Stiftsemlan

Imorgon har jag lagt ännu en komplett träningsvecka bakom mig och på tisdag börjar det igen. Eftersom Highgate och London inte har särskilt mycket annat i träningsväg att erbjuda får jag hålla mig till löpträningen och påbörja den mer varierade träningen när jag kommer hem. Till skillnad från förra året tänker jag inte göra något jul-uppehåll utan fortsätta de jobbiga träningspassen med målet att en gång få komma i fin form igen.

Intervallerna har hjälpt och jag känner hur mycket starkare och uthålligare jag blivit i löpsteget på bara några veckor och sakta (inte så sakta dock) men säkert börjar jag närma mig en bättre kilometertid. Tyvärr sätter 3 intervallpass på asfalt i veckan sina spår och jag började känna av en "smärta" i vänster smalben redan efter onsdagens pass. Det kändes ännu värre efter torsdagens sista intervallpass för veckan och vilan välkomnades med öppna armar igår. Idag var jag igång igen och visst fanns konditionen och styrkan där, men "smärtan" hade inte riktigt lagt sig. Imorgon väntar ju ett längre distanspass på över timmen och jag hoppas på förbättring.

Nu sitter jag här - iklädd morgonrock och okammat, nytvättat hår - på sängen och fantsierar om mitt nya jag som återvänder till Sverige om mindre än två månader. Om jag fortsätter och tränar så här flitigt ska nog resultatet bli bra men några extrakilon behöver nog tränas bort. Jag VET att jag har lyckats gå ned endel redan nu, men det går lååångsamt. Det svåraste är självklart att hålla motivationen uppe och fortsätta träna. För bara ett år sedan var jag ju riktigt smalocg fin och VÄLTRÄNAD. Som Linda Bengtzing sa i melodifestivalen i vintras: "Hur svårt kan det va'?".