Stiftsemlan

Orienterarna är ett eget släkte. Man känner igen dem på flera meters avstånd. När de kommer från duschen, iklädda träningsoveraller samt mössa och vantar och en halsduk inlindad. Med den stora ryggsäcken marscherar de bestämt mot målet och resultatlistorna alternativt markan för att köpa kaffe eller shopen med den specialdesignade träningsutrustningen. Orienteraren är sig lik. Ovasett vilket land denne härstammar ifrån.

Fast idag var det inte en orienteringstävling, utan ett lopp i crosscountrying (terränglöpning). Men visst fanns orienterarna där! De bar till exempel långa tights istället för korta löparshorts! De sprang ruskigt fort och jag hade aldrig vågat springa så fort nedför en så brant backe (i och för sig sprang jag nedför samma backe, men på asfalt). Det roliga var att vanligt folk kom fram till mig (när jag stannade för strechning) och frågade om jag deltog i loppet och i sådana fall kunde berätta lite om det. De frågade nog mig inte för att jag var lika pinnsmal som de andra löpartjejerna men jag springer ju själv i långa tights och iklädd Hellas-tröjan... Tyvärr kunde jag inte ge dem något svar, men det var kul att få frågan (tänk att man ser så proffsig ut!).

Idag är det årsfest på Granby och för andra året i rad missar jag festligheterna. Men mamma ska gå så hon får uppdatera mig imorgon... Nu ska jag bege mig in till stan för lite shopping alternativt ett besök på Tate Britain. So long!