Stiftsemlan

Med anledning av det föregående inlägget jag skrev idag som avslöjade att min familj besöker London i helgen så kommer härmed den spännande fortsättningen. Som väntat uppstod det missförstånd och när mamma till slut rimgde mig var jag med barnen i Waterlow Park och vi skulle snart gå hem. Jag fick förklara hur de skulle gå och vimöttes precis vid utgången av parken och på grund av missförståndet kunde jag inte visa dem Londons vackraste park. Hursomhelst, Christopher fick hälsa på min "lillasyster" (som till hans förfäran inte var 2 år som Becca) och mamma och Sampo. Barnen var förvånansvärt tysta men snart lättade spänningen. Jag bjöd in min familj och fick snabbt få in barnen i duschen och jag varlångt efter i min tidsplanering. Allting sprack när Anna och Mark kom ut och trots att Christopher ville göra pannkaka fick jag inte tillåtelse till det och tvingades ned på en stol. Det skulle ju socialiseras, trots att jag skickade ett sms till Mark och hotade med smisk om de kom ut innan klockan 17...

Mötet mellan min riktiga familj och min London-familj gick strålande bra och det blev en väldigt trevlig stämmning. Jag  fick till och med lite tidiga födelsedagspresenter - trots att jag sagt till alla att jag bara önskar mig "hjälp" när jag flyttar hemifrån. Just nu sitter jag i en jättemysig brun tröja med små gulliga vampyrer på som jag vet att Chrissie-prissie hemma i Sverige skulle älska! Jag fick också biljetter till Markus Krunegård till Cirkus i februari av pappa(!). Tänk, han har ju verkligen TÄNKT när han snickrade ihop denna oslagbara present! Självklart kom cokså lite Kalle Anka och Bamse med och barnen blev glada.

Vi kunde ju inte stanna inne i lägenheten för evigt och jag packade ihop en väska som de tar med sig hem till Sverige (så får jag liiiite mindre övervikt i alla fall). Sedan begavvi oss ut på upptäcksfärd i byn. Jag visade dem Highgate Cementry där Karl Marx är begravd, Hampstead Heath där jag blev påkörd av en hund och middag blev det på den legendariska puben "The Flask" med de snygga bartenderna. Jag betalade hela middagen och de blev en riktigt förtrollade pubafton och stämningen var på topp. Tyvärr glömde vi kameran på Cholmeley Park tillsammans med min resväska som ska hem på måndag (dumt att släpa på en massa i det synnerligen kupperade Highgate). Med fulla magar tog vi en sista promenad och besökte Charles Dickens boning 1932 och dagiset som jag går med barnen till varje vecka.

Klockan blev mycket och mitt ressällskap som varit vaken sedan klockan fyra i morse blev väldigt trötta. Jag var också trött eftersom jag varit så spänd inför derasankomst och kunde nog inte riktigt slappna av förrän vi satt ned på flaskan... Jag gick med dem till Archway Station och visade dem på vägen akutmottagningen där jag spenderade en hela söndagsförmiddag för att få armen inlindad i bandage och stöd. När det var dags att ta farväl slog mig helt plötsligt tanken hur mycket jag saknat dem. När de gick mot spärrarna sa jag rätt ut: "Jag vill följa med!" som ett litet barn. Helt plötsligt var jag inte snart-nitton-och-hela-tiden-på-resande-fot-och-därmed-jättesjälvständiga Emelie. Imorgon vill jag följa med dem till vandrarhemmet och sova med dem. Jag saknar dem redan jättemycket och längtar tills imorgon då vi ska utforska London tillsammans.