta arslen och håller hårt i väskan som om de fruktar att jag ska slita dem från stolen (kanske ser jag ganska skräckinjagande ut med mina isdubbar ovanför sugpropparna?).
Och i skolan väntar lyckligtvis hissen... Som ibland stannar utan anledning mitt emellan två plan....PANIK!
Jag ska försöka övertala pappa till att beställa färdtjänst, men jag räknas nog inte som funktionshindrad. Även om jag känner mig väldigt beränsad i trafiken, men det är tur att jag bara åker i trafiken två gånger per dag...(?)
Kommentarer
Trackback
