Stiftsemlan

Lördagens träningspass fick en sorglig avslutning då en stor best till hund sprang omkull mig och såg till att jag låg i leran med armbågen krossad. Jag hoppades på en snabb "recovery" men ack så fel man kan ha! På kvällen ringde pappa upp mig efter att jag hade förklarat situationen lite kortfattat på telefonsvararen. Han sa att om inte rörligheten hade ökat när jag vaknade nästa morgon skulle jag besöka sjukhuset och tjata till mig en röntgenundersökning. Om man har en fraktur i armbågen kan det innebär förödande konsekvenser och en väldigt låååång läkningsperiod. Tack för de uppmuntrande orden!

Rörligheten i armen ökade inte och tidigt söndag morgon begav jag mig med Anna till sjukhusets "närakut" på Archway Road. Innan frågade hon om jag inte ville ta med mig en macka och frukt. Jag tyckte det var konstigt; om jag ville äta något skulle jag väl kunna fika på något café. Tji fick jag för det! Visserligen är sjukvården i England 100% gratis men det innebär också att man måste spara in på "onödiga bekvämligheter" såsom ett hemtrevligt väntrum med skvallertidningar och nära anslutning till ett café.

Inne på sjukhuset fick jag registrera mig och vänta på en "första undersökning". Jag kallades in ganska snart och fick hälsa på en sjuksköterska som skulle "kolla läget". Jag förklarade vad som hade hänt och han sa att jag skulle få se en doktor om 2 timmar. Anna viskade i mitt öra 4 timmar, men knappa 1 ½ timme senare kallades jag in och fick bli undersökt av en doktor. Anna hade då lämnat mig för att ansluta sig till övriga familjen som radan begett sig till kyrkan. Jag hade i alla fall tidigare fått uppmaningar av både Anna och pappa att verkligen TJATA till mig X-rays. Det gjorde jag (tjatade alltså) och efter ett tag uppvisade doktorn symptom på "förståelse-och-att-han-hade-fått-nog-av-mitt tjat"-syndrom. Jag beviljades en röntgenundersökning och fick slussas vidare till en annan avdelning. Lyckligtvis var jag alldeles själv i det andra väntrummet för röntgen och det gick väldigt snabbt. Jag skickades tillbaka till det första väntrummet och trots att jag var så nöjd med mig själv (som på egen hand lyckats överleva ett sjukhusbesök så här långt) kom kalla kårar krypande längs ryggraden; väntrummet var ju långt ifrån mysigt!

Resultatet från röntgen visade inga uppenbara tecken på någon fraktur eller spricka men doktorn förklarade att troligtvis har muskeln i armen fått en ordentlig smäll och orörligheten beror på svullnaden i armbågen som trycker på en massa nerver och i sin tur orsakar smärtan. Jag fick i alla fall armen inlindad och ett recept med en massa smärtstillande värktabletter. Hela läkningsperioden skulle ta 8 veckor(!!!!!) men han sa att smärtan skulle i princip försvinna efter 4-6 veckor men att det går stegvis. Förhoppningsvis kan jag snart springa, köra barnvagn och gå utan stöd men jag måste undvika tunga lyft...

Nu har man bara en arm och man känner sig lite smått handikappad. Jag var därför lite deppig igår. Bakade en morotskaka, misslyckades, rullade då chokladbollar och sen försökte jag mig på en morotskaka igen... Resultatet blev bättre men när jag var som tröttast och hopplösheten som störst fanns ingen hjälp att få. Jag ringde hem till mamma i Sverige, men Michan svarade och sa att mamma är på kryssning och kommer inte tillbaka förrän på TISDAG!!! Så, när man behöver en mammas stöd som mest är hon inte där utan befinner sig ombord på en lyxbåt till Helsingfors. "Jaha!" sa jag och la på för att sedan slänga upp fötterna på soffbordet framför mig och bläddra igenom kultursidorna i Times.