Stiftsemlan

Inte om man ska tro en psykologiinstitution i Edinburgh som la fram en ny forskningsrapport som "vetenskapligt bevisat" att musiksmaken speglar personligheten. Folk som lyssnar på indiepop (alltså jag) är olyckliga latmaskar med dålig självkänsla och brist på motivation, men samtidigt ser de sig själva som väldigt kreativa personer (inte så mycket jag). För de som vill länkar jag hela artikeln som presenterades i DN för ca 2 månader sedan: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=824615

Först och främst måste jag ta tillfället i akt och utnämna mig själv till det levande beviset på att det här "indiepopsidealet" inte går att tillämpa på alla som lyssnar på genren. De som känner mig väl vet att jag är så långt ifrån en olycklig soffpotatis man kan komma och särskilt kreativ vet jag inte om jag är. Jag har väl influerats en del av min käre vän Hanna som så fort hon inte vet vad ett speciellt ord på engelska heter, så hittar hon helt enkelt på något lämpligt ord som får representera den svenska betydelsen. Om jag är kreativ är också mitt sätt att tillaga utgången lax på ett synnerligen kreativt tillvägagångssätt...

"Låg självkänsla"! Bah, vad är det för snack? Varför skulle man bli deppig av att lyssna till Jocke Bergs sorgsna textrader som gnäller: "Och vi kommer inte längre, vi är tillbaks på noll, men ingen kommer sörja, vi har spelat ut vår roll..."? Eller Krunegårds desperata: "If I hang myself in a Christmas Three would you be missing me?". Eller ännu bättre, varför inte Vapnets skiva (bara namnet avslöjar ju vart man ska lägga deppighets-ribban...) från 2006? Vad är det för fel på handklapp och dessa ord: "Jag vill inte dricka mer, jag vill inte somna än, kan du inte ta min hand? Du får behålla den sen."

Jag kan ju omöjligt sett vara ensam om att bli glad (eller i alla fall att finna en ro i själen...) av så kallad depp-musik. Indiepopen är egentligen ganska deppig, om man bara håller sig till texterna. Det är ju faktiskt ingen som vill lyssna på någon som ska gå och handla kaffe på ICA (möjligtvis schlagerbögarna i Melodifestivalen, men annars, nej!). Musiken då? Ja, den är poppig, alternativt lite rockig. Sången är gärna gnällig, skrikig eller rent av falsk, men det gör ingenting för huvudsaken är att förmedla känslan och kärleken till musiken. Glöm inte heller handklappen!

Tre år på gymnasiet gav hård träning i att vara källkritisk. Därför kan jag inte undgå att ifrågasätta forskningsmetoden där man alltså bett 36.000 människor om i världen att berätta om sin personlighet och sedan lista sin favoritsmak. Därefter har man alltså sett samband mellan personlighet och musiksmak och slutligen kunnat konstatera att musiksmaken alltså ska spegla vår personlighet. Jag undrar dock om att låta folk SJÄLVA bedöma sin personlighet är en särskilt klinisk forskningsmetod? Spännande var dock att det DN speciellt uppmärksammar läsaren om att kritik mot ens musik smak är indirekt kritik mot en själv. Så nu vet jag det (och nästa gång ni - NI vet vilka NI är - gnäller på min musik så blir det inte så kul...)!