Stiftsemlan

Det här var den lyckligaste dagen i mitt liv. Utan tvekan! Det roligaste är dock att senast jag upplevde "den lyckligaste dagen i mitt liv så här långt" var när jag och Hanna var med i P3 Live Session, då Markus Krundegård agerade programledare...

Jag lovade en utförlig beskrivning av kvällens spelning på Kafé 44 och jag kan väl börja med att konstatera att det var på håret att vi ens blev insläppta. Under middagen får jag ett telefonsamtal som säger att kön har växt sig lång och består av en massa fjortisar. Jag och Michan tar ett tidigare tåg, kliver av på Stockholms Södra och går så fort att håll orsakas till Tjärhovsgatan 46. När vi kommer dit verkar kön inte alls särskilt lång, men av någon okänd anledning kommer vi inte framåt i den. De lite halvt skumma och "äckliga" dörrvakterna säger att det är fullt! PANIK! De säger att de väntar och kanske släpper in några till och när klockan närmar sig halv åtta släpper de på fler folk. Men när jag och mitt sällskap ska kliva in säger de STOPP. PANIK! GRÅT! Mitt i hysterin går Markus in tillsammans med sitt band  och han säger "Vi gör två spelningar! Vi börjar nu och sen kör vi en till!" GLÄDJERUS! Dörrvakten säger att saken diskuteras och meddelar och sedan att det bara blir en spelning. PANIK! GRÅT! SJÄLVMORDSBENÄGENHET! Jag som stod först i kön bönade och bad, men de sa bara kanske "vi får se när de börjar spela". Vi väntar. Tiden går. Dörren öppnas. Vi får gå in. Men det var typ bara vi också. GLÄDJERUS! TÅRAR! JAG BLIR NÄSTAN RELIGIÖS! De har hunnit igenom halva "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp" och vi får äntligen börja njuta av konserten.

Jag minns inte mycket av själva konserten men min hesa röst och onda fötter indikerar att jag hade roligt. Jag har även väldigt många fina bilder som publiceras här senare. Jag var så ofattbart glad över att äntligen få komma in och jag kan inte med bara ord beskriva min oerhörda lättnad och tacksamhet. Men till spelningen! Markus Krunegård är en mycket trevlig och ödmjuk musiker som definitivt bjuder på sig själv, drar vitsar och pratar med publiken. Musiken var överlägsen (dock en aning hög) och låtar som "Markus kyrkogård", "Rocken spelar ingen roll längre" och "Hjälp" håller samma höga kvalité live som på skiva. Vampyr-låten presenterades i en annorlunda tappning, men ack sådant drag det blev. Den ligger ju ändå trea på Tracks och den lilla scenen förvandlades till en enda stort synkroniserat dansgolv. En låt som jag personligen inte favoritserar på skivan men som däremot upplevdes som väldigt lidelsefull live var "Samma nätter väntar alla". Outrot var helt oslagbart! Inte helt oväntat blev sista låten också kritikernas favorit "Ibland gör man rätt ibland gör man fel". Budskapet slår aldrig fel när man sjunger inför en ung och ångestladdad publik. Samhörigheten går ej att ta miste på och alla gick vi därifrån med lättade hjärtan efter att Markus predikat sitt evangelium.

Efteråt mötte vi Hannas arbetskamrat Joanna, som var där betydligt tidigare än oss och hon är ett lika stort fan som jag (har till och med hans plektrum hemma från en Laakso-spelning). När det nästan bara var vi kvar passade vi på att fråga om en gruppbild med Markus. Trevlig och snäll som han är sa han "Ja" och jag fick dessutom en kram av honom (finns också på bild). Bilderna kommer att läggas upp så snart som möjligt...

Nu är jag helt borta. Trött. Glad. Gått från 100% oro till 100% eufori. Klart att man blir trött då! Man blir trött när man är nykär....