Stiftsemlan

Innan ni börjar läsa ska ni veta att jag inte intagit någon alkohol under kvällen och jag har inte heller låtit Pundar-Erik sälja stoft till mig heller. Så här, mitt i dysterhetens mörka tillvaro kommer sanningens ögonblick då jag för första gången ska lägga alla korten på bordet. Och jag söker inte heller medömkan eller förlåtelse då min tillvaro är omöjlig att ta sig ur och jag ångrar inte vad jag tidigare sagt eller gjort.

Jag är så förbannat trist och vanlig! Jag är inte speciell för fem öre! Jag har inget stort äventyr som väntar efter studenten, jag har ingen blivande modellkariär och lär inte heller bli någon modeguru, jag kommer aldrig att vinna någon Nobelpris eller bli en världsidrottare, jag kommer aldrig att bilda ett band eller få skivkontrakt och jag kommer aldrig heller debutera som deckarförfattare. Jag kommer helt enkelt aldrig bli berömd eller hyllad för att jag gjort någon kontroversiellt i mitt liv. Jag är bara pretentiös och perfektionist. Och sådana finns det ärligt talat för många i vårt samhälle.

Mina ungdomsår slösas bort på onödigt studiemedel och jag går aldrig utoch "roar mig"  trots att jag sedan flera månader tillbaka är myndig. Jag avskyr TV och har aldrig sett reklamen alla talar om. Jag lyssnar på morgonpasset i P3 och försöker bli intellektuell genom att läsa Dagens Nyheter varje dag. Jag tränar för att bli snyggare, röker ej för att bli äldre, dricker ej för att vara nykter...

Kanske är det mitt projekt om "Tonårsdepressioner" som får mig att skriva sådana tråkiga sakersom jag gör nu, men för en gångs skull är jag ärlig och det ska jag i alla fall ha credit för...