Stiftsemlan

En gång i tiden var jag väldigt duktig på "Kungen". Ni vet, en av de där kortspelen som ingår i Windows tillsammans med bland annat "Harpan". Jag tror att det var Cornelia som lärde mig vad spelet gick ut på i ettan och jag började öva men misslyckades i princip alltid. Som bekant brukar idrottsläraren tjata om att övning ger färdighet och i takt med att jag spelade spelet mer och mer blev jag bättre och bättre och till slut kunde jag lösa i princip varenda patiens.

Men när "Kungen" inte längre var en tillräckligt stor utmaning slutade jag spela för nu var jag ju helt övertygad om att jag var bäst i världen på Windows-patiens. Häromdagen väntade jag på att bredbandet skulle sluta krångla och istället för att skriva på projektet tänkte jag spela "Kungen". Det gick, rent ut sagt, åt HELVETE! Jag tror att jag startade om spelet hundratals gånger, men lyckade ändå inte få spelet att gå ut. Men alldeles nyss, ja bara kanske fem minuter sedan, lyckades jag! Snacka om en riktigt förlösande känsla och nu är åtminsone ett problem borta som vanligtvis tynger mina axlar.

Och vad kan vi då lära oss av detta, kära barn? Jo, överskatta inte er problemlösningsförmåga efter en lång tid då dammet har hunnit ansamla sig i flera lager, utan kör en mjuk start och snart är ni där ni slutade förra gången: som en obesegrad "Kungen-spelare" med ett superhögt IQ som inte låter sig underkastas en Windows-dator bestående av enbart chip och kretstar!